den 9 juli 2003
Jag har aldrig kunnat lära mig saker utantill.
Multiplikationstabellen är en sådan sak som man förväntas, och har nytta av att, kunna utantill. Pappa och jag satt på somrarna och gjorde de matteböcker jag inte hade hunnit göra i skolan under läsåret.
Det jag minns bäst är alla bokuppslag som innehöll tal efter tal med multiplikation. Det känns som om vi höll på i dagar med varje sida. Pappa räknade i början av sommaren ut hur mycket jag var tvungen att räkna varje dag för att hinna bli färdig tills höstterminen började. Jag minns hur jag satt och grät framför böckerna. När hösten började kändes det inte som om jag hade haft sommarlov alls. Förmodligen pågick inte detta mer än två, kanske tre somrar, men jag upplevde det som om det var alla somrar i låg- och mellanstadiet.
Till slut lärde jag mig multiplikationstabellen hjälpligt. Jag gjorde små ramsor som jag läste tyst i huvudet. Det som det inte gick att göra ramsor av gjorde jag bilder av i huvudet. Bilderna kunde jag "läsa" och se vilka tal som blev vad.
Jag använder fortfarande samma knep för att komma ihåg multiplikationstabellen.
Det som störde mig allra mest med all tid jag lade ner på att göra färdigt matteböckerna, var att ingen frågade efter dem när jag kom tillbaka till skolan när terminen började. Jag väntade mig att någon skulle samla in dem och rätta dem. Det var det ingen som gjorde.
Jag kan fortfarande nästan inte lära mig saker utantill eller rent teoretiskt. På kort sikt kan jag minnas saker från texter genom att se texten framför mig i huvudet och läsa innantill. Det jag lär mig och kommer ihåg lär jag mig genom att prova. Jag gör saker om och om igen tills jag har provat så många kombinationer att jag genom erfarenhet vet vad som fungerar och inte. Då sitter kunskapen ofta ganska djupt. Många gånger djupare än hos andra som har läst sig till samma sak.
Kanske är det därför jag tycker om att bygga saker. Det finns fasta gränser för vad som fungerar och inte. I programmering går det ganska fort att pröva ett större antal kombinationer och på så sätt lära sig vad som går bra och vad som inte fungerar bra. Att hjälpa till att bygga pappas hus var samma sak. Att bygga mammas lekstuga tillsammans med Tommi också. Det är dessutom väldigt belönande att bygga saker. När dagen är slut ser man vad man har gjort. Det är inte som på jobbet där jag flyttar ettor och nollor. Det krävs ganska mycket för att se vad jag har åstadkomit efter en dag. Om det alls går att se.
Hela skoltiden var en lång transportsträcka till "livet". Jag kände mig aldrig skolmogen. Det vi lärde oss var mestadels teoretiska saker som jag inte såg någon praktisk nytta med. Nu efteråt kan jag konstatera att jag fortfarande har haft nytta av ganska lite av det jag inte lärde mig. Däremot har jag haft nytta av många andra saker som jag har lärt mig.
Eftersom jag inte lyckades förmå mig själv att lära mig alla saker som klasskamraterna kunde blev betygen dåliga. Inte så dåliga som de borde vara. Min strategi var att vara med på alla lektioner. Någon hade sagt att då kunde de inte dela ut lägsta betyg. Att jag tog mig igenom naturvetenskaplig linje på det sättet är fortfarande nästan ofattbart. Man borde inte kunna komma igenom klasserna och kunna så lite. Någon borde ha sagt stopp.
En händelse i gymnasiet minns jag särskilt väl. Det var i början av sista terminen som vår biologilärarinna hade enskilda samtal med alla elever för att gå igenom hur de låg till inför slutbetyget.
När jag kom in tittade hon på mig och suckade. Sedan tog hon fram en prov som jag hade gjort och bläddrade lite i det. Hon tittade på mig igen och sade: "Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte hur man kan ha så dåligt resultat på provet ens om man inte har läst på över huvud taget. Har du inte läst på?" Jag svarade med en lögn och sa att lite hade jag läst.
Jag brukade inte läsa på inför prov eftersom jag visste att det inte gjorde någon större skillnad mer än att jag blev trött. I stället gick jag och lade mig tidigt kvällen före proven så att jag åtminstone skulle vara utvilad.
