den 8 december 2003
Prövningarnas tid.
Jag läser nästan dagligen på olika webbloggar om personer som utsätts för den ena motgången svårare än den andra. Det tycks vara en sådan tid.
Vår familj är inte heller utan sina svåra stunder:
Emmy har haft fem långa och prövande minuter i dag. Hon ville att Cattis skulle måla hennes naglar. Vad hon antagligen hade glömt, var att det tar en stund innan lacket torkar och under den tiden får man inte göra något annat än sitta still och vänta. Hon satt i soffan med fingrarna utspretade på vardagsrumsbordet och tittade på naglarna medan de torkade. Det är en riktig tålamodsprövare för henne.
Hon höll ut tills Cattis sa att nagellacket hade torkat. Nu har hon halvgenomskinligt orange nagellack med glitter i.
Right-brained children in a left-brained world har blivit en av mina favoritböcker om ADD och ADHD. Den är bra på flera sätt. Dels beskriver den på ett bra sätt de problem framför allt barn med dessa diagnoser kan ha i många vanliga studiemiljöer. Dels innehåller den många alternativa sätt att lära dessa barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat som anses vara självklart att kunna.
Alla föräldrar till barn med uppmärksamhetsproblem borde läsa boken. Likaså alla lärare och utbildare. Mycket i boken går att göra utan stor påverkan på andra elever i en klass. Bara att känna till hur ett barn med ADD tänker och lär sig kan spela en viktig roll. Det kan vara hela skillnaden mellan att ha en elev som ständigt hamnar på efterkälken och att samma elev i stället tillhör klassens ljus, eller åtminstone klarar sig bra. Einstein klarade sig dåligt i skolan. Vem hade, så här i efterskott, vågat neka någon som Einstein utbildning på hans egna villkor? Vad hade hänt om han hade låtit sig hindras av alla motgångar? Hur många "Einstein" sitter och kämpar i svenska klassrum därför att ingen ger sig tid att förstå dem?
Två exempel på de anpassningar man kan behöva göra, är att låta "högerhjärnade" elever göra prov utan tidsgräns och att låta dem slippa skriva ner lösningar på exempelvis matematikproblem. Om svaret är riktigt och eleven kan berätta hur han eller hon löser det visuellt i huvudet, bör det räcka. Einstein brydde sig sällan om att härleda sina lösningar så som "man ska". Det var ofta andra som gjorde det åt honom, enligt Thomas G. West i In the mind´s eye.
Varje gång jag läser böcker om dyslexi, ADD, ADHD, Aspergers syndrom, eller andra liknande handikapp, slås jag av hur tunn gränsen mellan dessa diagnoser och "fullt normala" människor verkar vara. Jag kan inte identifiera mig med alla diagnoskriterier för exempelvis ADD, men många verbala beskrivningar av dessa svårigheter skulle jag kunna ha skrivit själv. Jag tog mig igenom skolan hela vägen och kan ibland förundras över det. Egentligen tycker jag att det inte borde ha gått.
Den avgörande skillnaden mellan mig och en del "bokstavshandikappade" verkar ibland vara att jag nog aldrig har känt mig oduglig eller "dum i huvudet" när jag har presterat dåligt. Provresultat har aldrig haft någon självklar koppling till begåvning. För mig har dåliga resultat varit kopplade till ointresse och jag har hävdat det också, men kanske inte alltid blivit trodd. Det är ingen konst att få 7 poäng av 100 i ett ämne som man inte har något som helst intresse av.
I någon mån tycker jag att mitt synsätt har bekräftats efter skolan. Jag har aldrig haft några problem att sysselsätta och försörja mig med roliga saker. I en annan skol- och uppväxtmiljö hade jag säkert kunna bli knäckt av dåliga studieresultat, så jag är förmodligen lyckligt lottad.
