den 18 mars 2004
I dag har jag fått två brev från personer som inte alls håller med om saker jag har skrivit.
Det ena handlade om en av mina lärdomar från i går:
Gör inte om vad någon annan redan har gjort bättre. Lägg din energi på saker du kan göra bäst.
Enligt kritiken är det "inte en lärdom, utan en begränsning med doft av elitism" i den form jag presenterade den. Jag förstår kritiken. Visst finns det ett mått av elittänkande i det. Som jag ser det är det dock inte en fråga om elittänkande på det sättet att det skulle finnas en elit som är generellt bättre än oss andra. Däremot inrymmer tanken en elit inom varje område. Så här tänker jag:
Om jag har ett företag vars huvudverksamhet är att tillverka muttrar, då är det huvudsakligen det jag ska göra. Något annat bör jag inte ägna mig åt eller låta specialister inom området ta hand om. Om försäljning och marknadsföring inte är något företaget är specialister på, bör det överlåtas till någon som är det. För många saker är det självklart, och till och med lagkrav. Ett aktiebolag måste till exempel ha en extern revisor, en specialist på att revidera företag. En "revisionselit". Företaget själv bör tillhöra en "muttertillverkningselit" om det ska vara långsiktigt livskraftigt.
Likadant tänker jag att det är för enskilda människor. Försök inte byta ut strömbrytaren i badrummet om du inte vet vad du gör. Låt "elektrikereliten" göra det. Skriv inte ett juridiskt bindande avtal själv om du inte kan tillräckligt mycket juridik. Ta hjälp av "juristeliten" i stället. Och så vidare.
För mig är det förstås inte en regel som ska dras till sin spets vid varje tänkbart tillfälle. Jag kan gott författa inbjudningskort även om jag inte är så duktig på svenska eller laga middag även om jag inte är en stjärnkock.
Det ryms många möjligheter inom formuleringen så som jag ser det. Om jag inte kan vara bäst på att installera våtrumselektricitet kanske jag ändå ska göra det därför att jag är bäst i världen på att göra det tillräckligt bra och framför allt just nu när det behövs. Man ska inte tro att det är svårt att hitta saker att vara bäst i världen på.
En annan sak som brevskrivaren tog upp var inlärning. Medan man lär sig något gäller inte regeln. Det vore förödande att säga till barn att de inte ska försöka sig på saker de inte kan. Man måste få lära sig.
För mig betyder lärdomen att jag inte ska vara rädd för att be om hjälp i stället för att ha ambitionen att klara allt själv. Inte uppfinna hjulet, för att använda en sliten men användbar klyscha. Tidigare har jag mer varit typen som vill klara allt själv, men det tror jag inte på längre. Jag har träffat så många riktigt duktiga människor att jag inser mina begränsningar och nyttan med att få det riktigt bra gjort. Det betyder inte att jag förringar mitt arbete eller min förmåga. Det går att bygga lönsamma verksamheter på att mestadels anlita experter för alla färdigheter som behövs. Jag skulle tro att festfixare ofta arbetar så. En del utbildningsföretag gör det också. Det är ett kvalificerat samordningsarbete de utför. Det är deras specialtet och vad andra vänder sig till dem för.
I slutet av brevet står det: "Jag ser fram emot att se din lärdom formulerad på ett ännu vassare sätt. :-)"
Det är svårt. För mig säger den det jag behöver påminnas om och hur den än vidareutvecklas tror jag inte att den kommer att fungera för alla. Lärdomarna är mitt eget destilat av större resonemang, somliga som jag har fört här själv och andra som kommer mestadels utifrån, exempelvis saker jag läser. Jag gör ett försök att formulera en annan variant i alla fall:
Bygg inte din lycka på saker du inte tror att du kan bli bäst på.
Jag tror inte att man långsiktigt blir framgångsrik inom ett område om man inte är riktigt duktig. Det finns som sagt möjlighet att formulera nischer man kan vara bra på även inom sina svaga områden.
Det andra brevet kom från Chadie som också har skrivit utförligt om hur hon tänker och varför. Det gäller en text om att vi kan påverka hur vi uppfattas och blir bemötta av andra.
