den 9 mars 2005
Vintersemester i Lofsdalen.
Mitt mål med veckan har varit att Emmy ska kunna ta sig uppför och nerför barnbacken utan hjälp och utan att riskera sitt liv. När veckan började hade hon aldrig stått på ett par slalomskidor.
Hennes vilja att åka har hela tiden varit stor. Hon ville börja med att åka upp till högsta toppen. Därifrån finns det en svart (svår) och en röd (medelsvår) nerfart. Hon tyckte att det såg så enkelt ut. Vi lyckades övertala henne att ändå börja med barnbacken och där har hon fått vara sedan dess.
För att nå veckomålet anmälde jag Emmy till skidskola för nybörjare mellan 3 och 5 år. Hon gick och längtade hela söndagen och halva måndagen efter att skidskolan skulle börja. Under tiden fick hon hålla till godo med oss andra som skidinstruktörer. Det blev mest att lotsa henne i liftköer och se till att hon inte slog ihjäl sig på vägen ner.
Liftsystemet förstod hon snabbt och redan från första uppfarten gick det galant. Hon behövde bara hjälp att få tag på "knappen". Ibland lyckades hon inte få den mellan benen utan åkte upp hängande efter den. Varje gång såg det ut som om hon skulle tappa taget men varje gång hängde hon med hela vägen upp.
I dag var hon lite för modig i liften och åkte sick-sack upp. Minst en gång slutade det med att hon stöp på näsan. Hon blev ilsken när jag åkte förbi utan att hjälpa henne. Jag visste att hon skulle klara sig och tyckte att hon skulle få en stund extra att fundera över lämpligheten i att leka i liften.
Skidskolan är som ett dagis. Jag undrar om inte syftet är att låta föräldrar slippa sina barn en stund. Inte lär de sig mycket skidåkning i alla fall. Det är mest lek och annat. Jag tror att Emmy har fått åka tre halva åk under de första tre dagarna.
Emmys problem var inte att stå upp i backen. Det har hon klarat bra. Svårigheten har varit att svänga och stanna. Det blev mest störtlopp som slutade i ett moln av snörök vid backens slut.
I morse började jag bli orolig för projektmålet. Hon blev bättre för långsamt för att vi skulle vara färdiga vid veckans slut. Jag köpte en sele att sätta på henne så att jag kunde hålla henne framför mig som i en sorts tyglar när hon åker. Då kunde jag hindra hennes framfart och ge instruktioner om hur hon skulle svänga och bromsa.
Ett åk använde vi selen. Efter det sa hon att hon ville åka själv. Jag tänkte att det kunde hon få prova. Jag följde efter henne i liftkön när hon vände sig om och sa åt mig att stanna. Jag fick inte följa med henne i kön längre. Okej, tänkte jag, och släppte förbi några andra barn. Hon kom fram till liften, sa åt liftkillen att hon skulle ta liften själv, ställde sig på plats och väntade på liften. När den kom fångade hon upp den och blev hängande efter den. Efter några meter drog hon sig fram och svängde in den mellan benen och fortsatte färden upp.
När hon kom upp tog hon fart och började åka ner. Rakt ner. Fort gick det. En liten bit före liftkön föll hon, men kom snabbt upp igen och tog liften upp. Nästa gång gjorde hon likadant, bortsett från slutet. Då gjorde hon en vid sväng så att hon hamnade i liftkön. Hon trillade inte och krockade inte. Det var ingen kö så hon kom snabbt fram till liften och åkte upp.
Så där fortsatte hon. Efter ytterligare några åk började hon göra svängar i backen också. Först vida bågar och sedan lite tvärare svängar. Fortfarande med hög fart och varje gång såg det ut som om hon skulle bromsa med hjälp av liftkön. Hon saktade in precis innan kön började.
Resten av dagen åkte hon själv. Jag fick absolut inte åka precis före eller efter henne. Om liftvakten såg ut att vara på väg att hjälpa henne att fånga liften sa hon bestämt till honom att hon kunde ta den själv. Det gjorde hon oftast också.
Skidskolan blev plötsligt alldeles för lätt. I morgon ska de kanske få åka upp till toppen av barnbacken, men bara om alla barnen kan svänga och stanna. Det gör Emmy. Jag ska försöka få henne att åka slalombanan i barnbacken. Den har ganska snäva svängar och klarar hon den åker hon bra. Jag tänkte också att vi skulle prova stora backen.
Veckans mål är uppnått på drygt halva tiden. Hon åker själv uppför och nerför och vill helst inte ha mig inom synhåll. Visst händer det att hon faller ibland, men vem gör inte det?
I övrigt har hon visat en sida jag inte har sett på länge. Hon försöker bestämma vad alla ska göra, blir arg när hon inte får som hon vill och skriker och gormar för minsta motgång. Jag tror att det beror på en kombination av brist på rutiner och trötthet. Här uppe kan vi inte ha samma rutiner som hemma. Det passar inte alltid. När skidåkningen är slut är Emmy också slut. Hon blir jätteledsen eller jättearg när vi säger att hon inte får åka mer. Hon älskar att åka. Det är roligt att hon har hittat en sport som passar henne. Jag tror att hon gillar farten och att hon märker att hon snabbt blir bättre.
