den 5 november 2003
Skådespelaren Michael J. Fox har Parkinsons sjukdom. Fast Company har en läsvärd artikel om hur han har startat en stiftelse, vars mål är att hitta ett botemedel för Parkinsons inom tio år.
Om de lyckas återstår att se, men de har uppenbarligen åstadkommit mycket på kort tid. Läs artikeln och intervjun:
Change Agents - Michael J. Fox and Deborah Brooks
På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.
Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.
Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.
Niklas Dahlin skriver om datalagring i Ny teknik. Han förutspår att vi snart kommer att ha hårddiskar som vi inte kan fylla. De kommer att ha så mycket lagringsutrymme att vi inte kan fylla dem under datorns livstid.
Jag undrar om det blir så. Förr eller senare säkert, men snart? Varje gång jag har bytt dator har jag tyckt att hårddisken är väl tilltagen, och varje gång har jag blivit tvungen att rensa eller köpa en till hårddisk efter ett eller ett par år. Med de filstorlekar jag använder nu kommer jag kanske inte att göra det. Fast egentligen skulle jag vilja lagra all musik och digitalbilder med högre kvalitet.
Digitalbilderna nu är rätt små. Knappt 2 megabyte per styck. Tio megabyte per styck vore en bra början, men om några år blir de väl ännu större om inte komprimeringen blir bättre.
Musiken har jag lagrad mestadels som mp3-filer som jag har skapat från CD-skivorna. Där försvinner en del av ljudkvalitén från CD:n. Jag kan tänka mig att lagra dem i ett okomprimerat format i stället. De mellan 100 och 200 skivor jag har skulle då ta några hundra gigabyte.
Jag vill filma digitalt också och spara filmerna på hårddisken. Jag vill lägga alla DVD-skivor, spel och andra programvaror på hårddisken. Där försvinner ytterligare en stor mängd utrymme. Vem vet vad mer jag vill lagra om några år? Telefonsamtal? Skype-samtal? Jag kanske har en videokamera med mig som filmar allt jag gör.
Jag är inte säker på att hårddiskrna kommer att kännas för stora så snart om de utvecklas i nuvarande takt. Det utrymme som finns brukar fyllas. Det är nästan en naturlag.
Varje gång vi tänker att det slutgiltiga behovet snart är uppfyllt lurar vi oss själva. Våra behov ökar ständigt. Jag vill lagra alla webbplatser jag har besökt på nätet så att jag kan gå tillbaks till dem om tio eller tjugo år. I går fick jag frågan vilken som var den första webbplats jag besökte på internet när jag började surfa för 8-9 år sedan. Jag vet inte. Ibland vill jag gå tillbaka till gamla webbplatser så som de såg ut vid en viss tidpunkt. The Internet Archive räcker inte. De har inte alla sidor vid alla tidpunkter. Mina behov ökar hela tiden. Jag kommer alltid att se potential till förbättringar. Det är det jag lever för.
---
I artikeln i Ny Teknik finns det två stycken som jag tycker är särskilt spännande:
Att bära alla sina data med sig, till exempel i en framtidstelefon med en terabyte lagringsutrymme, kan bli en genväg för att komma runt problem med dåliga uppkopplingar och trilskande mobilnät. En sådan apparat skulle kunna rymma all e-post man behöver läsa, filmbiblioteket, bilder på släkten, kartor för charterresan. Det skulle gå att bära med sig allt möjligt personligt: inställningar för bilstolen, sjukjournalen, videofilmerna från bröllopet, och det behövs ingen osäker uppkoppling för att nå informationen. Den ligger på jättehårddisken i mobilen.
Intels forskare har byggt en prototyp till en sådan apparat som de kallar för "personlig server". Det är en hårddisk som det går att ansluta till trådlöst, via Bluetooth eller wlan. Den är liten som ett cigarrettpaket, men blir ändå en fullt fungerande persondator när skärm, tangentbord och mus ansluts trådlöst. Prototypen kommer inte att bli en produkt från Intel, men att företaget visar den offentligt är en kraftig vink om att produkter av det här slaget kommer att finnas på marknaden inom ett par år.
Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på att min dröm-dator är på väg.
Hårddisken snart för stor för att fyllas
Intels "The personal server"
