den 2 december 2003
När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".
Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.
För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?
I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?
Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.
---
Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.
Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.
Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:
The logic goes that if a child can read out loud at the appropriate level, with a reasonable amount of fluidity, he must be comprehending the material. This couldn´t be further from the truth. Oral reading has very little to do with silent reading, so as a measure of reading skills, it misses the mark for right-brained children.
Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:
Remember that oral reading, while highly prized by our teaching system, is hardly a skill that most of us will use extensively in our adult lives (unless you´re a radio or TV news announcer). What matters in the "real" world is how well we can master silent reading skills.
Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.
