den 18 september 2005
Emmy: - Var tyst.
Jag: - Ska jag vara tyst?
Emmy: - Ja.
Jag: - Varför det?
Emmy: - Tyst.
Jag: - Varför ska jag vara tyst?
Emmy: - För att du ska det.
Jag: - Vem ska prata då?
Emmy: - Ingen.
Jag: - Men du kan ju inte vara tyst. Eller hur?
Emmy: - [Tyst]
Jag: - Eller hur?
Emmy: - Joho.
Jag: - I två sekunder ja.
Emmy: - Jag kan vara tyst i sex sekunder också.
Skicka vidare.
Barnen och jag åkte till Pizza Hut för att äta middag. Jag hade tänkt att det skulle bli ett snabbesök så att vi kunde hinna med myskväll efteråt.
Nathalie beställde carbonara, Joey en liten pizza med ost, tomat och skinka, Emmy pannkaka och jag lasagne.
Strax efter att vi hade beställt kom en mamma med sina två barn och satte sig vid bordet bakom vårt. Efter 45 minuter fick de sina pizzor. Då började Emmy bli riktigt hungrig. Efter ytterligare tio minuter höll hon på att dö. Sexåringar kan gå från att vara proppmätta till svältgränsen på förbluffande kort tid.
Då landade plötsligt en tallrik med en pizzabit på vårt bord. "Börja med den här så att ni inte svälter ihjäl", sa en röst. Det var inte servitrisen, som man hade kunnat hoppas. Det var mamman från bordet bakom. Vilken räddare. Emmy blev jätteglad och började äta.
Ytterligare tio minuter senare kom Nathalies och min mat. Jag började fundera över hur pannkakor kunde ta så lång tid. Det är knappast någon som steker dem på riktigt på Pizza Hut. Och Joeys pizza borde inte heller ta en timme att baka.
Nästa gång servitrisen kom hade hon med sig två tallrikar med pannkakor. Den ena ställde hon framför Joey som såg ut som ett frågetecken och den andra fick Emmy som höll på att sätta i sig de sista pizzadelarna. Jag upplyste henne om att Joey hade beställt en pizza. Hon ursäktade sig, tog Joeys tallrik och försvann iväg.
Joey fick en bit av min lasagne så att han inte skulle svälta ihjäl och jag kunde börja äta.
Det tog ytterligare en kvart innan han fick sin pizza. Då var Nathalie färdig med sin carbonara för länge sen.
När Emmy var mätt behövde hon akut gå på toaletten. Jag hjälpte henne få på skorna och följde henne till toaletterna. Där stod grannmamman och köade. Hon tittade på Emmy och sa: "Det är bäst att ni går före. Jag kan säkert hålla mig längre än hon." Det var andra gången samma kväll som hon räddade oss.
Emmy smet snabbt in på toaletten. Jag frågade om hon klarade sig själv eller hon hon ville ha hjälp. Hon behövde ingen hjälp. Jag passade på att tacka snälla mamman medan jag väntade på att Emmy skulle bli klar. Då öppnades dörren til toaletten och Emmy ropade dit mig. Jag gick dit och Emmy sa att hon ville viska något till mig. Hon kupade handen för munnen och sa "hon är snäll", innan hon stängde dörren igen.
Mamman hade sett att Emmy viskade något så jag kupade handen för munnen och sa "hon är snäll" när jag kom tillbaka. Mamman log och sa att hon kommer ihåg hur det är när barnen är små. När det är bråttom är det jättebrådis oavsett om det gäller hunger eller toalettbesök. Emmy var dessutom väldigt trött efter en sen fredagkväll och en alldeles för tidig lördagmorgon. Vi stod och småpratade en stund medan jag väntade på Emmy. Mamman skulle gå med sina två äldsta barn på Sveriges radio-festivalen i Kungsträdgården och se bland andra Robyn, Timbuktu och The Rasmus.
När vi kom tillbaks till bordet var Joey klar och jag bad att få betala. Till skillnad från det mesta annat kom notan in fort. Mamman med barnen gick medan vi betalade. Hon vände sig om och vinkade till oss när hon kom till dörren.
På väg in på garageinfarten såg jag i backspegeln att Emmy sov. Jag bar ner henne direkt till sängen, tog av henne kläderna och bäddade ner henne. Innan hon somnade om helt hann jag borsta tänderna också.
Myskväll blev det ingen för henne. Joey och jag satte oss och tittade på TV. Nathalie återvände till sin dator snabbare än kvickt.
