den 15 december 2003
I dag gjorde jag studiebesök på dataövervakningscentralen på ett svenskt storföretag i finansbranschen. De hade en vägg full med datorskärmar och i mitten hängde en jättestor skärm med de mest kritiska problemen för tillfället.
Personalen satt i små arbetsgrupper i det stora rummet. Vi fick se en nätövervakningsapplikation som visade företagets nätverk som gröna streck mellan gröna cirklar som symboliserade servrar. Om något fel uppstod visades det genom att strecket med avbrottet färgades rött.
Rött och grönt är två av de färger som färgblinda brukar ha svårast att se skillnad på. Grått och grått. Jag frågar mig varför man väljer de färgerna på en så kritisk applikation. Fast det är klart, kan man använda dem i trafikljus så ...
I en annan applikation var texten svart på mörkgrön bakgrund. Jag fick trycka näsan mot skärmen för att se vad det stod.
Det verkar inte vara användbarhetsexperter som gör gränssnitten till övervakningsprogramvaror för nätverk och servrar.
Tänk om ...
Walt Disney Company har stor makt. Barnen har nog alla barnfilmer Disney har givit ut de senaste tio åren. En del är bra, andra mycket bra och vissa dåliga. När det kommer ut nya filmer påverkar de barnen. De ser dem om och om igen.
Vad som sägs och görs i filmerna är viktigt för det blir en del i barnens uppfostran. Blir någon kallad pottfisk i en film är det okej att kalla varandra pottfiskar. Disney är en norm. Det de släpper igenom är okej.
Jag brukar fundera ver hur Disney använder sin makt och vilka alternativa sätt de skulle kunna använda den på.
Tänk om de började smyga in undervisning i sina filmer. De skulle lätt kunna göra det utan att barnen märkte någon skillnad. Läsa, räkna, skriva, geografi och så vidare. De skulle underhålla barnen med skolämnen. Barnen skulle fortfarande sitta som i trans framför filmerna. Garanterat. Världens skickligaste undervisare skulle kunna vara med och skriva manus så att undervisningen höll garanterat högsta klass.
För Disney skulle det inte behöva kosta mer än i dag att göra filmer. Barnen skulle vara lika glada. Föräldrar skulle vara ännu gladare och hela världens produktivitet skulle höjas. Walt Disney Company skulle lätt bli världens största utbildningsföretag. Vilken makt.
Tänk om ...
Som avslutning på Right-brained children in a left-brained world berättar Jeffrey Freed om en pappa som kom till insikt om att han hade ADD i samband med att hans dotter diagnosticerades.
Efter ett möte med elvaåriga Sharon konstaterade Freed att hon var extremt högerhjärnad och hade de klassiska tecknen på ADD. Efter detta första möte lämnade Sharon mötet tillsammans med sin mamma medan hennes pappa tyst gick fram till Freed.
Han var mekaniker med egen firma. Ett hårt liv hade satt sina spår. Han var 43 år men såg ut som 60 med grått hår, koppärrigt ansikte och sorgsna ögon. Han tänkte att Freed bättre skulle förstå Sharon om han berättade sin historia. Medan han berättade strök han bort tårar ur ögonen.
Darrell, som pappan hette, berättade att skolan hade varit som tortyr för honom. Han återhämtade sig aldrig efter att ha misslyckats i tvåan och han uppfattades alltid som en underpresterare. Han kämpade med läsning, var urdålig på att skriva och skämdes över sin oförmåga att skriva tidsbegränsade prov. Han ansåg sig ha haft tur som fick C i betyg. Hans föräldrar talade ständigt om för honom hur mycket de skämdes över honom. Darrell kom nätt och jämnt igenom high school och tog värvning i armén. Högskola var det inte tal om. Efter att ha blivit hemförlovad från armén gifte han sig och fick fem barn. Han sysselsatte sig med det enda han kunde, att bygga om motorer, men familjen var beroende av matkuponger för att hålla sig flytande.
Darrel grät bittert medan han berättade historia efter historia om sin misslyckade skolkarriär och sitt förstörda liv. Insikten att hans dotter hade ADD var en uppenbarelse om honom själv. Nu, sa han, förstod han allting. Medan han tog upp sin sjaskiga jacka och lufsade bort mot dörren, vände han sig om och sa:
För resten, Jeff, jag har alltid trott att jag var smart, så för några år sedan skrev jag
Mensas inträdesprov. Vet du vad? Jag kom in.
Jeffrey Freed avslutar boken med dessa ord (min fria översättning):
Människor med ADD är nästan universellt smarta, kreativa och intuitiva på sätt som vänster-hjärnade, sekventiella människor inte ens kan fatta. Allt de behöver för att nå sin potential är en klassrumsmiljö som möter dem på halva vägen.
