Peter om attkaos är mönster vi inte har lärt oss att förstå.
3.
HI3G som blev "3" har just nu en annonskampanj över hela stan. De vill profilera sig. Det är bilder på arga människor, människor som är ledsna och gråter så att mascaran rinner och människor som bara ser ut att vara missnöjda med livet i allmänhet. Ansiktena på bilderna ser ut att tillhöra ungdomar. "I3you" är deras slogan.
Jag tror att jag förstår vad de menar även om jag inte är helt säker. Däremot är jag ganska säker på att de inte vänder sig till mig. Jag vill inte förknippas med sorg och elände, inte ens i val av telefonabonnemang för 3 G. Mitt bestående minne av 3 kommer nog att vara just sorg. Är det vad de är ute efter?
Tredje generationens mobiltelefonisystem är åtminstone nu när det just har kommit igång jämförelsevis dyrt att använda. Jag läste någonstans att det billigaste abonnemanget kostar från knappt 300 kronor i månaden. Vilka kommer att utgöra den stora kundgruppen? Jag gissar att det inte är ungdomar. Vilka vänder sig reklamen till? Jag kan inte tro att det är något annat än ungdomar.
Det är kanske så listigt uttänkt reklam att den kommer att lyckas sälja kostsamma abonnemang till ungdomar. Jag vet inte. Däremot är jag övertygad om att man inte ska profilera sig med ledsna och arga människor och inte heller med negativa budskap.
I den flashdemo som möter mig på 3:s hemsida finns det olikfärgade prickar. Om man för musen över dem ersätts de av texter. Ett klockslag med någonting under. På min platta skärm syns det inte vad det står. På en kan jag ana att det står ett namn på en plats. De andra flyter ihop med bakgrunden.
När konsortiet HI3G först presenterades tyckte jag att det lät ganska spännande. Nu har jag fått en helt annan bild av det. Vilken är riktig?
Om man läser en bok om ett ämne lär man sig i bästa fall något. Om man läser en annan bok inom samma ämne lär man sig ofta mycket mer. Mer än dubbelt så mycket. Den andra boken har ofta en annan infallsvinkel än den första. Det ger dels nya perspektiv och dels bekräftar det saker man tror att man har lärt sig i den första boken. Dessutom ser man om det finns några motsägelsefulla uppgifter i böckerna. Det är särskilt vanligt inom områden som inte är helt utforskade.
Jag läser ofta böcker två och två (eller fler). Två böcker om kroppsspråk, två böcker om intuition, två böcker om minnet, flera böcker om snabbläsning, flera böcker om mindmapping, flera böcker om överlevnad, flera böcker om Aspergers syndrom, flera böcker om kunskapshantering, och så vidare.
Efter att ha läst en bok tycker jag vanligtvis att jag kan väldigt lite eller ingenting alls. Det är svårt att veta vad av det jag har läst som är verklig kunskap och vad som bara är sådant som hjärnan har kokat ihop av minnen och annat. Efter att ha läst en bok till brukar mycket klarna. Det som eventuellt är gemensamt i båda böckerna brukar vara kärnan i ämnet. Om jag inte hittar någon kärna efter två böcker kan jag läsa ytterligare en. Hittills har det inte hänt att jag inte har hittat en kärna efter att ha läst tre böcker om samma område. Ofta blir ytterligare böcker bara en repetition av sådant jag redan har läst.
Böckerna behöver inte läsas direkt efter varandra. Jag väljer ofta vilken bok jag ska läsa genom att titta på hyllan med olästa böcker och ta den som just då känns mest spännande. Jag tror inte att man vinner något på att tvinga sig igenom flera böcker inom samma område direkt efter varandra om det inte känns rätt. Dessutom kan det nog vara bra att få lite perspektiv på en bok innan man läser nästa bok om samma sak.
Det är inte något unikt i mitt sätt att välja och läsa böcker. En del av det beskrivs i The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele och i flera mindmappingböcker har jag läst att man rekommenderar läsning av flera böcker inom samma område parallellt med att man ritar mindmaps av innehållet i dem.
Just nu behöver jag bland annat läsa en till bok om dyslexi för att få ordning på det jag läste i The gift of dyslexia av Ronald D. Davis.
I morse började jag läsa Powerhunch! Living an intuitive life av Marcia Emery.
Precis som Gail Ferguson (i Cracking the intuition code) hävdar Marcia Emery att intuition är något alla människor är begåvade med, men som de flesta behöver arbeta lite med för att kunna använda medvetet. Som exempel på "vardagsintuition" nämner hon känslan man kan få i samband med anställningsintervjuer, att det känns helt rätt att ta ett erbjudet jobb eller att det är något odefinierbart som inte stämmer. Det är intuitionen som säger något till oss.
Hon skriver att människor har olika sätt att känna intuition. En del "ser" sin intuition, andra "hör" eller "känner" den. Ytterligare andra kan "smaka" den eller upplever den på andra sätt.
Djur har intuition och använder den hela tiden. Det står inte så, men det kanske är det som kallas instinkt. Jag har hört att hundar kan känna på lukten vilken sinnesstämning i människa befinner sig i. Är man arg känner de det på lukten. Är det så är det kanske inte otänkbart att även människor skulle kunna känna på lukten hur andra människor mår. Kanske sänder vi ut signaler på andra sätt också utan att vi vet om det. Kroppen kan vara som en radiostation som är igång dygnet runt och som vissa människor har lärt sig att medvetet ta emot och förstå.
Kvinnor anses ofta vara mer intuitiva än män. Mina fördomar säger mig att män ofta anses vara mer logiska än kvinnor. Kan det finnas ett motsatsförhållande mellan logik och intuition? Logik är "läran om klart och följdriktigt tänkande". Intuition är "förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan medveten tillgång till alla fakta". (Båda definitionerna enligt Norstedts svenska ordbok och uppslagsbok.) I mina öron låter det lite som om det kan vara två sätt att nå samma resultat. Antingen låter vi hjärnan arbeta utan vår medvetna inblandning eller också resonerar vi oss medvetet fram till en slutsats.
Enligt Gail Ferguson började människan förlora sin medvetna intuitiva förmåga i samband med att logiskt tänkande blev på modet för ett par tusen år sedan. Så kanske det är.
