den 8 april 2004
Jag tror att målarböcker hämmar barns kreativitet. De tvingar in dem i banor som någon annan redan har tänkt.
När Emmy ritar blir det betydligt bättre ifall hon ritar på fri hand än om hon färglägger i en målarbok med svartvita konturer. Dessutom tröttnar hon inte lika snabbt när hon ritar själv. I en målarbok slarvar hon ofta igenom tio sidor på en kort stund. När hon utgår ifrån ett vitt papper kan hon sitta en halvtimme eller mer och lägga till detaljer.
Choklad kan vara bra för gravida och deras barn, enligt en artikel i New Scientist.
I studien intervjuades gravida om deras stressnivåer och chokladförbrukning. Sex månader efter att barnen var födda undersöktes deras beteende genom att man frågade mammorna bland annat hur mycket barnen log och skrattade. Det visade sig att de barn, vars mammor åt mer choklad, i regel var gladare. Dessa barn påverkades också mindre negativt av nya situationer.
Man kan inte utesluta att detta förhållande har någon annan gemensam sammanlänkande faktor. Jag tror på chokladen som anses ha en positiv inverkan på humöret.
Chocolate in pregnancy keeps baby happy
I förrgår kväll var Emmy och jag på barnakuten.
Den sista timmen på dagis hade hon hållit sig för bröstet på höger sida och klagade över värk. I affären när Cattis hade hämtat henne grät hon och sa att det gjorde ont. När jag kom hem åkte vi till akuten för att kontrollera att det inte var någonting farligt. Emmy stånkade när hon rörde sig och höll sig hela tiden för bröstet. Eftersom hon i vanliga fall är väldigt rörlig och aldrig har ont någonstans verkade det konstigt. Jag frågade hur hon mådde och hon svarade "inte så bra". Jag har ställt frågan dagligen ända sedan hon lärde sig prata och svaret har alltid varit "bra".
På akuten fick vi först skriva in oss. I väntan på doktorn satt vi och läste sagor. I en saga opererade de en orm med magont. Det visade sig att den hade svalt en kamel.
När doktorn kom fick Emmy ta av sig tröjan så att han kunde lyssna på lungorna. När han satte det kalla stetoskopet mot bröstet höll Emmy andan. Doktorn hörde förstås ingenting. Han bad henne att andas som vanligt, men hon andades fortfarande så försiktigt att det inte hördes någonting alls. Då sa han att hon skulle andas med munnen. Hon öppnade munnen och andades. Doktorn hörde ändå ingenting.
För att få henne att andas ordentligt bad han henne springa fram och tillbaka i en lång korridor så att hon skulle bli andfådd. I mitten av korridoren stod det en liten blå stol. Den sa doktorn att hon skulle springa runt och sedan tillbaka. Hon tog av sig stövlarna för att kunna springa riktigt fort. Klara, färdiga, gå! Emmy sprang iväg det snabbaste hon kunde, bort till stolen, runt och tillbaka, trodde vi. I stället sprang hon ett helt varv runt stolen innan hon återvände till oss, exakt enligt instruktionen som sa "runt". Doktorn sa till henne att springa ytterligare ett varv. Hon försvann iväg. Doktorn sa att han tyckte det såg så roligt ut när hon gjorde hela varvet runt stolen och skrattade när hon gjorde om det igen. När Emmy var några meter ifrån oss sa han till henne att springa en tredje och sista gång. Den tredje gången var mer för att han ville se "varvet" än för att det behövdes. Hon var redan andfådd.
Vi gick tillbaka till undersökningsrummet och doktorn lyssnade länge på lungorna, både på bröstet och på ryggen. Han klämde lite för att se om det gjorde ont. Emmy stod blixtstilla utan att säga ett ljud. När han hade hållit på ett tag sa han att hon troligen inte hade lunginflammation i alla fall, men att vi skulle få gå till rönten så att de fick ta några bilder.
Med en skriftlig vägbeskrivning och en remiss begav vi oss iväg på en lång promenad till en annan del av sjukhuset. På två ställen fick vi åka hiss och på ett ställe gick vi i kulvertar under sjukhuset. Ingenstans mötte vi någon annan. Till slut kom vi fram. En sköterska tog emot remissen och bad oss att sitta ner och vänta.
Medan vi väntade försökte jag distrahera Emmy som började bli rastlös av allt väntande. På väggen satt det en vit brevlåda. Emmy frågade vad den var till för. Jag läste på den att man kunde fylla i en blankett och berätta vad man tycker om röntgenavdelningen. "Jag tycker att den är jättebra", sa Emmy. "Vill du fylla i en blankett då", frågade jag. Det ville hon. Jag sa att hon kunde rita något på blanketten till sköterskorna. Hon ritade en flicka med långt mörkt hår och kryss på klänningen. Idén om kryss fick hon när jag berättade att man kunde sätta kryss i rutor på blanketten och berätta vad man tyckte om besöket på röntgenavdelningen. Emmy gav högsta betyg på alla bedömningspunkter.
Innan hon lade blanketten i lådan ritade hon av en sol som var förtryckt nertill på blanketten. Hon tittade på den en gång, satte handen för solen och ritade av den exakt så som den såg ut. Eftersom det inte var en vanlig sol tyckte jag att det var skickligt att hon kom ihåg precis hur den såg ut utan att titta på den igen.
Det fanns inte några barnböcker och inga roliga tidningar i väntrummet på röntgenavdelningen. Någon tidning från sjuksköterskefacket, ett nummer av Svensk Golf och en Illustrerad vetenskap var allt. Jag började bläddra i Illustrerad vetenskap och hoppades att Emmy skulle tycka att den såg intressant ut. Efter tre sidor konstaterade hon att "det där är en tråkig tidning".
Vid det laget började mina idéer tryta. Till min lycka kom en sköterska och frågade om det fanns någon Emmy i väntrummet. Jag sa att det inte var jag samtidigt som Emmy sa att hon hette Emmy. Det fanns inga andra i väntrummet så det var inte många att välja på.
Sköterskan presenterade sig som "Emma" och påpekade att hon och Emmy nästan hette samma sak. Hon bad oss att följa med. Inne i röntgenrummet fick Emmy klättra upp på en stege och stå med magen mot en stor fyrkantig låda. Bakom henne hängde en kamera ner från taket. Sköterskan Emma ställde in den så att det blev ett stort lysande kryss på Emmys rygg.
Medan jag och sköterskan gick till ett angränsande rum skulle Emmy stå helt stilla. Det gjorde hon. Så fort bilden var tagen dök den upp på en platt bildskärm på väggen. Sköterskan pekade och visade var lungor, hjärta, revben, haka och mage satt. Jag var antagligen mer imponerad än Emmy. Innan vi var klara ville de ta en bild från sidan också. Den blev ganska suddig eftersom Emmy inte lyckades stå tillräckligt still.
De nöjde sig med de bilderna, sa hej då och instruerade oss att promenera tillbaka till akuten igen. Emmy fick ett slutet kuvert att ge till doktorn när vi kom tillbaka.
Vid återkomsten till akuten fick vi sitta i väntrummet och läsa sagor igen tills doktorn blev ledig. Han hade tittat på bilderna och sa att det inte var något fel på lungorna och att han inte kunde hitta några andra fel heller. Hans slutsats var att det i vilket fall som helst inte var något farligt och att Emmy kunde vara och göra som vanligt.
Vi tackade för oss och åkte hem. Emmy somnade i bilen. När jag bar ner henne till sängen stönade hon och sa att det gjorde ont. Igår mådde hon bra igen och gick till dagis.
