den 3 augusti 2003
Joey, Emmy och jag åkte till ett utomhusbassängbad och badade i dag. Joey kan simma och klarar sig bra själv. Emmy har en baddräkt med inbyggda flytelement i på både rygg och mage. Med den flyter hon som ett flöte i vattnet och ser ut som en liten body builder när hon är på land.
Att vara med Emmy på ett bad med tre bassänger är samma sak som att vara i ständig rörelse. Hon flyttar sig fram och tillbaka mellan bassängerna. Hon vågar bara gå ner i den där hon bottnar (2 decimeter djupt), men det mesta av allt liv och rörelse pågår i de andra bassängerna och det vill hon inte heller missa så hon balanserar fram på kanten, sätter sig med fötterna ner i vattnet två sekunder, reser sig och går tio meter till på kanten, sätter sig igen, reser sig och går till nästa bassäng och gör likadant. Så håller hon på tills det är dags attt åka hem.
Jag vågar inte låta henne gå själv eftersom jag är rädd att hon ska plurra när hon balanserar fram på bassängkanterna eller halka och göra sig riktigt illa när hon springer på de hala betongplattorna vid sidan av bassängerna, trots att jag hela tiden säger till henne att hon inte får. Jag inser också att jag är den enda pappan på hela badet som gör så.
I dag var det nog tur ändå att jag höll mig i närheten. När hon balanserade på kanten till mellanbassängen tittade hon för en sekund bort medan hon gick. Det räckte för att hon skulle kliva snett, det vill säga i luften ovanför vattnet, och trilla i med ett stort plask. Hon slog i bassängkanten på nervägen så att hon vändes ett halvt varv i luften och trillade i på rygg.
Tack vare den flytande baddräkten flöt hon upp till ytan direkt, men hon blev jätteförskräckt när hon förstod vad som hade hänt och började gråta. Jag fiskade upp henne efter någon sekund och vi satte oss på en bänk vid sidan av bassängen. Hon hade slagit i ena foten i betongkanten. Flytelementen i baddräkten tog nog upp en del av den stöt som annars skulle ha träffat vänsteraxeln. Bortsett från det tycktes överrumplingen vara det enda som gjorde henne ledsen. Det blev dagens sista dopp för efter det ville hon åka hem.
På vägen hem åkte vi förbi Annika som hade köpt en liten barnbassäng till Johanna. I den hoppade Joey och Emmy ner och plaskade med Johanna så Emmy har åtminstone inte blivit rädd för vatten. Nästa gång är jag inte ens säker på att hon kommer ihåg vad som hände i dag.
Mårten Säflund påminde mig, apropå vad jag skrev om länkstandard och postadresser, om att man inom det militära sedan länge använder ett sådant system för post. I och med alla omgrupperingar och udda platser är det inte praktiskt möjligt att använda vanliga postadresser. I stället använder man fältadresser. När det kommer post till en fältadress finns det ett system för att hålla reda på vart just den adressen leder just då.
Experiment. 
Detta bromsok kommer att åka till Polen med sina tre syskon. Där ska det förhoppningsvis bli renoverat. Kolvarna har rostat fast och det är i allmänt behov av uppfräschning.
Porschecenter uppskattade att det skulle kosta mellan 10 och 15 tusen kronor för dem att fixa bromsarna samt pedalstället som också kärvar. Allt under det priset är en besparing. Tommi övertalade mig att skicka dem till Polen i stället.
Fortsättning följer.
På landet provade vi att ta flygfoton från drake igen. Det gick lite halvdåligt. Vinden var lynnig i den stora skogsglänta vi valde.
Skärpan blev dålig på de flesta bilderna. Antagligen var den inställd på ett kortare avstånd. Några blev dock riktigt hyggliga med tanke på omständigheterna. Bilden till höger visar Ångermanälven och en liten bit av ön.
Sista omgången fick draken vinden i ryggen redan vid starten och kraschlandade. Kameran studsade flera gånger i alfalten på skogsvägen som vi använde som startbana. Den studsade så olyckligt att ena hörnet på kameran trycktes in och displayen hamnade på sned. Hade det varit plasthölje hade den antagligen inte gått att använda, men nu var det aluminium så efter lite plåtarbete såg den okej ut och verkade fungera någorlunda. Vi måste nog dimensionera om skyddshöljet om det ska hålla för hårdlandning på asfalt, fast det är nog bättre att hålla sig till gräsområden.
Regeländring.
Emmy kom fram till mig med händerna bakom ryggen och sa: "Vilken hand?". Jag sa höger. Hon tittade på mig en stund och sa: "Jag byter inte hand." Sedan räckte hon fram sin tomma vänsterhand och sa: "Vi säger att det här är höger."
Osynlighetskläder.
Den som har läst Harry Potter eller Mio Min Mio vet hur praktiskt det kan vara med kläder som gör bäraren osynlig. Susumu Tachi, professor vid University of Tokyo, arbetar med optiskt kamouflage. Han har uppfunnit ett material som reflekterar ljusstrålar direkt tillbaks till deras källa.
Om man klär någonting i materialet och sedan projicerar en bild av bakgrunden på det kommer det att se osynligt ut. Exempelvis en stridsvagn kan kläs i det. När man projicerar en bild av bakgrunden på stridsvagnen kommer den att verka osynlig.
Ett annat användningsområde är att klä en kirurgs händer i det och projicera en bild av det område han håller på att operera på händerna. Då kommer inte hans händer att vara i vägen när han utför operationen.
Bland annat detta kan man läsa i en artikelserie i Newsweek från den 30:e juni i år. Artikelserien heter "Inventions that will change the world".
