den 11 mars 2003
http://blogs.unmade.com/.
För några veckor sedan läste jag mycket på andra sidor om blogs.unmade.com. Efter ett tag tittade jag in, begrep ingenting och lät det vara. Jag hittade ingen beskrivning av vad tjänsten hade för syfte eller tankarna bakom den.
Efter ytterligare lite tid och fler lästa kommentarer på andras sidor tittade jag in igen, förstod att det fanns någon sorts bevakningstjänst för uppdaterade webbloggar. Jag fyllde efter stor tvekan i ett formulär för något de kallade för "ping" och klickade på skicka-knappen. Då hamnade adressen till Enkelriktat i en lista med webbloggar.
Sedan dess har jag försökt att utföra den här proceduren när jag har gjort uppdateringar, för det är så jag har uppfattat att tjänsten är tänkt.
Nu ställer jag mig frågan om det gör någon nytta att jag gör det. Vem blir glad av att se att exempelvis Enkelriktat finns med på listan? För mig kvittar det. Jag bryr mig inte heller om vilka andra som är med på listan. Dessutom går det, såvitt jag förstår, att lägga sig på listan när som helst, oavsett om man har gjort en uppdatering eller inte.
Om tjänsten själv kröp omkring och kontrollerade vilka sidor som är uppdaterade vore det en annan sak. Då skulle den kunna innehålla statistik över hur ofta varje sida uppdateras i genomsnitt. Dagligen, veckovis, sporadiskt och så vidare. En sida om ett intressant ämne men med sällsynta uppdateringar, kan vara mindre intressant att följa än en sida med en mindre intressant inriktning, men med täta uppdateringar. Det är statistik jag skulle vilja se på Svenskt webbloggindex som en del av varudeklarationen.
Olika sidor av samma mynt.
I Power reading finns det en bra liknelse för hur olika människor kan uppfatta samma sak på olika sätt och hur viktigt det är att inhämta flera experters syn när man lär sig nya saker.
Det var tre blinda lärda män som skulle beskriva en elefant. En kände på snabeln, en på svansen och en på ett ben. Alla beskrev elefanten på olika sätt och de kunde inte komma överens om hur den såg ut.
Om du hade varit elev hos en av dem hade du bara fått den mannens syn på vad en elefant är. Det är först om du lär dig av alla tre och bildar dig en egen uppfattning som du kan beskriva en elefant på ett bra sätt.
Jag lämnade Emmy på dagis i morse. När vi kom ut genom dörren på väg till bilen såg Emmy att snön var borta i trädgården (efter nattens töväder) och utropade:
- Titta, mamma har skottat allt!
Vad jag inte förstår är varför Cattis antogs vara den som hade skottat när det normalt är jag som gör det, i den mån det görs över huvud taget.
Power reading lär ut ungefär samma tekniker för snabbläsning som andra böcker. En skillnad är dock att författaren inte lovar att alla som läser boken kommer att fördubbla sin hastighet på en viss tid. Han återkommer gång på gång till att det beror helt på hur mycket man övar och vad man vill uppnå.
Han tar stegen ett i taget och betonar att det är viktigt att hela tiden behålla eller öka läsförståelsen. Det är inte fråga om att slarvläsa.
I slutet av boken går Rick Ostrov igenom olika tekniker och strategier för att borra sig ner i ett ämne. Här poängterar han att man alltid bör ifrågasätta vad man läser oavsett vilken källan är. Vad baseras antaganden och slutsatser på? Varifrån kommer uppgifterna som antagandena bygger på? Är källan tillförlitlig? Är uppgifterna rimliga? Går det att spåra dem vidare?
Läsare i allmänhet och studenter i synnerhet kan ha glädje av att kunna läsa in ett ämne på det sätt som boken beskriver.
En sak som jag tycker är bättre i exempelvis The speed reading book, är att Tony Buzan beskriver hur hjärnan och ögonen fungerar innan han lär ut lästeknikerna. På det stora hela är Power reading en bra bok. Jag tycker att man kan läsa den likaväl som någon annan bok om snabbläsning.
