den 25 augusti 2003
"Get anyone to say what he's really thinking".
Att få andra att säga vad de verkligen tycker i olika situationer är inte alltid så enkelt. När det är personer man känner väl är det förstås enklare än annars. I Get anyone to do anything finns det ett tips som jag tycker är ganska bra.
Låt oss säga att vi har ett förslag till någon typ av förändring och ska ta reda på vad en av de som berörs av förändringen tycker om det. Om vi presenterar förslaget och därefter ställer en rak fråga, kommer svaret antagligen att vara något i stil med "jo ... det verkar bra". Om vi då säger "tycker du verkligen det?", är sannolikheten stor att han eller hon låter säkrare på sin sak och kanske säger "absolut!", eller något sådant.
Hur ska vi göra för att få en ärlig åsikt om förslaget? I stället för att säga "tycker du verkligen det?", kan vi ställa en annan sorts fråga. Till exempel: "Vad skulle få dig att tycka att förslaget är ännu bättre?" Eller: "Vad skulle få dig att tycka att förslaget är riktigt bra?" Det går att variera frågan ganska mycket beroende på omständigheterna. Med hjälp av svaren bör vi kunna dra slutsatser om vad vederbörande tycker om vårt förslag, och kanske göra det ännu bättre.
Hur kan man ta reda på om någon gör något som man misstänker att de gör, men inte kan fråga rakt ut? Vi kan tänka oss att det försvinner saker från kontoret och att vi har fått ett tips om att det är en viss person som ligger bakom stölderna, men inte vet säkert.
Att konfrontera personen ger förmodligen ingenting. I stället kan man måla upp ett liknande scenario för personen och be om hjälp. I exemplet ovan skulle det kunna vara att säga att det förekommer stölder på en annan avdelning och fråga hur han/hon skulle gå till väga för att komma till rätta med det. Genom att iaktta personen när han/hon svarar kan man få en ledtråd till hur det förhåller sig. Om han/hon verkar intresserad och försöker hjälpa till är det mindre sannolikt att personen är inblandad i stölderna än om han/hon verkar känna sig illa till mods och undviker samtalsämnet. I det fall att det verkligen är den misstänkte som ligger bakom stölderna är det inte osannolikt att de upphör i och med att frågan kom upp.
Det går inte att säga med visshet att någon är eller inte är skyldig enbart med hjälp av denna metod. Riktigt förslagna kan spela med trots att de är skyldiga och oskyldiga kan reagera som om de vore skyldiga.
Det finns mängder av liknande strategier i Get anyone to do anything. Den som tänker använda dem, bör tänka efter ordentligt innan. Det är lätt att missbruka dem, både avsiktligt och oavsiktligt. Förra veckan fick jag brev från en läsare som hade blivit utsatt för "sociala experiment" av en vän, och beskrev det som obehagligt, vilket är förståeligt. Det är ingenting man ska leka med.
Vi var på Eskilstuna Parken Zoo hela dagen i går. Cattis har skrivit om det:
I går var vi på Parken Zoo i Eskilstuna och det är inget överdrivet, men hade hon (Emmy) kunnat, så hade hon hoppat in till djuren. Inklusive de vita tigrarna.
Emmy: - De är så söööta, jag vill klappa dem.
Jag: - Man får inte klappa tigrarna, de kan vara livsfarliga!
Emmy: - Får man inte ens klappa den lilla tigern? (det fanns 2 i den inhägnaden)
Joey: - Det är ingen liten tiger, tassarna är lika stora som ditt huvud.
Emmy: - Jag pratar inte med dig, jag pratar med mamma!
Jag: - Joey har rätt, det är en stor 'tigerpappa'.
Emmy: - Kan man öppna fönstret? (glasrutan mellan oss och tigrarna)
Joey: - Den äter upp dig om du går in dit.
Emmy: - Näe, för jag ska bara gosa med den.
Jag: - Nu går vi, titta, det finns apor där ...
Emmy: - Kolla mamma, det finns inget staket, man får gå in ...
Sen sprang hon iväg, det var tack och lov en "vallgrav" mellan aporna och oss så hon kom inte dit. Jag fick dock tag i henne medan hon hängde på staketet och vrålade "Jag vill ju bara bära en apa".
Sen tittade vi på tigrarna igen medan vi väntade på Nicke och Nathalie som kollade på kängurur, det var lugnast så, för Emmy hade försökt fånga en påfågel under vilda protester från fåglarna. Hopplöst.
Sedan höll hon sig skapligt lugn, efter att jag hotat med att hon skulle få tillbringa dagen med pappa eller mig i bilen i stället.
Efter att ha kollat in djuren och barnen tillbringat tid i diverse lekparker och åkt trampbåt så kom vi till linbanor som gick över vattnet (inte mer än en meter djupt, det var där man åkte trampbåtarna), de som tidigare åkt hade släppt däcken man åker på och dessa hängde precis utom räckhåll över vattnet. 
Nicke sa till Joey att hoppa och dra in den, feg som jag är ropade jag att han inte skulle det... Nicke väste i mungipan "Säg att han ska hoppa!" och det gjorde jag, ganska säker på att han inte skulle våga. Jo då, han kastade sig handlöst efter den och hängde sedan där, över vattnet. Det slutade med att han "paddlade" med fötterna så han kom upp. 
Sedan blev han kaxigare och hoppade ut i vattnet och plockade in den andra också, som var längre ut, men då klafsade han runt så han var blöt ända upp till midjan.
Sen hittade de en lååång rutschkana som Nicke och Joey åkte medan jag och Emmy var vid ormhusets souvernirshop och jag försökte rädda damerna vid disken från Emmys frågor om ormar. Hon informerade för övrigt glatt om att "mamma har precis blivit biten av en orm, men jag är inte rädd, får man klappa dem".
När Nicke kom tillbaka berättade han glatt att han också åkt den långa rutschkanan och att det gick jättesnabbt, jag frågade var Joey var och fick veta att "det går inte så fasligt fort om man har blöta kalsonger". Joey kom efter en stund med ett flin på läpparna och gnuggade sig i baken. Så kan det gå... :-)
Jag skrattade när jag läste om Emmy. Fast så där är det ju jämt.
