den 7 mars 2004
Ibland när jag är ute någonstans med barnen, till exempel och handlar, tröttnar de och börjar tjata.
- "Pappa, kom, jag vill att vi ska åka nu!"
- "Jag måste bli färdig här. Sen ska vi åka hem."
- "Men snälla, det är tråkigt!"
- "Om du lugnar dig lite och är tyst kommer det att gå fortare."
Och så vidare.
I de fallen är det jag som borde göra som de säger och inte tvärt om. Det är faktiskt jag som olovandes tar deras dyrbara tid. Har de inte bett att få följa med, och inte har något val, borde de göra det på sina villkor. Jag kan ju aldrig ge dem den tiden tillbaka.
Livet är orättvist ibland.
I morse när jag vaknade dök namnet Stephen King upp i huvudet. Fast Stephen stavat med "v", Steven. Då visste jag direkt att jag hade skrivit fel i en text jag skrev förra veckan.
Jag förstår inte varifrån jag fick v när jag skrev det för jag vet ju hur det stavas. Jag hade gjort ett flertal sökningar på hans namn på både AdLibris och Amazon.com utan att skriva fel. Att jag vaknade med felet i huvudet är också lustigt. Antagligen hade det legat och malt där och när jag vaknade kanske verkade vara en bra tid att bli medveten om det.
Människorhjärnan är en märkvärdig köttbit.
Peter skickade en kommentar till min text om statusrapportering i företag och organisationer. Jag tyckte att den var bra och bad att få lägga ut det. Peters text fyller i flera luckor i det jag skrev. Så här skrev han:
Apropå din senaste bloggning. Jag har suttit i många möten där status rapporteras i tur och ordning, och där man redogör för vad man gjort sedan sist och vad man har framför sig att göra. Är man 10-15 personer eller fler tar sådana möten lätt en hel förmiddag, med alla sidospår som uppstår längs vägen.
Jag gillar lösningarna som används av flera av agile-metoderna inom systemutveckling. De liknar det du föreslår men med en viktig skillnad: att det inte sker i form av meddelanden som skickas i någon form, varesig det nu är papperslappar som läggs på chefens skrivbord, mail som skickas, etc. Istället så "rapporterar" man till en allmänt synlig anslagstavla, whiteboard, eller liknande.
Alla på en avdelning kan då se läget för den egna avdelningen och för att få en överblick skulle det räcka med att gå runt och titta på allas tavlor, eller att en ansvarig för varje avdelning får rapportera på en tavla som representerar en större del av organisationen.
Det med smileys för att ange allmän status fick mig att tänka på metoden Feature Driven Development, där man indikerar status med olika färger. När man då tittar på alla olika projekt samtidigt så får man snabbt en bra känsla för läget: mycket grönt = bra, här och där kanske det finns röda boxar (representerar arbetsuppgifter, delprojekt, projekt, osv., beroende på nivå). Finns det många röda boxar är läget allvarligt, osv. Detta finns också i någon projektstyrningsmetod som säljs av Accenture, Seven Keys tror jag den heter.
Inom Extreme Programming representerar man uppgifter med registerkort. Det som återstår att göra skiljs åt från det som är klart. Genom att kasta ett öga på tavlan ser man direkt hur långt man har kommit. Här ingår även en samordningsaspekt, att en programmerare som avslutat en uppgift kan ta ett kort från ytan för ej påbörjade.
När man har en enkel men effektiv rapporteringsmetod för status kan möten ägnas åt andra saker. De statusmöten där man går runt bordet förmedlar sällan mer information än vad en sådan här lösning skulle göra, utan det blir ofta detaljutvikningar om saker som inte direkt rör andra närvarande. Jag tycker det är oerhört frustrerande och det är svårt att komma igång med sitt jobb efter att ha suttit ett par timmar i ett sådant möte.
Sedan ingår förvisso också att kulturen ska uppmuntra ärlighet/öppenhet, dvs. att ingen känner sig tvungen att rapportera status OK fastän man ligger efter och skulle behöva hjälp. Det är möjligt att en publik tavla i vissa fall kan vara att föredra i den aspekten, dvs. att vissa skulle ha lättare att vara ärlig om det är publikt, tillsammans med andra som kanske ligger efter, snarare än om det ska rapporteras till överordnad.
Autopilot.
När vi är osäkra på något går det att få oss att göra saker som vi i normala fall inte skulle göra.
I dag skulle vi åka till Karl, som fyller år, och äta tårta. Eftersom det var första gången i deras nya lägenhet, som ligger på "fel sida av stan", följde vi en vägbeskrivning han hade skickat över. Tommi körde, Madde och jag läste beskrivningen. Ganska tidigt började Tommi undra om det var rätt väg vi tog. Jag såg stora delar av vägen framför mig och tyckte att det skulle fungera.
När vi hade åkt rätt länge började tron på vägbeskrivningen svikta. Hade det inte varit närmare att åka igenom stan i stället för runt den? Så var det naturligtvis. Helt säker blev jag när vi kom in på "den vanliga vägen" från väster och hade åkt länge.
Felet var att vi var osäkra på vägen. Det fick oss att lita på vägbeskrivningen. Samtidigt satte åtminstone jag på autopiloten och slutade tänka själv. Det är ungefär samma sak när jag läser en bruksanvisning. Den försätter mig i ett passivt tankeläge som gör att jag kan hitta alla möjliga dumheter utan att tänka på det. Det kan Cattis intyga.
Det är kanske en strategi för den som vill manipulera andra: Gör dem osäkra på något och låtsas leda in dem på "den rätta vägen".
Motmedlet är väl att ta några sekunder att ifrågasätta vad vi gör när vi överlåter tankeverksamheten till andra.
Emmy och jag skulle köpa födelsedagspresent till Emelie som fyller år. I centrum gick vi förbi en datorbutik som hade två minimotorcyklar i skyltfönstret. Jag stannade och tittade. Emmy blev väl rädd att jag skulle gå in och sa: "Vi ska inte gå in." "Okej då", svarade jag och började gå. "Fast det var fina motorcyklar", sa hon medan vi gick vidare. Det var nog inte bara för min skull hon sa det.
- o -
Sedan några dagar har Emmy ett stort och vackert blåmärke i pannan. Först var det rött, sedan blågrönt och nu är det gult. Hon fick det när hon sprang in i en dörrpost på dagis. De stora tjejerna sade till henne att hon skulle göra det och då gjorde hon tydligen det. Hon hade nog inte räknat med att det skulle göra så ont som det gjorde.
Jag fick anledning att fundera över vad kreativitet är.
Det går att beskriva det på oändligt många sätt. Jag började tänka i termer av "vad skiljer kreativa människor från andra?" Det blev så mycket att jag provade att vända på det: "Vad skiljer mindre kreativa människor från mer kreativa?" "Begränsningar", var det som första slog mig. Den enklaste definition av kreativitet jag kunde komma på var: "Kreativitet är konstruktiv tankeförmåga som kännetecknas av brist på mentala begränsningar". Tills vidare är det min definition.
Barn tillhör de mest kreativa personer som finns. Anledningen är antagligen att de inte har anammat våra vuxna begränsningar, som i sin tur kanske kommer av brist på kreativitet. Som föräldrar bör vi tänka på att inte skapa fel typ av begränsningar för våra barn. De kommer kanske att tvingas leva med dem hela sina liv.
Begränsningar ska skydda, inte hindra. Kan en begränsning som bara hindrar vara motiverad? Jag kan inte komma på något fall där det är det. Ett "nej" ska vara ett skydd, annars är det ett ogiltigt "nej". Som förälder känner jag ganska väl till den senare sorten.
