Hillclimb är ungefär som backhoppning fast tvärt om. Det går ut på att köra motorcyklar så högt som möjligt i en backe som blir brantare och brantare. Den som kommer högst vinner. Reglerna är lite mer komplicerade än så, men i stora drag är det så det går till.
Längst upp är backen ofattbart brant. Det går knappt att förstå att det går att köra motorcykel upp. Ändå var det ett antal av de tävlande som kom ändå upp. Backen var 110 meter lång och för dem som kom upp tog det mellan 13 och 15 sekunder.
De flesta motorcyklarna var inte standardmotorcyklar. En del påminde om vanliga cross-motorcyklar medan andra såg ut lite mer som utdragna glidarhojar med bakgafflar som stack ut en bra bit bakom resten av ramen. Många av motorerna var kraftigt trimmade. En hade 160 hästkrafter och en annan hade två motorer. Ett par luktade etanol och lät som etanolmotorer på radiostyrda bilar när de körde förbi.
Vi stod precis nedanför toppen av backen och såg väldigt bra. Tommi var där för att filma. Jag hade kameran med och tog några hundra bilder.
Det är ett under att det verkade som om ingen blev allvarligt skadad under tävlingen. Det borde vara lätt hänt att någon får en motorcykel över sig när de trillar. De flesta åken slutade med att motorcykeln trillade och föraren blev avkastad.
Under en paus var det flyguppvisning. Flygplanet gjorde loopar, rollar, störtdykningar och mängder av andra luftakrobatiska nummer. Det var roligt att titta på. Det påstods att det fanns en kamera monterad på planet. Den filmen vore det roligt att se.
Det var en konst att fotografera de tävlande på väg upp. I och med att det gick så fort var jag tvungen att justera zommen under hela färden upp för backen och samtidigt var jag tvungen att försöka förutse hur de skulle åka eftersom digitalkameran tar mellan en och två sekunder på sig att ta bilden när jag väl har tryckt på knappen. Med lägre upplösning hade det säkert gått bättre för då tar den bilderna snabbare. Det svåraste var att försöka fånga snygga vurpor. Jag var ju tvungen att se dem nästan två sekunder innan de inträffade.
Om jag ser ett liknande evenemang någon annan gång ska jag koncentrera mig på att försöka fotografera endast de bästa, de som kommer längst upp. Nu räckte bilderna och de två uppsättningarna laddbara batterier nästan inte till slutet.
I dag var jag med Tommi på hillclimb-tävling. 
De flesta motorcyklarna var inte standardmotorcyklar. En del påminde om vanliga cross-motorcyklar medan andra såg ut lite mer som utdragna glidarhojar med bakgafflar som stack ut en bra bit bakom resten av ramen. Många av motorerna var kraftigt trimmade. En hade 160 hästkrafter och en annan hade två motorer. Ett par luktade etanol och lät som etanolmotorer på radiostyrda bilar när de körde förbi. 
Det är ett under att det verkade som om ingen blev allvarligt skadad under tävlingen. Det borde vara lätt hänt att någon får en motorcykel över sig när de trillar. De flesta åken slutade med att motorcykeln trillade och föraren blev avkastad.
Under en paus var det flyguppvisning. Flygplanet gjorde loopar, rollar, störtdykningar och mängder av andra luftakrobatiska nummer. Det var roligt att titta på. Det påstods att det fanns en kamera monterad på planet. Den filmen vore det roligt att se. 
Det svåraste var att försöka fånga snygga vurpor. Jag var ju tvungen att se dem nästan två sekunder innan de inträffade.