den 27 november 2003
Hur minnen lagras.
Jag har skrivit tidigare om att jag tänker visuellt. Sedan dess har jag tänkt en del till på det. Minnen lagras också som tredimensionella bilder.
I måndags funderade jag över hur många rena skjortor jag hade. Jag tänkte mig tillbaka till senaste besöket i tvättstugan. Där hittade jag skjortorna hängande bredvid värmepannan. Först såg jag en mellanljus blårutig skjorta. Bredvid den hängde en blårandig skjorta med ganska breda ränder. Därefter en ljusblårutig skjorta. Jag hade en känsla av att det borde finnas någon mer ren skjorta så jag förflyttade mig i tanken längre in tvättstugan så att jag stod bredvid torkställningen och såg tvättstrecket från andra hållet. Då såg jag en mörkblå skjorta också. Alltså hade jag fyra skjortor och skulle klara veckan utan att behöva tvätta skjortor.
I tisdags morse hämtade jag en ren skjorta och kunde konstatera att alla fyra skjortorna hängde där precis så som jag hade sett. Det är så det brukar fungera. Det fungerar oftast bra att lagra minnen på detta sätt.
Nackdelen med visuellt minne, är att saker som jag inte har sett, antingen på riktigt eller i en tanke, inte finns i minnet.
Därför kan jag ibland se ut som ett frågetecken om en kollega dyker upp och börjar prata om något som jag borde känna till, men använder ord som jag inte kan associera med bilderna jag har lagrat minnet med. Efter en stund, när kollegan har sagt något som kopplar till bilderna dyker minnet upp och jag är tillbaka i matchen.
Ofta märks det inte att jag inte har en aning om vad kollegan pratar om. Ibland säger jag som det är, att jag inte minns det han eller hon beskriver. Då brukar de nämna något som kopplar mig till rätt minne. "Jo, du minns att vi diskuterade courtageberäkning på styrgruppsmötet förra veckan ..." Då ser jag mötet och snabbspolar fram till rätt diskussion och de bilder som hänger ihop med det. Det tar bråkdelen av en sekund.
Svårt kan det också bli om någon berättar något som jag inte kan se i bilder. Abstrakt matematik till exempel. Då är det nästan omöjligt att få mig att förstå.
Lika svårt som det är då, lika enkelt är det att minnas saker jag kan visualisera. När jag läser beskrivningar av saker ser jag dem framför mig, och kan vrida och vända på dem i huvudet i den utsträckning som beskrivningen medger. På samma sätt har jag ganska lätt för att själv beskriva saker jag ser. Det som kan vara svårt då, är att veta på vilken detaljnivå jag ska göra beskrivningen. Tre meningar eller 300 sidor? Om jag vet vem som ska läsa brukar det ge sig själv.
När jag har hållit på med programutveckling eller HTML-kodning har jag kunnat spela upp koden i minnet och sett vad den gör. Några gånger vaknade jag med lösningen på saker som inte fungerade. Antagligen spelade hjärnan igenom programmet under sömnen och väckte mig när den hittade felet. Det tycker jag är fascinerande.
Programmering kan verka ganska abstrakt, nästan på samma nivå som matematik, och ändå har det aldrig varit några problem för mig att förstå programmering. Möjligen kan det bero på att jag började med programmering långt innan jag läste "svår" matematik. Programmering är som mekanik. Ett urverk är som ett program fullt av loopar, if- och case-satser.
Att veta att jag tänker och minns med hjälp av bilder är antagligen till stor hjälp. Då borde jag kunna omvandla även abstrakta saker till bilder och på det viset förstå och minnas dem. Jag tror att nyckeln är att alla delarna måste vara bilder. Annars blir det som att försöka se en bild framför sig med hjälp av en beskrivning full av obekanta ord. Beskrivningen av en förbränningsmotor säger inget för den som inte vet vad vevaxel, vevstake, kolv och cylinder är. Vet man vad det är går det att bygga upp en bild där de ingår och interagerar med varandra.
Det är säkert av den här anledningen som jag helst lär mig saker nerifrån och upp. Jobb till exempel. Jag har alltid försökt att börja med att lära mig beståndsdelarna innan jag sätter ihop dem till helheten. Det är nästan ett måste. Jag behöver förstå vad jag gör och varför. Det tar nog längre tid att lära sig på det sättet. En fördel är att när man väl har lärt sig, har man en djup och bred förståelse för både delarna, helheten och sammanhangen. "Systemet" framstår som transparent.
I undantagsfall har jag lärt mig saker uppifrån och ner. Det går men är svårare. Det känns som att hänga i en fallskärm på väg ner i okänd terräng.
---
Hur minns man om man inte lagrar minnen visuellt? Jag skulle vilja förstå det. Det finns säkert flera/många olika sätt.