Biologiläraren fortsatte: "Ja, jag vet inte ... Har du några planer för vad du ska göra i livet? Jag förstår inte hur du ska kunna få ett jobb med dina betyg." Då tyckte jag lite synd om henne för hon verkade uppriktigt bekymrad. Det var däremot inte jag. På den tiden rådde det stor brist på arbetskraft i bland annat finansbranschen. Jag hade ett stort intresse för aktiemarknaden och hade spenderat mer tid med att läsa om och studera den än med att göra läxor. Jag drev sedan något år en enskilt firma som handlade med aktier och hade precis startat ett handelsbolag tillsammans med några kompisar. När hon sa att hon inte visste vad jag skulle kunna bli hade jag fått jobb inom värdepappersdivisionen på en stor bank. Det minns jag inte om jag berättade för henne. Däremot sa jag att hon inte behövde oroa sig utan att det skulle ordna sig.
Under skoltiden var det min uppfattning att om man bara kunde tala för sig och var beredd att jobba hårt skulle det gå att få jobb och arbeta sig upp. Just då fungerade det också. Nu är det nog inte lika lätt för dem som avslutar sina studier.
---
Nu, ganska många år efter att jag slutade skolan, har jag börjat lära mig saker med hjälp av böcker. Snabbläsningen är en hörnsten. Utan den hade jag antagligen inte läst över huvud taget. En annan hörnsten är erfarenhet. Det jag läser i böcker nu kan jag ofta knyta an till egna praktiska erfarenheter och då är det plötsligt inte teori som ska läras in utantill. Jag ser mycket av det jag läser som bilder som stämmer överens med och kompletterar andra bilder av egna erfarenheter.
För 20 år sedan hade jag säkert inte kunnat förstå de böcker jag läser nu. De hade varit alldeles för abstrakta och intetsägande. Jag kanske börjar bli skolmogen. Å andra sidan har jag nog ingen nytta av någon examen nu. Jag lär mig det jag vill och behöver i alla fall.
---
Att jag kom att tänka på allt det här nu hänger ihop med In the minds eye som jag just läser. I morse läste jag om William Butler Yeats, irländsk författare. I ett stycke beskrevs delar av hans skoltid. Hans upplevelser av den hade likheter med mina. Han beskrev till exempel hur svårt han hade för att lära sig saker som andra tyckte var mycket enkla.
I förrgår läste jag om Winston Churchill. När han beskrev hur han föredrog praktisk kunskap framför teoretisk kände jag också igen mig väl. Han var ständigt sämst i de flesta ämnen. Det var jag med. Klasskamrater som var dåliga, men inte riktigt lika dåliga som jag, brukade komma fram till mig när vi fick tillbaka prov. De tyckte att det var en liten uppmuntran i eländet att det alltid fanns någon de kunde lita på hade sämre resultat. För min del gjorde det ingenting. Jag kunde gärna ha den rollen eftersom jag inte hade ambitioner att vara bättre. Ämnena intresserade mig inte.
En av de klasskamrater som brukade använda mig som "självförtroendehöjare" hade en bild av mig som lite ointelligent. Han blev mycket förbryllad när vi mönstrade för värnpliten. Där fick man göra diverse tester, både fysiska och psykiska. Sedan graderades man på en 9-gradig skala. Till hans stora förvåning hade jag en stark 9:a.
Till saken hör att han under hela gymnasietiden var inriktad på att bli yrkesofficer och tränade hårt för att göra bra ifrån sig på mönstringsproverna. Att jag, som inte hade tränat särskilt för detta, fick bättre betyg såg han mer eller mindre som en omöjlighet. Han nämnde det flera gånger efteråt.
De fysiska proverna var inte särskilt krävande och de så kallade "intelligenstester" man får göra passade mig perfekt. De gick bland annat ut på att vika ihop pappersfigurer i huvudet och den typen av uppgifter har jag alltid haft ganska lätt för. Att jag fick goda resultat var därför inte så konstigt.
In the minds eye är intressant läsning. Att se sina egna "problem" beskrivna av andra är mycket utvecklande. Det knyter ihop många lösa tankar som jag har haft.