Emmy i Lönnerberga.
"Jag kan bädda den själv". Det handlar inte om en säng. Så säger Emmy när hon ska lägga en ostskiva till rätta på smörgåsen. Jag tycker att det är en ganska rolig användning av ordet bädda.
För den som är utrustad med oändlig fantasi och kreativitet är världen full av möjligheter. Det har gjort min semester full av konflikter. Fram till någon gång i början av sommaren har Emmy behövt mindre och mindre övervakning i takt med att hon blir äldre. Sedan dess har behovet ökat som en lavin. Det går inte att lämna henne någonstans ens under några sekunder utan övervakning. Även den mest spartanskt inredda plats tycks vara full av möjligheter för henne att ställa till hyss med minimal rekvisita. Det finns inte en plats som jag tror är "säker" men som hon inte kan förvandla till ett katastrofområde. Hon utforskar världen i en takt och på en detaljnivå som gör det besvärligt, minst sagt.
Förra veckan var jag inne i en klädaffär för att köpa nya tröjor till Emmy. Emmy var med eftersom hon inte skulle godta en tröja som jag hade valt utan hennes samtycke. Annika och Johanna var också med.
Medan jag gick bort till barnavdelningen gick Emmy med Annika. Efter en stund sa Annika att jag borde kolla Emmy. Det gjorde jag. Hon höll med ena armen om magen och tröjan hade en misstänkt bula mitt på som lämnade nedre delen av magen bar. Jag gick fram till henne och frågade vad hon hade under tröjan. Hon sa att hon inte hade någonting där. Då lyfte jag på tröjan och hittade en liten genomskinlig plastpåse med en tub med något beige inuti. Jag vet inte vad det var men frågade var hon hade hittat det. Hon sa att hon inte visste så jag sa att hon skulle lägga tillbaka det. Då lade hon ner det på en avsats i golvet under några klädhängare. Annika sa att det var där det hade legat.
Jag vet inte om Emmy förstod att det var affärens saker även om det var lämnat på en plats som gjorde att det såg ut som om någon hade tappat det. Det är ändå ett nytt "problem" att hon plockar på sig saker som inte är hennes i affärer. Tidigare har det största problemet varit att hon far fram som en liten tyfon och skapar kaos.
Både Cattis och jag undviker i möjligaste mån att hamna i en affär tillsammans med Emmy, även om vi är med båda två. I går skulle vi åka till Annika och grilla på kvällen. På vägen dit hade jag lovat att handla. Medan jag sprang in i affären de få minuter det tog att köpa det vi behövde lämnade jag Emmy i bilen tillsammans med Joey. När jag kom ut sa Joey att Emmy hade rymt från bilen. Då såg jag Emmy försvinna bakom ett hörn på pakethållaren till en av hennes dagiskompisars cykel. Efter lite jagande lyckades vi få tag på henne igen.
De hade inte korvbröd i vår affär så jag åkte till en affär i närheten av Annika för att köpa det. Innan jag lämnade bilen aktiverade jag barnlåset på bakdörrarna så att Emmy inte skulle kunna ta sig ut. Joey satt fram och kunde komma ut ifall det behövdes. Efter att ha handlat åkte vi bort till Annika och parkerade. Jag gick runt till Emmys dörr och öppnade. Hon klev ut och bad mig att blunda. Det sa jag att jag inte tänkte göra. Då sa hon att hon inte skulle göra något dumt. Jag sa att jag ändå inte tänkte blunda. Då sträckte hon sig blixtsnabbt efter knappen för barnlåset och försökte avaktivera det, men jag hindrade henne.
Inne hos Annika började hon omgående att plocka fram saker och hoppa runt och på möblerna. För att det skulle bli lite lugnare gick vi ut på tomten bakom huset. Då sprang hon ifrån tomten och in i skogen för att leka i stället. Mina protester lyssnade hon inte alls på. Efter middagen åkte vi hem direkt för Emmy blev helt oregerlig. Förmodligen delvis på grund av trötthet, men till stor del också därför att hon blir vildare när det är flera personer närvarande och hon inte har all uppmärksamhet från minst en av dem.
Under veckan på landet var både Johanna och Smilla med. Det var första gången hon inte var yngst under så lång tid. Hon är van vid att uppmärksamheten till stor del hamnar på henne, men så kunde det inte bli med flera mycket mindre barn. Kanske hjälpte det till att stimulera hennes fantasi för hon härjade runt mer än någonsin där. Jag hade kunnat föra timdagbok och ändå ha fullt sjå att få med allt hon hittade på och som vi helst hade sett att hon lät bli.
Även om hon har goda avsikter kan andra barn ibland bli offer för hennes starka vilja. På landet fick vi besök av tre av hennes sysslingar. Kevin är ett år yngre och Markus är ett år äldre. De lekte i lekstugan alla tre och vid något tillfälle uppfattade Emmy att någon av dem tänkte slå på vitrinskåpet med något tillhygge. För att förhindra det knuffade hon undan Markus så att han trillade på Kevin. Båda barnen kom inspringande storgråtande. De är vana vid att bråka med varandra men inte att en kaxig småtjej bråkar med dem.
Det blir mer och mer akut att hitta någon aktivitet som hon kan lägga sin energi och kreativitet på. Hon skulle behöva något som aktiverar henne både fysiskt och psykiskt under ett par timmar per dag åtminstone så att hon klarar av lite lugn därefter. Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Hon blir väldigt lätt distraherad så det måste vara något som låser hennes uppmärksamhet.
