den 22 september 2003
Min personliga drömdator.
En PC, så som den ser ut nu, är ingen särskilt personlig dator. Ofta är det flera i samma hem som delar på den och den är sällan särskilt lätt att ta med sig på ett sätt som jag tycker att man ska kunna med en personlig dator. Det gäller även bärbara datorer. Jag vet ungefär hur min personliga dator borde se ut.
För det första skulle den vara mindre. I princip skulle själva datorn inte vara mycket större än en mobiltelefon. Den skulle ha en liten display, en enkel knappsats (som på en mobiltelefon) och inbyggd trådlös kommunikation. Den ska ha uttag för tangentbord, skärm, fast nätverk, extern strömkälla, lagringsenheter, hörlurar och förstärkare. Eventuellt ska det mesta vara trådlöst anslutningsbart via någon sorts hub. Den har förstås inbyggd GPS och videokamera också.
Minnet är förmodligen inte en traditionell hårddisk. Snarare någon typ av RAM-minneliknande minne som är stort och snabbt. Den ska ha en inbyggd strömkälla som räcker för att driva minnet, telefondelen, displayen och trådlös kommunikation under tillräckligt lång tid.
Vad ska den klara då? Den ska i stort sett vara alla hushållsprodukter som kräver minne och processorkraft. Dator, telefon, TV, radio, videokamera och kamera. Musikanläggning via hörlurar eller extern förstärkare. Underhållningsanläggning via datorskärm, projektor eller liknande. Personlig webbserver med ständig uppkoppling mot nätet. Den kan förstås användas som TV-spel också för den som tycker att det är roligt.
På nätterna sätter jag den i en docka och får den laddad, säkerhetskopierad och allmänt underhållen.
Det är nog inte så avlägset om man tänker på hur det är i dag. Många har en eller två mobiltelefoner, en handdator, en bärbar dator och någon sorts bärbart ljud. Varje pryl är ganska liten och klart överkomlig i pris. Till en inte så mycket högre kostnad borde min personliga drömdator gå att bygga.
Om några år ska jag börja motionera regelbundet igen. Och praktisera image streaming. Och ...
Det är lätt att planera att göra saker en annan gång. När man har mer tid och livet förhoppningsvis rullar i ett långsammare tempo. Oftast är det nog när vi tänker så som vi behöver göra de sakerna på en gång. När det är riktigt stressigt, och det känns som om man befinner sig i ett ekorrhjul, är det nog dags att skjuta några "viktigare" saker åt sidan och börja motionera eller ägna sig åt någon annan självisk aktivitet.
Motion kan göra mycket gott. Jag tror att man blir effektivare av att motionera. Helt klart är att man tänker bättre och tål mer i alla fall. Huvudet rensas nog när man anstränger sig fysiskt. Under själva aktiviteten, exempelvis joggning, är det inte lätt att tänka ordentligt.
Den som har provat att lösa matteproblem, som i vanliga fall ligger på gränsen för den egna förmågan, under en joggingtur, vet att det inte går. Kroppen minskar blodtillförseln till de delar av kroppen som inte är absolut nödvändiga för aktiviteten, har jag hört. Kanske fungerar det som en sorts "tvångsvila" för de delar som inte får sin vanliga blodsranson. Man höjer sin intelligens om man håller andan mycket, enligt Win Wenger i The Einstein factor. Då kanske man gör det om man anstränger sig fysiskt också så att inte hjärnan får lika mycket syre som annars.
Problemet med motion, är att det är så enkelt att prioritera bort det. Det är bara om man har upplevt den positiva effekten som man kan förstå det dumma med att inte motionera.
Stressigt? Släpp allt och motionera!
Vad betyder mest på jobbet?
När jag tänker tillbaka på mina bästa jobb, är det jag först kommer att tänka på inte de uppgifter jag har haft. Det är vilka jag jobbade tillsammans med. Av de jag känner, som inte har trivts så bra med sina jobb, verkar det oftast ha varit bristen på en bra arbetsgrupp som har varit problemet. Själva arbetsuppgifterna har haft mindre betydelse. Samma sak med dem som trivs bra. Det är oftare gruppen än arbetsuppgifterna de beskriver när det berättar om sina roliga jobb.
Jag vet att jag har trivts mycket bra med jobb vars uppgifter har varit allt annat än stimulerande, men där gemenskapen var bra. Mitt allra första riktiga jobb var så. Det var visserligen bara ett sommarjobb så jag kunde inte begära så mycket mer. Mina tråkigaste jobb har inte varit tråkiga på grund av arbetsuppgifterna. De har ofta varit mycket kvalificerade och stimulerande. Det var bristen på en grupp att tillhöra som gjorde dem tråkiga. Lyckligtvis har jag inte haft särskilt många tråkiga jobb, tvärt om.
