den 23 juli 2003
Prinsesskjol.
I går var jag och Emmy hos Annika, Johanna och Marcelo och hälsade på. Lite innan vi skulle gå fiskade Annika upp ett tyg från ett bord och sa att det kanske kunde duga som tyg till en prinsesskjol åt Emmy. Hon gick ner till Emmy och frågade. Rosa med invävda silvertrådar och paljetter på; det är klart att Emmy tyckte att det passade som prinsesskjoltyg. Annika tog några mått på Emmy innan vi gick.
På eftermiddagen i dag ringde Annika och sa att det skulle komma en prinsessleverans. De var väl ute i något ärende och hade nästan vägarna förbi. När de kom räckte hon en grön papperspåse som det stod "skönhet" på till Emmy. I den låg en illrosa prinsesskjol. Emmy fick så bråttom att sätta den på sig att hon glömde att först ta av sig jeanskjolen hon redan hade.
Emmy behöver inte mycket rekvisita för att känna sig som en prinsessa, men med prinsesskjolen såg hon ut som om hon var på väg till en bättre tillställning. Det är säkert inte alla hobbyprinsessor som har skräddarsydd kjol i värsta Las Vegas-stil.
När Emmy kom in i köket sken solen på tyget. Då blev den som en discokula som reflekterade strålarna över hela köket med de tusentals paljetterna. Emmy stod en lång stund och snurrade fram och tillbaka för att se solkatterna dansa på golvet. Sedan märkte hon att det gick bra att göra det utomhus också.
---
Redan vid 11-tiden i förmiddags hade Emmy hittat på så många hyss att hon var alldeles slut. Jag var tvungen att skicka henne i säng för att vila en stund. Efter en kort stunds ilska somnade hon och sov mer än en timme. Hon har egentligen slutat sova middag, men ibland är det absolut nödvändigt. När hon vaknade var hon en solstråle igen, redo för nya dumheter.
I slutet av eftermiddagen åkte hon och jag till glasmästaren för att höra efter om de kunde laga vår trasiga altandörruta som Emmy har givit nådastöten. Det visade sig att de kan göra det över dagen om vi lämnar dörren på förmiddagen. Det vore inte så roligt att vara utan dörren på natten. Både Alba och Emmy skulle säkert göra utbrytningsförsök.
Tommi frågade om jag hade beställt härdat glas till dörren. Det vore nog ingen större idé. Det skulle vi behöva ha på alla fönster om det skulle vara någon mening med det. Vi är nog ett av få hushåll som skulle behöva fönster som är skyddade från åverkan inifrån.
Vi var inne högst två minuter hos glasmästaren, men Emmy kunde inte för allt i världen stå still och vänta medan jag fick en prisuppgift. Hon började genast försöka slingra sig ur mina händer för att ta sig bort till en snurrstol som stod på kontoret. När hon inte kunde det började hon i stället att sträcka sig efter saker på skrivbordet så jag var tvungen att lyfta upp henne utom räckhåll för alla saker. Jag ser hur det kryper i hela henne om hon står still några sekunder. Det verkar vara fullständigt omöjligt.
På väg hem från glasmästaren åkte vi förbi det hus Tommi just håller på att bygga. När vi skulle åka därifrån fann jag Emmy med en gränsstolpe i händerna. Hon höll den i ett fast grepp över ena axeln, som om hon skulle döda en björn. Björnen var den här gången bilen. Hon måttade mot tankluckan. Jag är inte säker, men jag tror att hon hade börjat hacka på bilen med den om jag inte hade höjt rösten just när hon tog sats.
Det kommer nog att dröja många år innan jag köper en fabriksny bil igen. Jag är livrädd att hon ska hitta på något med den andra bilen som tillfälligtvis måste stå utanför garaget. Det skulle göra mig verkligt ledsen.
