den 25 september 2003
Det är Emmy som bestämmer:
Jag: - Ska vi äta pannkakor till middag i kväll?
Emmy: - Ämm ... Jag vill ha korv och bröd.
Jag: - Vill du ha korv och bröd i stället?
Emmy: - Ja. Eller näe, ugnspannkaka!
Jag: - Okej, då tar vi ugnspannkaka.
Emmy: - Nej, runda pannkakor!
Jag: - Bra, då äter vi runda pannkakor till middag.
Det är väldigt viktigt för Emmy att kontrollera alla situationer hon hamnar i. Det är knappast för makten att kontrollera, utan snarare för att hon ska förstå och känna sig bekant med vad som händer.
Rutiner fungerar bra. Det är när något, som inte tillhör rutinerna, händer, som hon blir rörig och stimmig. Byten från en aktivitet till en annan är svåra om hon inte kan se övergången i förväg, så att hon vet vad som ska hända.
På dagis har de berättat att hon har svårt för att till exempel byta från att ha varit på utflykt till att göra någonting annat. Eller från att ha ritat till att leka med dockor. Tiden mellan aktiviteterna är knepiga. När alla barn plötsligt bryter upp och surrar runt som bin kring honung innan de ska göra nästa sak.
Emmy verkar inte riktigt se att de andra "bina" är på väg från en sak till en annan. För henne verkar det vara planlöst flygande och det är svårt. Hon vet inte hur man gör när man är planlös. Hon har alltid ett mål, är alltid på väg någonstans.
I stället för att vara planlös skapar hon ordning genom att spela pajas eller skapa sådant som de andra barnen uppfattar som kaos. Om hon knuffar ner något på golvet stannar de andra barnen till och tittar på henne. Då är det ordning igen. De gör något som hon förstår. Hon har skapat ordning på sitt sätt. För de andra barnen har hon skapat oreda och stök.
Jag vet förstås inte att det är så här hon upplever det, men det verkar så. Det fungerar likadant på släktsammankomster och i andra "röriga" miljöer. När alla har satt sig och har en plats kommer även hon till ro. Ju färre personer hon är omgiven av, desto bättre fungerar det. Ju färre byten mellan aktiviteter, desto bättre för henne. Hon kan leka samma sak, ensam eller med andra, hur länge som helst utan att det är några problem. Så länge som alla har en given plats.
Till en del kan jag känna igen detta från mig själv också. Jag tycker inte om när mina planer eller min ordning blir störd. Jag vill inte ha överraskningar. Jag vill gärna veta hur nya miljöer ser ut innan jag hamnar i dem. Jag vill veta vilka människorna i min omgivning är. Ska jag hålla en föreläsning eller göra en presentation för okända människor, försöker jag ta reda på vad de heter, vad de gör och var de kommer ifrån. Helst i förväg om det är möjligt. Ibland får jag kommentarer som att jag verkar vara så väl förberedd i olika sammanhang. Kanske är jag det och kanske beror det på att jag vill kontrollera situationen. Jag har svårt för stora fester och det beror kanske på det här. Jag känner mig "planlös". Det har jag också svårt för.
I själva verket är kanske min beskrivning av Emmy en beskrivning av mig själv. Eller oss båda. I hennes ålder utsattes jag inte för lika många förändringar och aktivitetsbyten som hon. Annars hade kanske jag också uppfattats som rörig och hyperaktiv.
