den 13 mars 2003
Håkan (Nadazilch) berättar om hur hans syster, som spelar The Sims, tar hand om en baby som håller sina föräldrar vakna på nätterna. Hon bygger in babyn i ett rum så att den får växa upp ensam utan att kunna störa någon.
Cattis berättade om hur man tar hand om problem med svartsjuka pojkvänner i Sims. Man bygger en pool, låter honom bada i den och tar bort badstegen. Då drunknar han.
Linnéa Anglemark har problem med sin webbplats.
Även om det kostar ett par hundra kronor tycker jag att Radio är helt suveränt. Det är enkelt att installera, enkelt att använda, har oerhört många finesser, inklusive programmeringsmöjligheter för den som vill. Det går att skriva via e-post, vilket jag oftast gör. Nackdelen är att när jag skriver fel blir det fel tills jag kommer hem och kan rätta (i dag lyckades jag krascha mina style sheets tack vare en klumpigt skriven text).
Det går nästan alltid att få bra hjälp via Userlands diskussionsforum om det behövs.
Det finns ingen anledning att köpa grisen i säcken och det har Userland fattat så det går att testa Radio gratis i en månad. Inom en kvart från det att man har hämtat programmet tror jag att de flesta kan vara igång med sin sida. Userland tillhandahåller 40 megabyte serverutrymme. Det finns ingen anledning att inte prova, som jag ser det.
Jag besökte Movable Types hemsida i dag för att se om det gick att testa det för att göra en jämförelse. Det visade sig att de ställer en del krav på webbhotellet för att man ska kunna sätta upp det (jag tror att mitt webbhotell klarar kraven). Radio kräver i stort sett ingenting av servern, och ganska lite av datorn det installeras på.
Whiteboard eller stentavlor.
Den stora finessen med whiteboards är att man kan skriva eller rita något tillfälligt och sudda ut det därefter. Meningen är att de ska återanvändas gång på gång på gång. När jag kommer till ett sammanträdesrum förväntar jag mig att finna tavlan tom eller att åtminstone kunna sudda ut det som står där. Ändå är det inte ovanligt att någon ambitiös person har ritat en omfattande processbeskrivning, en organisationsskiss eller en systemkarta och skrivit "låt stå" bredvid när de lämnade rummet.
Vår vita tavla hemma har med tiden blivit fylld av telefonnummer, födelsedagar och stående kalendernoteringar och bara en liten del är ledig för tillfälliga anteckningar som "ägg, mjölk, kaviar, Bregott, middag".
Jag kan förstå att vi gärna vill lämna "runstenar" efter oss. Monument över saker vi har gjort eller borde göra. Men varför gör vi det på platser som är avsedda för ytterst tillfälliga noteringar? Det finns papper för sådant vi vill spara lite längre. Eller sten för sådant vi vill göra riktigt arkivbeständigt.
Nu läser jag Finna flow: den vardagliga entusiasmens psykologi av Mihály Csíkszentmihályi.
Georg Klein skriver i förordet att Csíkszentmihályi i boken varnar för:
... de långvariga skadeverkningar som tillvänjningen till passiv underhållning kan föra med sig, i synnerhet när den bli en självklar livsform som ökar från generation till generation.
Det är framför allt TV-tittande han avser med passiv underhållning. Att sätta barnen framför TV:n för att få dem ur vägen, eller att själv sitta och titta i brist på annan sysselsättning, är inte någon bra idé. Georg Klein kallar de negativa följderna för "välfärdsskador" och antyder att de kan vara lika farliga som de skador man kan ådra sig i krig.
Peter skriver på sin nya svenska sida, Lägg ut!, om hur det är att skriva för sin egen skull respektive för någon annans. Jag känner mycket väl igen det.
Han (Peter) har blivit erbjuden att skriva som krönikör för en amerikansk IT-nyhetstjänst och nu är han osäker på om det är bra eller inte. Bland annat skriver Peter att han måste ha ett informellt förhållande till skrivandet och att han inte kan skriva något riktat till en publik utan att det måste ske på hans villkor. Här är ett citat:
Jag är inte säker på om jag skulle klara av det; om jag skulle kunna bibehålla inställningen att jag skriver för mig själv, samt att jag inte måste ha klart för mig i förväg vad jag tänker skriva om.
Själv skulle jag ha mycket svårt att uppnå detta om jag de facto skrev för någon annan. Jag kan redan nu komma på mig själv med att tänka att jag behöver skriva på ett visst sätt därför att det finns de som läser det.
En annan fälla som jag tror att många faller i, och som jag tror att jag i stort sett har lyckats klara mig undan än så länge, är att de ser varje dag som ett hål. Ett tomrum som måste fyllas.
Jag tänker tanken ofta, men jag är medveten om att om jag faller för frestelsen att skriva "till varje pris", kommer skrivandet till slut att bli ett tvång och en börda. Därför vill jag se luckor i kalendern på sidan. För mig är de ett tecken på att jag förhoppningsvis har viss distans till att skriva.
Att skriva är över huvud taget som en drog. Börjar man är det svårt att sluta. Varje tanke som släpps ut genom att jag skriver ner den lämnar plats för minst en ny tanke. Jag förstår saker bättre om jag skriver om dem. Varje sak jag skriver lämnar plats för en vidareutveckling av det jag har skrivit. När jag skriver om det kommer det något nytt, och så håller det på till dess att jag har nått till en punkt där jag antingen är nöjd, eller börjar fundera mer över andra saker.
