den 21 augusti 2003
Knapphetsprincipen och relationer.
Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna är utan, men som gärna är med oss? Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna vill ha mer av?
Vi försöker att hålla oss ifrån personer som vi inte vill umgås med. Vi försöker att hålla oss i närheten av dem vi gärna vill vara med. Logiskt.
Om vi vänder på resonemanget: Hur påverkas våra känslor för personer vi tycker om, men som är svåråtkomliga? Hur uppfattar vi personer som ständigt finns runt omkring oss?
Enligt David J. Lieberman, i Getanyone to do anything, är vi mer intresserade av personer som vi tycker om, men som är lite svåråtkomliga, än av dem som vi har fri tillgång till. Allt i enlighet med knapphetsprincipen. Strategiskt är det bättre att göra sig lite mer svåråtkomlig inför personer som vi vill se mer av, liksom att överexponera sig mot, och tydligt klargöra våra känslor för, dem som vi helst vill bli av med, men som är intresserade av oss.
Resonemanget ovan gäller inte personer som redan lever i en fast relation till varandra: Gifta, sambor och så vidare. För dessa gäller det omvända. De vill, förutsatt att de tycker om eller älskar varandra, se så mycket av varandra som möjligt. De behöver inte göra sig svåråtkomliga.
Jag tycker att det är roligt att lära mig saker som går emot människans natur. Det här är exempel på det. Vill vi ser mer av någon på längre sikt, ska vi se till att se mindre av dem på kort sikt. Ologiskt vid första anblicken, logiskt vid en djupare analys.
Peter skriver att han använder kroppen som väckarklocka. Han bestämmer sig för vilken tid han ska vakna och gör det.
Jag har också gjort det ibland. När jag måste upp en viss tid för något riktigt viktigt, en resa, ett tidigt möte eller något liknande, bestämmer jag mig för att jag måste vakna senast en viss tid. Jag ställer naturligtvis klockradion på väckning också. Oftast vaknar jag precis innan klockan sätter igång. Det är sällan mer än sekunder tillgodo, men det är tillräckligt. De enda gånger då det inte har fungerat, är om jag har varit övertrött. Då har väckarklockan väckt mig i stället.
Samma teknik kan få mig att "försova" mig också. Innan jag somnar kan jag ibland tänka att jag inte skulle behöva vara på jobbet så tidigt som jag brukar dagen efter. Det har åtskilliga gånger fått mig att sova som en stock en halvtimme, eller så, extra, trots att klockradion står och skrålar på hög volym.
I slutet skriver Peter att han ofta är piggare när han vaknar av sig själv än när han väcks av något/någon annat/annan. Så är det för mig också.
Före Internetåldern hade jag kanske aldrig fått veta att det fanns någon mer som har haft upplevelser som påminner om mina. Nu händer det inte så sällan. Då och då, när jag har skrivit någonting om upplevelser som för mig framstår som unika, får jag brev från andra som berättar om ungefär likadana upplevelser.
Jag hittade det här citatet i går.
You can never getenough of what you don't need to make you happy.
-- EricHoffer
Efter att ha tänkt efter en sekund insåg jag hur sant det är.
I skolan fanns det alltid elever som flöt omkring överallt i klassrummet och ställde till problem för lärarna. Lärarnas lösning var ofta att sätta dem längst fram, i hopp om att de skulle känna sig iakttagna och hålla sig lugna.
---
På tunnelbanan i morse hamnade jag bredvid en mamma och hennes två barn. Barnen var kanske i tioårsåldern. De pratade om lite allt möjligt. Det mesta hörde jag inte för jag satt och läste. En sak hörde jag dock. Hon sa att elever som är stökiga och oroliga ofta vill se vad som händer i klassrummet, och därför snurrar runt som en radar på stolen. Dem ska man sätta längst bak i klassrummet, sa hon. Då känner de sig trygga och ser allt som händer i klassrummet, inklusive läraren. Det gör dem lugnare.
---
När jag hörde mamman säga det verkade det så självklart rätt. Två diametralt olika lösningar på samma problem. Eftersom det inte brukade fungera särskilt bra att placera stökiga elever längst fram undrar jag om inte den kloka mammans förslag var huvudet på spiken.
