den 30 juni 2003
I fredagens Computer Sweden finns det en dubbelsidig intervju med Jan Myrdal. Han pekar på en av svagheterna med Internet så som det fungerar nu: Man kan inte vara säker på vad som är sant och inte.
Han ser bibliotek som en väg till riktiga pålitliga informationskällor. Jag satt och funderade över detta en stund. Det borde gå att inrätta någon sorts organisation vars uppgift är att verifiera att en skriven text åtminstone har en namngiven fysisk person bakom sig. Det är, som jag ser det, framför allt anonymiteten som är boven när det gäller bedräglighet på nätet. Det vore för all del möjligt att sprida vilken smörja som helst ändå under sitt eget namn, men då kan man nästan säga att man förbrukar namnet när det blir känt att det är jag som har gjort det. Så är det ju med böcker och andra texter också.
Om jag lägger ut en text på nätet kan jag samtidigt lägga in den i verifieringstjänstens databas och identifiera mig som mig. När den är registrerad i databasen under mitt namn är den "godkänd" på så sätt att jag, den fysiska personen Niklas Johansson, anses vara källan. På sidan där jag lägger ut texten kan jag samtidigt lägga ut en verifieringslänk som går till verfieringsorganisationen och med vilken man kan verifiera att exakt den text jag har lagt ut är skriven av mig.
Detta skulle förstås inte förhindra att den som vill fortsätter att sprida osanningar på nätet, men det skulle göra det lättare att verifiera källan på alla texter som upphovsmannen vill stå som källa och ansvarig för.
Rent tekniskt vet jag inte exakt hur lösningen skulle se ut. Kanske får man lägga in markeringskoder i början och slutet av den text som ska verifieras och som verifieringsorganisationens system kan läsa och tolka. Det borde gå att lösa. Det är ett angeläget problem och Internet har funnits så länge att det borde vara dags att lösa det.
---
I början av artikeln står det att:
Jan Myrdal hör till den sällsynta skaran svenska författare som är intresserad av teknik och naturvetenskap.
Är det så att vi har få teknik- och naturvetenskapligt intresserade författare? För mig är det i så fall en nyhet.
Dåligt rykte har vingar.
Jonas Söderström skriver om hur det gick till när han skulle flytta sitt telefonabonnemang hos Telia via nätet. Det var ungefär sådana berättelser jag hade i tankarna när jag ville starta tjänsten Dumstrut.nu.
Det finns oändliga mängder liknande berättelser. Det måste kosta dessa företag, som har illa fungerande tjänster, mycket pengar att ta hand om alla fel. Det är inte konstigt att det ofta tar så lång tid att komma fram när man till slut ringer upp dem i stället. Det gör väl alla andra också.
Utöver detta kostar det förstås i förlorat förtroende och den kostnaden kan vara ännu större. Vem vill hamna på en hemsida som en "rolig historia" och ett monument över ett misslyckande därför att man inte har samma referensramar som sina besökare? Hur många läser Jonas berättelse och för den vidare?
Jonas namne, Jonas Gardell, beskrev för ett antal år sedan en annan incident som också gällde Telia, som då hette Televerket. De har fått leva med den berättelsen sedan dess och kommer förmodligen att få göra under överskådlig tid framöver. Den finns på ett antal hemsidor och seglar runt som kedjebrev. Jag kan inte se vad som skulle stoppa det.
Det nya Televerket