Ensamma människor blir oftare deprimerade än människor som ingår i en gemenskap. Därför är det inte konstigt om det fungerar likadant med arbeten. Ett recept för den som inte tycker om sin arbetssituation, skulle därför kunna vara att se över i vilken utsträckning den tillgodoser behovet av sällskap, gemenskap och återkoppling. Det kan nog vara ett vanligt problem.
Man ska självklart inte underskatta betydelsen av roliga och utvecklande arbetsuppgifter också. Det borde vara varje människas rätt att ha det.
För ett antal år sedan minns jag att Bill Gates fick frågor om och viss kritik för att han var så rik och inte delade med sig. Han svarade då att han planerade att göra det, men längre fram och att han just då hade fullt sjå att styra Microsoft (som VD).
De senaste årens donationer från hans och fruns stiftelser visar tydligt att han menade vad han sa. Ofta när de donerar pengar, gör de det som största privata bidragsgivare inom utvalda områden. Nu senast motsvarande 1,3 miljarder kronor till malariaforskning. Det är tydligen fem gånger så mycket pengar som WHO:s hela forskningsbudget.
När jag läser sådana saker kan jag säga att jag gärna betalar höga priser för Microsofts produkter. Det har ingen direkt koppling, men om en del av de pengar Microsoft tjänar går till Bill Gates, och han i sin tur donerar stora summor till välgörande ändamål, då känns det inte helt fel att de har en stor marknadsandel, även om det finns nackdelar också. Dessutom tycker jag att han hittills har givit pengar till rätt typer av ändamål. Barn och utbildning bland annat.
Naturens strategier.
Man brukar tala om naturlagar, men borde det inte finnas något som skulle kunna kallas för "naturliga strategier" också? Vad jag tänker på är vissa mönster som upprepas överallt och som kan verka helt självklara.
I "vila" tycks mycket fördelas jämn över den yta som finns till förfogande. Människor har en tendens att stå eller sitta på ungefär lika avstånd från varandra på tunnelbanor, busshållplatser, i hissar, soffor och så vidare. I kontorsmiljöer sitter vi ungefär lika långt ifrån varandra så att alla får lika mycket utrymme. När vi bygger hus låter vi dem stå på ungefär samma avstånd från varandra inom den tillgängliga ytan. Vi placerar lyktstolpar, radioantenner och annat på jämna avstånd från varandra. Samhällen placerar vi på ungefär lika långa avstånd från varandra.
I "arbete" går vi i stället ihop och hjälps åt att nå våra mål. I ett avseende kan vi befinna oss i vila samtidigt som vi i ett annat befinner oss i arbete. Samhällen är områden där människor är "förtätade" för att dra nytta av den större organismens fördelar. Där befinner vi oss i arbete i förhållande till andra samhällen och krafter, samtidigt som vi inom samhället befinner oss i vila i förhållande till varandra.
Att saker i naturen, i vila, fördelar sig jämnt över sin tillgängliga yta (egentligen tredimensionellt) är inte så konstigt. Att gå från vila till arbete betyder väl då att alla vilande "enheter" får kortast möjliga väg att gå till den punkt där de samlas, med tanke på att de inte i förväg vet var det kommer att vara.
När jag spelade squash minns jag att det var bäst att hela tiden försöka stå i mitten av den yta som bollen kunde hamna på. Då fick man i genomsnitt alltid kortast möjliga väg att springa för att slå till den.
Att i arbetstillståndet gå samman för att bli starkare verkar också naturligt. Då kan den enhet som är svagare få hjälp av någon som är starkare. Dessutom blir grupper, där enheterna är "intelligenta", ännu starkare när de lär av varandra. Hela samlingens genomsnittliga styrka ökar då, så länge som inte alla enheter har samma intelligens, vilket kanske till slut blir fallet.
Det finns undantag från de naturliga strategierna också. Exempelvis djur som inte har några naturliga fiender behöver inte gå samman för att bli starkare. De kanske, å andra sidan, inte kan anses befinna sig i arbete heller? Kan vi lära oss något av de naturliga strategierna? Jag tror det. Bara vi lyckas kartlägga vilka de är. Först skulle vi behöva definiera vad en naturlig strategi är.
Strategi betyder "långsiktigt övergripande tillvägagångssätt". Tillvägagångssätt betyder "sätt att utföra något". "Långsiktigt övergripande sätt att göra något" alltså. Naturens långsiktiga övergripande sätt att göra något. Det kanske räcker som definition så länge. En strategi har ett mål. Något som ska uppnås med hjälp av strategin. Det borde betyda att det finns mängder av naturliga strategier. En för varje mål man kan komma på.
Hur ska vi identifiera och kartlägga strategierna och dess mål då? Det vet jag inte. Genom att iaktta och försöka hitta mönster, antar jag.
---
Naturlagarna då, vilka är de? Finns de nedtecknade? När jag funderade kom jag inte på att jag har fått lära mig dem. Tyngdlagen är kanske en naturlag? Det borde vara allmänbildning att kunna naturlagarna utantill. Samma sak med naturens strategier.
