den 28 maj 2004
Peter tipsade mig om två texter som han har skrivit. De handlar bland annat om programmering, litteratur, känslor och kreativitet.
Han funderar över programmering och att ett program bara kan förnimmas med intellektet, inte med övriga fem sinnen. Samma sak gäller litteratur. Vi ser det inte med ögonen, hör det inte med öronen, känner det inte med smaklökarna, förnimmer det inte med luktsinnet och känner det inte genom beröring. Det finns endast i huvudet. Peter ställer frågan om det finns något mer än datorprogram och litteratur som har denna egenskap.
Ett datorprogram kan för mig vara lika synligt som något jag ser med ögonen. Jag ser genast bilder när jag tolkar det. Från första raden. Allteftersom jag läser blir bilden rikare. Ungefär som om jag tittar på en bild och utforskar den från en ände till en annan, en liten bit i taget.
Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur. Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur.
I sin andra text förtydligar han tankarna och skriver:
Det jag menade med "egenskap" var egenskapen att litteraturen är bunden till det "sjätte sinnet", intellektet. Musik, t.ex., tycker jag inte är bunden enbart till hörseln. Den är förnimbar fysiskt, även förutom att man kan känna basen i magen vid hög volym, att diskanten kan skära i öronen, osv. Musik kan gripa tag i en på olika sätt. Den kan svänga så att man nästan är tvungen att röra sig till den, eller åtminstone ge en gåshud.
Jag kan definitivt få liknande känslor av något jag läser som av något jag hör, musik till exempel. Där är vi tydligen olika. Jag trodde att alla var som jag på det sättet och jag får nästan uppfattningen att Peter antar att alla är som han. Det var en aha-upplevelse för mig.
Vad räknas som företeelse? En muntlig berättelse? En berättelse skulle jag kanske säga är något du förnimmer med hörseln. Å andra sidan är väl litteratur något du förnimmer med ögonen, liksom ett program är det. Programmet representeras av programkod som ofta består av tecken, vilka kan ses. Litteratur består av ord och bokstäver. De kan också ses. Är det någon skillnad mellan en tavla och ett datorprogram i det avseendet? Kanske har inte ens litteratur och datorprogram de egenskaper Peter efterlyser.
En dröm då? En dröm representeras endast av tankar så länge som den inte återberättas på något sätt, annat än genom tankeöverföring. Fast även drömmar kan innehållla lukter, smaker, ljud och andra intryck. Alla lika verkliga som om jag upplevde dem via näsan, munnen eller öronen.
Måste vi över huvud taget uppfatta sinnesintryck via våra känselorgan för att de ska räknas som sinnesintryck? Är det hur hjärnan uppfattar något som avgör vad det är? De flesta som har känt lukten av vanilj kan väl återskapa lukten genom att läsa att något har en doft av vanilj? Jag kan det.
Min dotter har fått ett kit med modellera som hon vill leka med hela tiden. Jag tycker det är en fascinerande process att skapa något av lera. Jag har svårt att föreställa mig ett önskat slutresultat när hon ber mig göra något - en uggla eller kanin, t.ex. - men jag påbörjar något, rullar en kula, börjar forma till det i en riktning jag tänker på som ugglelik eller kaninlik, och när jag gör det så upptäcker jag vad jag ska göra, jag hittar en uggla eller kanin i leran.
För mig är det precis tvärt om. Be mig att jag ska göra en kanin av lera så ser jag den genast framför mig. Därifrån till att faktiskt ha gjort något som liknar en kanin är desto svårare.
Be mig att göra ett program som utför något som jag förstår och jag ser det omedelbart för mitt inre öga. Det "enda" jag behöver göra då är programmera de delar det består av. Jag kan köra det i huvudet och se om och hur det fungerar. Jag kan felsöka det. Att det inte blir rätt direkt när jag sätter mig med programmeringen beror oftast på slarv i implementeringen av bilden jag har sett. Det är samma sak med databaser eller vad som helst egentligen. Jag ser det direkt när jag får det beskrivet för mig. Jag kan vrida och vända på det och betrakta det från vilket håll som helst oavsett vilken vinkel jag fick det beskrivet ur.
När det gäller utveckling av system är det viktigt att de inblandade har en så samstämmig bild som möjligt, vilket måste vara svårare när produkten är intellektuell.
Om den som beskriver något glömmer en detalj, saknas den förstås även i min bild. Det är som Peter skriver, svårt att försäkra sig om att alla har samma bild av något som ska byggas, när det inte går att exempelvis titta på det med ögonen. Man kan behöva gå igenom "målbilden" tillsammans flera gånger, ställa kontrollfrågor, dokumentera det man är överens om. Ofta visar det sig ändå att det saknas detaljer i någons bild. Allt som inte sägs lämnas öppet för personliga tolkningar. Mycket är detaljer som bara har betydelse för den som ansvarar för det. Det är när dessa detaljer råkar befinna sig på gränsen mellan två personers ansvarsområden som det kan bli ett problem.
Det är som när en skolklass ska rita en bild tillsammans och var och en får ansvar för att rita en ruta. Inom varje ruta kan vars och ens bild skilja sig åt något, men i gränserna mellan rutor måste man ha exakt samma uppfattning om vad det är man ska göra.
Peter funderar också kring hur författare kan skapa ordning i sina idéer:
Hur ser processen ut för en författare? I vilken utsträckning kan de representera sina idéer i en annan form än text för att bringa ordning till dem?
Behöver de använda andra former än text för att få ordning på dem? Är inte text en annan form för att representera våra sinnen? En metaform av tankar. Så använder jag text. Texten i sig är mitt sätt att bringa ordning i tankar eftersom jag inte kan hålla hur många tankar som helst i medvetandet samtidigt. I text kan jag skapa platshållare för olika tankar och skyffla runt dem tills de representerar större tankegångar så som jag vill ha dem.
Medan både systemdesign och ("verklig") arkitektur handlar mycket om proportioner så har de också funktionsaspekten. En byggnad måste fungera för "användaren" på ett sätt som man oftast inte kräver av ett musikstycke eller en målning.
Jag tycker att gränsen är flytande. Ett kontorshus. Ett slott. Ett lusthus. En staty. Ett kontorshus måste "fungera". Kraven på att ett lusthus ska fungera är förmodligen inte lika stora. En staty är förvisso ingen byggnad och måste inte fungera i den meningen heller. Jag tog med den för dess likhet med ett lusthus eller slott. Bägge är mer något att se på än något att använda.
Det är vad vi väljer att förvänta oss av något som avgör vilka krav vi ställer på dess funktion. Ett musikstycke kan "inte fungera" på samma sätt som ett illa ritat hus. Om vi förväntar oss att musiken ska söva oss och den är stökig och har en snabb ojämn rytm, kan vi tycka att den inte fungerar. Om en målning ska förmedla en uppfattning om en historisk händelse, och det inte går att urskilja vad den föreställer, då kan vi tycka att den inte fungerar.
Ställer vi krav på att något ska ha en funktion finns möjligheten att vi tycker att det inte fungerar. Ställer vi inga krav kan det inte fungera dåligt. Det gäller allt: musik, konst, bilar, möbler.
Texterna var tankeväckande.
Om intellektuellt skapande, Lynchs "imageability", systemutveckling, m.m.
Mer om intellektuellt skapande av datorsystem, litteratur och musik