Det Chadie skriver håller jag med om. Exempelvis:
För det första kan du hamnat bland fördomsfulla människor. De ser ditt yttre och din utstrålning och de behandlar dig därefter. Oj, så fel de kan ta. Jag kan räkna upp massor av exempel på människor som inte ser ut att vara bra på just det de är bra på.
För det andra kan du ha hamnat i precis fel sammanhang. Om en oerhört tänkande liten kille som skriver dikter hamnar i en klass med bara idrottskillar av typen innebandy hela högen kanske de bemöter honom som om han var en bokmal. Han kanske är en mästare i basket och boxning bakom sin gängliga fasad.
För det tredje kan du ha hamnat bland människor som är så egotrippade att de inte ser hur andra är. Som bara brer ut sig själva på andras bekostnad.
Allt det där kan hända och händer ständigt.
Det jag skrev är min syn på vad som kan ligga bakom ett generellt förhållande, att jag konsekvent blir bemött på ett sätt som går på tvärs mot hur jag väntar mig att bli bemött. Att i vissa sammanhang och situationer råka ut för detta behöver inte vara ett tydligt tecken på att jag ger andra signaler än jag tror. Då kan det vara undantag. Om jag däremot, var jag än hamnar, råkar ut för det, kan det vara värt att fundera över.
Jag, Niklas, blir ofta bemött som strikt, "korrekt", allvarlig, reserverad, återhållsam och så vidare. Det dröjde många år innan jag förstod hur jag framstod i andras ögon. Det var inte så att jag hade något probem med att vara något av ovanstående, men det var inte samma bild som jag hade av mig. Det gjorde att jag funderade över varför andra verkade så avvaktande i min närhet. Det var först när jag insåg att jag bemöter en del andra likadant, som jag förstod att jag var så.
Under lång tid bemöttes skämt från mig med allvar därför att det var så svårt att tro att jag skämtade. Dessutom byggde mina skämt ofta på ironi och det gjorde det ytterst svårt även för dem som kände mig att veta vad jag hade för verklig avsikt.
När det gick upp för mig förstod jag att jag måste vara tydligare. Skämt fick inte ligga på gränsen till allvar. Min allvarliga framtoning försökte jag att mjuka upp. Och så vidare. I botten är jag nog fortfarande samma grå, tråkiga, pålitliga person. Jag trivs så.
Bägge breven fick mig att tänka till och ifrågasätta min syn. Det är nyttigt.
Jag bemöter andra så som jag uppfattar dem. Uppfattar jag att du är glad ochtrevlig bemöter jag dig som om du vore glad och trevlig. Uppfattar jag digsom sur och tvär bemöter jag dig som om du vore sur och tvär.
Är du somjag och de flesta andra gör du likadant. Tycker du att jag verkar ledsenbemöter du mig så. Tror du att jag är hemlös bemöter du mig som en hemlös.Tror du att jag är miljardär behandlar du mig så.
Eftersom de flestafungerar så här kan du förvänta dig att bli bemött så som andra uppfattardig.
Är du nöjd med hur andra bemöter dig? Visar de dig den respekt duvill ha? Tar de dig på allvar? Lyssnar de när du talar? Skrattar de när duförsöker skämta? Stöttar de dig när du behöver stöd?
Vad är det för fel omdu måste svara nej på någon av de frågorna?
I första hand kan du anta attde bemöter dig som de uppfattar dig. Om de inte tar dig på allvar kanske detbetyder att de inte uppfattar dig som seriös. Om de inte verkar lyssna närdu talar kanske de uppfattar att du inte brukar ha något viktigt att säga.Om de inte skrattar när du försöker skämta kanske de uppfattar dig somallvarlig. Om de inte stöttar dig när du behöver stöd kanske de inteuppfattar att du behöver stöd.
Är du inte nöjd med människor runtomkringdig är det kanske du som behöver förändra ditt sätt. Du blir bemött som duuppfattas. Du kan påverka hur du uppfattas. Det är mycket svårt att inte letillbaka till någon som ler till exempel.
