den 16 december 2003
En pappa med bättre koll på sina barns TV-vanor hörde av sig och berättade att kemikalien X kommer från Powerpuffpinglorna på Cartoon Network. Med den får de superkrafter.
Det visas många riktigt dåliga filmer på de digitala barnkanalerna. Jag har inte tittat särskilt noga, men de glimtar jag har sett har givit mig intrycket att det mest är dussin-produktioner utan vare sig djupare tanke eller charm. Dessutom är de generellt sett dåligt tecknade.
Jag läser Leaping the abyss av Gayle Pergamit och Chris Peterson.
Den handlar om hur man får människor att samarbeta och dra nytta av sina gemensamma styrkor. Jag har alltid tyckt om idén om gruppgenialitet, att grupper kan bli mycket mer intelligenta än summan av intelligensen hos varje person. Det går att uppnå en sorts hävstångseffekt där gruppmedlemmarna förstärker varandra.
Tanken med modellen i boken, är att företag och organisationer ska använda den för att göra stora och nödvändiga förändringar på kort tid. Ett intensivt tredagarspass ska räcka för att peka ut den nya riktningen.
Det finns några intressanta tankar i boken. En är att det är viktigt att alla deltagare är med på hela övningen. Resonemanget går ut på att det är i slutet av den sista dagen som de verkliga resultaten uppnås. De säger att ungefär 80 procent av resultatet uppnås de sista 20 procenten av tiden. Därför är det inte tillåtet att lämna sessionen i förtid. Det får i princip inte finnas något som är viktigare än företagets framtid när processen har påbörjats.
En annan intressant tanke är att vissa grupper, som inte är homogena, kan behöva genomgå en gemensam erfarenhet som binder dem samman. Något som ställer dem på samma sida om de från början har lite olika syn på vad de ska uppnå och kanske inte ens kan komma överens. Det påminner mig om min egen idé att man kan behöva slå sönder grupper för att de ska fungera bättre. Gamla strukturer kan vara ett hinder.
En tredje intressant idé är att alla som deltager i tredagarsworkshoparna ska vara fritidsklädda. Dels därför att det ska vara bekvämt och dels därför att kläder kan signalera hierarkier, vilket man vill undvika i dessa sammanhang. Än en gång är det vad som sägs och inte vem som säger det som är viktigt.
Detta är en väldigt viktig hörnstolpe för mig. Vårt samhälle bygger inte på de bästa idéerna. Det bygger på idéer från dem som är bäst på att föra fram sina idéer. Det är en oerhört viktig skillnad. Ta en populär politiker som exempel. Har han uppnått sin position därför att hans idéer är de bästa, eller ens därför att han kan föra fram de bästa idéerna? Jag tror inte det. Utseende, karisma, kontakter och mycket annat är viktigast i de sammanhangen.
Om vi verkligen ville ha ett samhälle byggt på de bästa idéerna skulle vi kanske ha ett demokratiskt system utan människor. Det låter sterilt och kallt, men det skulle kunna vara ett system som det inte gick att korrumpera eller manipulera. Om vi bara fick rösta på idéer, utan inblandning av människor, tror jag att vi skulle kunna få ett samhälle som fungerade ännu bättre. Människor behövs på andra håll, men inte i politiken. Eller är det själva politiken som inte behövs? Nej, det är nog människorna.
Jag har inte funderat över hur ett sådant politiskt system skulle se ut. Det vore svårt att få igenom det med tanke på att det skulle göra alla politiker arbetslösa. Dessutom skulle det innebära en stor utmaning att föra fram och driva igenom det utan att låta några människor synas i processen. Vem skulle lyssna på förslag att reformera vår demokrati från grunden, utan att veta vem som stod bakom idén? Det är det som är problemet. Vi litar inte riktigt på oss själva. Vi behöver någon som vi litar på och som står för de idéer vi ställer oss bakom. Ett moment 22.
