den 30 oktober 2003
1 <> 1.
När jag går till bussen på morgonen tar jag den väg som jag tycker känns närmast. När jag går hem gör jag likadant, fast en annan väg. På väg till Vickan, där vi skulle äta lunch i dag, tog vi en väg, den närmaste. På vägen hem tog vi en annan närmaste väg. Förr, när pappa och jag brukade springa runt Djurgården, sprang vi medsols. Ett par gånger sprang vi samma väg, fast motsols. Det kändes som en längre väg. När jag hämtar Emmy på dagis utan bil, tar jag en väg dit och en annan hem. Bägge känns närmast i respektive riktning. När jag går till min frisör tar jag olika vägar dit och tillbaka. När jag handlar tar jag en väg till affären och en annan hem.
Jag skulle kunna ge många fler exempel på att olika vägar kan upplevas vara närmast mellan punkt A och punkt B, beroende på åt vilket håll jag går. Jag diskuterade det kort med en kollega som hade upplevt samma sak. Varför är det så? Har det att göra med vad man ser på vägen? I princip är det samma saker man ser i båda riktningarna, men från olika håll. Spelar det någon roll? Är det för enformigt att ta samma väg i båda riktningarna att det känns längre att gå tillbaka samma väg?
Det är ett litet mysterium. Varför springer jag alltid motionsspår medsols? Det är ett annat mysterium.
Min dröm om en liten personlig super-dator kanske inte är så långt ifrån att förverkligas. New Scientist har en artikel om en pc som är 76 x 127 x 19 millimeter stor, har en 1 gigahertzprocessor, 256 megabyte internminne och 15 gigabyte hårddisk. Den använder Windows XP. Bortsett från storleken är specifikationerna ganska lika min bärbara dator som jag har haft lite mindre än ett år.
Hårddisken är byggd av Toshiba, processorn av Transmeta och IBM har skapat den design (kallad Meta Pad) som gör att så många komponenter kan byggas in på så liten yta.
Datorn kan antingen sättas i en docka och användas som stationär dator eller skjutas in i ett skal med beröringskänslig skärm och användas som handdator. Företaget som har utvecklat datorn heter Antelope Technologies och ligger i Colorado. De kallar den för Modular Computing Core, MCC (en "modul-dator").
4000 US-dollar kommer den att kosta i början. Den ska kunna ersätta både en stationär dator, en bärbar dator och en handdator. Den kräver bara en programlicens för varje program som ska användas, vilket också sparar pengar jämfört med att förse flera datorer med programvara. Synkronisering av data är inget problem eftersom man bär hela datorn med sig i fickan.
Full-featured PC fits in pocket
Frukosten blev en musikal:
Jag: - Drömde du något i natt?
Emmy: - Ja.
Jag: - Vad drömde du om då?
Emmy: - Jag drömde om Nemo.
Jag: - Jaha, vad tyckte du om den filmen då?
Emmy: - Läskig.
Jag: - Tyckte du det?
Emmy: - Ja. Nemo är en tjej.
Jag: - Nej, Nemo är en pojke.
Emmy: - Nej, en tjej.
Jag: - Nej, det är han faktiskt inte.
Emmy: - Jo.
Jag: - Drömde du något mer då?
Emmy:
- [börjar sjunga:]
Jag drömde i natt
att jag hade en katt
den åt bara sill och potäter
du får tro´t om du vill
men det är vad små kattungar äter.
Thom Hartmann frågade en god vän, som är författare och har ADD, hur han kunde skriva 500-sidiga böcker trots att han har svårt att hålla uppmärksamheten på samma sak under längre stunder. Svaret han fick var: "Fem sidor om dagen".
Oavsett hur lätt eller svårt det var skrev han alltid fem sidor per dag. Ibland var han klar klockan 10 på förmiddagen. Då kunde han ta det lugnt, gå en promenad eller leka resten av dagen. Andra gånger blev han inte klar förrän sent på natten, men han tvingade sig alltid att skriva de fem sidorna per dag.
Det blev 500 sidor på ungefär tre månader. Han gick igenom och skrev rent boken med en takt på 15 sidor per dag, vilket blev ytterligare en månad per bok. Totalt tog det fyra månader för en bok och han skrev tre böcker per år.
Detta är ett lysande exempel på hur man kan uppnå stora mål genom att bryta ner dem i så små delar att det blir hanterbart.
Exemplet kommer från Attention deficit disorder: A different perception.
Att betrakta annorlunda som dåligt är något Thom Hartmann vänder sig emot. Han föredrar att formulera det som kan vara problem som fördelar. Det finns en tabell över typiska ADD-drag så som de brukar beskrivas och så som de alternativt kan beskrivas som styrkor.
"Distorted sense of time: unaware of how long it will take to do something." Kan i stället beskrivas: "Tireless: capable of sustained drives, but only when 'hot on the trail' of some goal."
"Impatient." Kan bli: "Results oriented. Acutely aware of whether the goal is getting closer now."
"Has difficulty following directions." Eller: "Independent."
En person med ADD föreslog en alternativ titel på boken: "I´m not inattentive, you´re just boring." Det visar precis vad det handlar om: perspektiv. Dålig uppmärksamhet, säger någon. Svårt att hålla uppmärksamheten på tråkiga saker, säger en annan.
