den 16 februari 2003
Citat ur Svenska skrivregler:
Förkortningar bör inte användas i onödan. De må vara praktiska för skribenten, men de kan ge läsaren problem. Förkortningar hör hemma framför allt i sådan text där utrymmet är begränsat, t.ex. i kataloger och tabeller eller i parenteser och fotnötter. Observera då att förkortningar verkligen skall vara korta för att vara meningsfulla. Eller dylikt förkortas alltså hellre e.d. än el.dyl. Mycket korta ord bör inte förkortas, såvida inte utrymmet kräver det.
Det finns flera typer av förkortningar: avbrytningar, sammandragningar, kortord och initialförkortningar.
Avbrytningar är ord som bryts av för att spara plats. Forts. (fortsättning) och resp. (respektive) till exempel. Ordgrupper kan också förkortas genom avbrytning. Bl.a. (bland annat) och t.ex. (till exempel) är exempel på detta. Svenska språknämnden rekommenderar att man använder punkt efter avbrytning.
Sammandragningar är ord som förkortas genom att man behåller första och sista bokstaven, samt eventuellt en eller flera mellanliggande bokstäver. Sthlm (Stockholm) och tfn (telefon) är exempel. Vid sammandragningar rekommenderar Svenska språknämnden att man inte använder punkt i slutet.
Kortord är ord som från början var förkortningar, men som har blivit vedertagna som talspråk. El (elektricitet) och ex (exemplar) till exempel. Kortord skrivs utan punkt.
Initialförkortningar är ord som bildas genom att begynnelsebokstäver i ord eller ordgrupper sätts samman. USA (United States of America), mc (motorcykel) och UV (ultraviolett) är exempel på initialförkortningar. Svenska språknämnden rekommenderar att initialförtkortningar skrivs utan punkter. Initialförkortningar med namnliknande funktion skrivs med versaler (stora bokstäver). Övriga skrivs alltid med gemener (små bokstäver).
Måttenheter (kg, l och mm) skrivs alltid utan punkt.
Det står mycket mer om förkortningar i Svenska språknämndens skrivregler. Det är en mycket praktisk bok att ha till hands.
Svenska språknämnden har en webbplats med bra information.
