den 7 augusti 2004
På somrarna brukar vi tillbringa en del tid på landet. Det är ett hus på ett berg på en ö vid kusten i norra Sverige. Stora delar av släkten har disponerat det sedan det byggdes för nästan hundra år sedan. De flesta som kommer hit tycker antingen väldigt mycket om det eller avskyr det. Få är likgiltiga inför huset.
Det är som en gammal intorkad mumie. Här har tiden stått i stort sett stilla sedan början av 1900-talet. Jag tror knappt att några väggar eller tak har målats om. Inga golv är slipade. Det enda underhåll som har utförts är utsidan som har fått ny panel och taket som har lagats så att det inte ska regna in. Mycket färg har flagnat bort.
Det har regnat in här och där. I matsalen finns det molnliknande bruna ringar som har blivit när taket har läckt. Konturerna på ringarna är ifyllda med blyerts och vid varje ring står det ett årtal så att man kan se om det läcker in mer.
På ett ställe ovanför matsalsbordet finns det ett hål i taket. Bredvid det står det "Gunnar -76". Där har det suttit en champagnekork. I ena hallen är några maskhål i träet daterade så att man kan se att maskarna för länge sedan har övergivit huset. I köket finns det blyertskludd. I stället för att tvätta bort det har någon skrivit "VEM?" och en pil med blyerts.
Möbler och de flesta inredningsdetaljer är antagligen också från början av 1900-talet. Böckerna i bokhyllorna sträcker sig från mitten av 1800-talet fram till nutid. Där finns allt från Nordisk familjebok och Erinnerungen av Albert Speer till The Hollow av Agatha Christie och Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti.
I huset finns el indraget. Ett uttag i varje rum. För länge sedan fanns det även "centralradio" med högtalare i en del rum. Kallvatten finns i köket, på toaletten och i två av sovrummen. Vattentoaletten används sällan då den lätt blir igensatt av rostflagor från de gamla järnrören. Utomhus finns torrtoalett. Dricksvatten hämtas i 25-litersdunkar vid kyrkan på andra sidan ön.
Huset står mitt i skogen. Det växer tallar och granar alldeles inpå husknutarna. Går man 200 meter åt något håll syns inte huset för alla träd. Man kan se vattnet från balkongen och delvis från fönstren på glasverandan.
I köket finns det ett litet kylskåp och fyra små kokplattor samt en liten ugn. Det går bara att ha två kokplattor eller en kokplatta och ugnen igång samtidigt om inte säkringarna ska gå.
Väggarna är fyllda med kartor, tavlor, gamla foton, klockor, älghorn och broschyrer. "Viktiga förändringar i postens service på lördagar" är rubriken på en gul, solblekt broschyr som fortfarande sitter kvar. Förändringarna började gälla 1 september 1978.
I köket finns det väggfasta hyllor där alla har sin plats. Vars och ens namn eller initialer är skrivna med blyerts. Tidigare ville man spara disk så alla som bodde här fick ta en mugg eller ett glas som sköljdes ur och ställdes på hyllan efter varje användning. Det systemet har vi delvis gått ifrån nu, ett litet myteri mot den gamla ordningen. På min plats står min tandborste och tandkräm. Jag räknade till omkring 60 namn. Som mest tror jag att vi har bott 19 personer i huset samtidigt. Genomsnittet ligger antagligen omkring 10 personer.
Alla rum har namn. "Lasses rum", "Pianorummet", "Jungfrukammaren" och "Mahognyrummet" är några exempel.
De flesta rum har en kakelugn eller öppen spis. När vi bad att få skorstenen sotad tidigare i år fick vi veta att det har rådit eldningsförbud sedan 1984 då det sotades senast. Det finns inga stegar på taket så sotning anses för riskfyllt.
Det är en bra plats för barn. Det finns ingen trafik i närheten och få farliga saker i övrigt. Bara skog, en lekstuga och bad på promenadavstånd. Emmy har inga problem att sysselsätta sig själv. Hon ritar, leker i lekstugan, spelar spel, badar, plockar blåbär, gör utflykter. Nathalie tycker inte om landet. Hon tycker att det är för jobbigt att behöva gå så fort man ska göra någonting och det finns ingen TV eller TV-spel. Joey tycker nog i och för sig att det är roligt, men saknar Nathalie för mycket för att följa med när inte hon gör det.
Man kan säkert tycka att huset är lite spöklikt. Illa upplyst på nätterna, trappor som knarrar så att det låter som om man ska falla igenom stegen, promenad i beckmörker om man behöver gå på toaletten på nätterna, och så vidare. Ändå valde Emmy att sova ensam i Mahognyrummet. Jag hade inte vågat det när jag var liten. Hon går ensam på toaletten när det är mörkt ute trots att vi erbjuder henne sällskap. Hon får inte ens tända lyktorna när hon är själv så hon sitter där i kolmörkret bland spindlar och myggor. Den lilla människan verkar inte vara rädd för någonting.
Den fasta telefonen har vi stängt av eftersom alla har mobiltelefoner och den ändå sällan fungerade. Den gamla telefonledningen går fortfarande genom skogen. På nätterna låter det som om någon spelar hartsfiol när träden vajar så att ledningen spänns.
Ön erbjuder många utflyktsmål. Mängder av badplatser, berg att bestiga, skogspromenader, svamp- och bärplockning till exempel.
Emmy: - Farmor, när jag säger AAAAAAAAOOOOOOOOOOOOOOOOO vill jag ha ett kex.
Farmor: - Jaha.
Emmy: - AAAAAAAAOOOOOOOOOOOOOOOOO!
Emmy: - Jag vill ha ett kex till. AAAAAAAAOOOOOOOOOOOOOOOOO!
Associationer.
Emmy: - Pappa.
Jag: - Ja.
Emmy: - Visst har mormor ett stall?
Jag: - Hon bor vid ett stall.
Emmy: - Ja, det är en ... meter till stallet.
Jag: - Nej, det är kanske 200 meter.
Emmy: - Ja. Om man har ett stall måste man vara där hela tiden. Fast inte om man är sjuk. Då kan hästarna bli sjuka.
Jag: - Nej, människor smittar inte hästar.
Emmy: - Bara med pricksjukan.
Jag: - Det gör de nog inte. Vad är det?
Emmy: - Jag menar vattkoppor.
Jag: - Hästar får inte vattkoppor.
Emmy: - Jag har sett en kopparödla en gång. Den var död.
Jag: - Jasså.
Emmy: - Ja, den var halv.
