den 21 september 2002
I går kväll läste jag de första kapitlen i en bok som heter En riktig människa och är skriven av Gunilla Gerland. Det är en självbiografi.
Gunilla Gerland har bokstavshandikapp (Aspergers syndrom) och berättar om sitt liv från när hon var riktigt liten och fram till nu. Åtminstone den bit jag har läst är skriven med ett mycket kallt och konstaterande språk. Hennes liv har varit fyllt av fobier och obehagliga händelser. Saker som för de flesta är självklara har för henne framstått som helt outhärdliga. Hon beskriver hur hon som liten inte såg någon större skillnad mellan människor och saker, exempelvis hus, att hon inte kände något behov av andra människor. Det är bitvis väldigt dyster läsning.
Något som slog mig var att i stort verkar det vara vårt, det vill säga omgivningens, sätt att se på världen som ställer till störst problem för henne, inte världen i sig. Detta är kanske det allra viktigaste att tänka på om man har med människor med bokstavshandikapp att göra. Det går inte att ta för givet att de tänker, känner och upplever på samma sätt som vi för det gör de med stor sannolikhet inte och deras sätt är inte fel, det är bara annorlunda. En liknelse kan vara att vända på det. Tänk om de flesta såg på världen på ett helt annat sätt än vi och inte ens kunde försöka att förstå vårt sätt att se den. Ett leende är inte ett leende och fysisk beröring är någonting obeskrivligt plågsamt. Det vore en mardröm. Många lever i den mardrömmen.
Jag såg just Sjöfartsnytt (The shipping news) av Lasse Hallström. Det var en trevlig film. Jag tycker om filmer med människor som är sträva på utsidan och mjuka inuti. Kevin Spacey, Julianne Moore och Judi Dench hade huvudrollerna.
