den 5 december 2004
I torsdags åt jag projektavslutsmiddag med några kollegor. Bland annat en herre som kommer från Chile. Han berättade en fantastisk historia om sitt liv. Allt fanns där: Skäck, spänning och mycket humor.
Under militärkuppen blev han fängslad på grund av en sammanblandning med en annan person. Efter fem månader av förhör och stora påfrestningar lyckades han komma ut och flydde till Rumänien. För att få ihop lite extrapengar till familjen åkte han till Sverige över en sommar för att arbeta. Efter en månad skulle han åka tillbaka till sin gravida fru. Vid återkomsten till Rumänien hade hans visum gått ut och han fick inte komma in i landet.
Till Chile kunde han inte återvända utan risk att åter hamna i fängelse. De rumänska myndigheterna lät honom åka vart han ville så länge som det var Tjeckoslovakien, Sovjetunionen eller Östtyskland. Inget lät särskilt lockande. Han valde Östtyskland som han hade åkt igenom en gång tidigare på väg till Rumänien.
Eftersom han inte hade visum till Östtyskland kom han inte heller in där. I stort sett utan pengar var valmöjligheterna få. Till slut gick myndigheterna med på att betala delar av en tågbiljett till Sverige. Efter en del strapatser hamnade han här.
Berättelsen var betydligt längre och mer detaljerad än så här. Jag vill inte ta den ifrån honom så jag återger bara skelettet av den. Jag frågade om han har funderat på att skriva memoarer. "Ja, för länge sedan", svarade han. Jag föreslog att han skulle ta sig tid att göra det. Det är en berättelse för alla.
I ljuset av hans historia är alla utmaningar jag kan ställas inför futtiga.
Han berättade hur tankarna gick när han satt på flyget från Rumänien till Östtyskland och tittade på jorden nedanför. Det kändes som att det på hela jordklotet inte fanns någon plats där han var välkommen och hörde hemma.
Jag hoppas verkligen att han skriver ner sina upplevelser.
