den 26 december 2002
Jag åt den största ostbåge jag har sett i dag. Den var nästan en decimeter lång.
Emmy fick fyra "My little pony" i julklapp. De var fasttvinnade med ståltrådar i en pappkartong med genomskinlig plast på framsidan. Jag hjälpte Emmy att ta loss hästarna och lade alla de förvridna ståltrådarna i en hög på köksbordet.
Medan jag satt och tittade på The Matrix på video, lekte jag med ståltrådarna. Jag försökte räta ut dem, men det gick inget vidare. De hade varit så hårt tvinnade att det inte gick. Efter ett tag satt jag med en ganska rund ring som jag hade gjort av ståltrådarna. Det var mer omedvetet än medvetet som det blev just en ring.
När jag tittade på ringen kom jag att tänka på att det är en ganska bra metafor för mitt sätt att se på grupper med gemensamma mål.
De krokiga trådarna representerar människor. Alla är olika och ingen passar i samma form som någon annan. Var för sig gör de inte så mycket nytta och de är lätta att deformera.
Tillsammans däremot, är de relativt starka och bildar en snygg nästan jämn form. Ojämnheterna i ståltrådarna bildar tillsammans en jämn form. Man kan se helheten om man väljer att titta på ringen på det sättet och man kan även se de ingående delarnas oregelbundenhet om man vill. Den jämna helheten är det man först och lättast ser.
Ringen, helheten, representerar resultatet av det gemensamma intresset.
Vet någon av de ingående människorna vad det gemensamma intresset kommer att resultera i? Förmodligen inte. Var och en har sina mål. Tillsammans bildar de ett gemensamt mål. Ett mål som kanske ingen har uttalat, men det enda mål gruppen med sin unika sammansättning kan ha och uppnå.
Kanske är det så i alla samhällen. Det finns lagar som är regler baserade på sämhällsinvånarnas mål, men ingen kommer att tolka vare sig lagar eller mål på exakt samma sätt som någon annan. Alla ser dem ur sitt perspektiv och kommer att följa dem till den grad att de uppfyller vars och ens egna syften. En del väljer att nästan inte följa dem alls.
Hur som helst kommer resultatet av den gemensamma ansträngningen för att nå målen att bli något som ingen av sämhällsinvånarna i förväg exakt kan förutsäga. Vi tar alla våra egna steg på den gemensamma vägen och tror att vi ska nå våra mål. I stora drag kanske några av oss också gör det om det faller sig så. Många hamnar dock någon helt annanstans.
Vi kan inte styra våra gemensamma steg. Vi kan bara anpassa oss till dem om vi är uppmärksamma på vilken ungefärlig riktning vi har.
Företag fungerar förmodligen likadant. Det finns en ledning, men hur mycket styr den egentligen? Vad händer om ledningens mål inte sammanfaller väl med de anställdas, kundernas och ägarnas? Vilken väg tar företaget då? Jag tror inte att det blir ledningens väg i alla fall. De är också kuggar i maskineriet. Ledningen kan försöka övertyga de anställda om att en väg är riktig och lyckas de kanske företaget tar den vägen. Förutsatt att ägarna tillåter det och att kunderna efterfrågar det.
Diktatur kan aldrig fungera långsiktigt. Förr eller senare tar befolkningen sin egen väg och då kan ingen enväldigt styra den åt ett annat håll.
I fysiken minns jag hur vi fick rita ut olika krafter som pilar av olika längd i olika riktningar. Ju längre pil, desto starkare kraft. Genomsnittet, både i längd och riktning, angav kraft och riktning hos helheten. Så måste det vara i grupper bestående av människor, djur eller andra krafter också. Skillnaden är att kraften och dess riktning hos levande väsen är svåra att räkna ut. Det blir för komplext. Med förenklingar går det att göra kortsiktiga prognoser.
Ståltrådsringen fick mig att fundera över hur pass vi bestämmer över våra liv. Det tycks vara i begränsad omfattning i alla fall. Trösten är kanske att ingen bestämmer över oss heller.
Grupper är starka. Det är svårt för en utomstående kraft att ändra riktning på en befintlig grupp när den har uppnått kritisk massa sett till medlemsantal och gemensamma mål. Det krävs en ännu större kraft än gruppens samlade för att ändra riktning på den. Däremot kan den förstås påverkas även av mindre krafter.
Gruppers styrka är också dess stora svaghet. En etablerad grupp är sällan flexibel. Precis som det är svårt för en utomstående kraft att ändra dess riktning, är det svårt att ändra riktning inifrån gruppen också. Som medlem av gruppen är det svårt att avvika mer än marginellt. I en kreativ grupp är det enkelt att vara kreativ. I en grupp som inte är kreativ är det dock svårt att vara ensamt kreativ. Då behöver man en kraft som är större än gruppens samlade kraft. Kanske är det därför många som beskrivs som kreativa och genier, ofta också beskrivs som enstöringar och individualister.
Om man känner till gruppers styrkor och svagheter kan man dra nytta av dem. Tillhöra dem när det är bäst och stå utanför dem när det passar bättre.
