den 14 november 2003
Emmy satt i köket och ritade medan Cattis lagade mat. Hon färglade en bild med Pippi Långstrump, Lilla gubben, några träd och lite annat. Allt målade hon svart. Hon sa att det var ruttet. Äpplena på träden var ruttna, Pippi var rutten och husen var ruttna. När hon kom till hästen sa hon att den också var rutten, "färglade" den kolsvart och sa att den var "svartsjuk" också.
Inbillade tvång.
Tidigare tog jag ofta på mig uppgifter utan någon eftertanke. Om någon bad mig hjälpa till med något gjorde jag det. Både privat och på jobbet. Många av uppgifterna var sådana som inte hade något bestämt slut, utan löpte tills vidare. Med tiden blev antalet uppgifter ganska många och tidskrävande. Så tidskrävande att jag till slut inte kunde ta på mig nya uppgifter.
Först då insåg jag att det inte gick att hålla på så. Det kom nya uppgifter som helt klart var mycket viktigare än en del av de gamla uppgifter jag hade åtagit mig.
Insikten började först på jobbet. Jag hade tagit med mig uppgifter från gamla jobb till nya. Det blev en stor ryggsäck att bära omkring. Från början ville jag bara vara snäll och hjälpa till så att det skulle bli så lite arbete som möjligt för andra. Det fungerade ganska många år, men till slut blev det helt omöjligt. Då började jag rensa. Det tog flera år innan jag kom ner till en rimlig nivå.
På den privata sidan tog det längre innan insikten kom. Jag tyckte att jag inte alls hann med saker som alla andra tog för självklara. Efter lång tid lyckades jag få så mycket distans till vad jag gjorde att jag kunde se att vissa "frivilliga" uppgifter tog uppemot, och ibland mer än, en halv arbetsvecka av min fritid. När jag funderade över värdet av att utföra uppgifterna, både för mig och mottagarna, insåg jag att den inte kom i närheten av arbetsinsatsen. Inte på långa vägar.
Det var ett verkligt uppvaknande. Hela mitt liv hade jag samlat uppgifter och försökt göra sådant som andra bad mig om utan att fundera så mycket. Jag kom på att det inte kunde vara rätt. Det gick inte att leva livet för andras skull. Jag började gå igenom allt jag gjorde. Uppgifter avslutades, en efter en. Jag fick mer tid för mig själv och familjen. En av uppgifterna jag skalade bort var ett redaktörsjobb som tog mellan 10 och 20 timmar i veckan, varav stora delar av söndag eftermiddag och kväll och hela måndag kväll. Det var det som gjorde störst skillnad i mitt liv på kortast tid.
Nu är jag betydligt mer restriktiv med vad jag gör. Det händer fortfarande att jag tar på mig att göra saker. Oftast gör jag det medveten om vilka konsekvenser det kan få. Meningen var inte att jag inte skulle göra någonting, bara att jag skulle välja rätt saker.
Som avvand arbetsnarkoman kan jag se andra som har hamnat i samma fälla.
Ofta är det inte andra som pressar dem hårdast. Det är de själva. De börjar kanske göra något som de tycker är roligt. De får uppskattning. De tycker att det är ännu roligare och fortsätter. Det blir med tiden en vana. Uppskattningen från omgivningen finns kvar, åtminstone delvis, men det de gör uppfattas mer som en självklarhet än som en bonustjänst. Efter ett tag börjar rutinen uppfattas som besvärande och monoton. Pressen att hela tiden förväntas prestera lika bra blir jobbig. Tankar som "Vad ska de tänka om jag inte orkar längre? De kommer att tycka att det är ett misslyckande." dyker upp. De fortsätter ett tag till. Pressar sig att prestera även fastän glöden och entusiasmen sedan länge har försvunnit.
Till slut går det inte längre. De blir mentalt utmattade och slutar. De uppfattar det som ett misslyckande. När de slutar är det sällan någon runtomkring som höjer särskilt mycket på ögonbrynen. Det gör det ännu jobbigare. Allt jobb och ingen som saknar det när de slutar med det.
Jag har varit den personen så jag vet vad det handlar om. Jag kan se det bland skribenter på nätet också. De börjar lite trevande. Får uppskattning. Blir glada. Fortsätter entusiastiskt. Berättar om hur roligt det är att skriva. Uppmuntrar andra att börja. Skriver mer. Får mer uppskattning. Försöker skriva minst en text per dag. Ser det som en tjänst till publiken.
Sedan är de fast. Måste skriva. Det sitter i huvudet. De har en mental piska över sig som tvingar dem att skriva varje dag. En del håller på länge, andra lite kortare. Somliga slutar helt att skriva för webben, åtminstone under en period, när de inte orkar längre.
För den som hamnar i ekorrhjulet, och inser det, finns det kanske bara en sak att göra: Ta ett steg tillbaka, konstatera att prestationsångesten har slagit till, och fundera över vad du själv vill göra. Anpassa dig till det. Det är inget misslyckande. Du presterar kanske mindre kvantitativt, men absolut med högre kvalitet utan press.
Ovanstående är anledningen till att jag skriver här enbart för mig själv, om och när jag vill och om vad jag vill. Tre texter samma dag eller ingen på en vecka. Inga krav. Inte från mig och inte från någon annan. Jag, mina tankar och alla bokstäver.
