den 31 augusti 2003
"The best result comes when everyone in the group does what's best for himself and the group."
Citatet ovan kommer från filmen A beautiful mind, som jag har sett i dag. Jag tyckte att den var mycket bra. Den handlar om matematikern och Nobelpristagaren John Nash. I filmen får man följa hans liv från strax efter andra världskriget och fram till mitten av 1990-talet.
Efter att ha sett filmen sökte jag efter John Nash på Google. Det första jag hittade var hans självbiografi. Det är en mycket bra sammanfattning av filmen. Filmen är förstås mer detaljerad, men i princip allt är med i biografin.
"Det bästa resultatet uppnås om alla i en grupp gör vad som är bäst för dem själva och gruppen". Det är ungefär vad inledningscitatet betyder. Det är också, om jag har förstått det rätt, vad Nashs avhandling, "The bargaining problem", handlar om.
Det fick mig att tänka på något jag läste nyligen. John Allen Paulos, som bland annat har skrivit Innumeracy, beskriver något han kallar The prisoner's dilemma. I korthet går det ut på att två anhållna anklagas för samma brott. Om båda är tysta, och inte säger vem som begick brottet, får båda var sitt års fängelsestraff. Om någon av dem erkänner, får han fem års fängelse medan den andre går fri. Om båda erkänner, får de tre års fängelse var. Det bästa för gruppen, i det fallet, är att båda är tysta. Då utdelas totalt två års fängelsestraff. Enligt Paulos tänker folk sällan på vad som är bäst för gruppen. Han drar därför slutsatsen, att det vanligaste är att båda erkänner, och får tre års fängelse var, vilket är det sämsta för gruppen eftersom det då utdöms totalt sex års fängelse.
Jag kan tänka mig att Nashs arbete fanns i bakgrunden när Paulos beskrev fångarnas dilemma.
A beautiful mind var både underhållande och intressant. John Nash beskrivs som en person som försöker se mönster i allting. Så börjar också filmen med att han ser ett mönster i reflexerna från ett glas. Reflexernas mönster går sedan igen i ett fat med citronskivor och mönstret på en slips. Det krävs naturligtvis en man av Nashs sort för att se det. Filmen handlar till stor del om hans förmåga att se mönster och omvandla dem till matematik eller annan användbar information. John Nash kallade det han sökte efter för "governing dynamics", ungefär "styrande dynamik". Jag tror att jag förstår vad det är.
Mönster är mitt sätt att lära mig saker. Innan jag ser mönster har jag svårt att lära mig och därför kan jag nog upplevas som trög. Det är, vilket jag nog har skrivit tidigare, med mönster jag förstår saker. Det blev lite tydligare för mig i dag när jag såg filmen. Jag ser, eller försöker att se, mönster i nästan allt:
* Att de friskaste människorna tycks vara de som träffar flest andra människor, vilket, om det är sant, inte låter så konstigt med tanke på att de utsätts för andras sjukdomar och utvecklar motståndskraft.
* Hur glas bör vara utformade för att rymmas så många som möjligt i diskmaskinen, utan att vara opraktiska att dricka ur.
* Geometriska mönster som bildas genom tänkta linjer dragna från räta vinklar i hörn, kanter och annat i min omgivning.
* Optimala platsen att stå utan stöd i tunnelbanevagnar.
* Funktionerna i fjärrkontroller och andra apparater.
* Mönstren i hur andra människor reagerar på olika saker.
* Abstrakta påhittade figurer som jag inte förstår och som hjärnan "skapar".
* Hur språket är uppbyggt. (Jag har aldrig varit intresserad av eller lärt mig grammatik. Det jag kan kommer av mönsterigenkänning. Det går ganska hyggligt ändå.)
Det finns mönster överallt och hjärnan försöker ständigt att söka efter dem. Det har pågått så länge jag kan minnas och jag kan inte hindra det när jag är sysslolös. Det är sällan ett problem, å andra sidan. När jag sysslesätter mig med något annat tankearbete slutar det.
Ibland är det till nytta också. De gånger jag har tvingats till meningslösa, monotona arbeten har hjärnan sysselsatt sig med att leta efter mönster, vilket har gjort de tråkiga sysslorna uthärdliga (eftersom jag inte behövde vara 100 procent psykiskt närvarande). Ibland har jag tänkt, att om jag blev satt i ett fängelse utan möjligheter till meningsfull sysselsättning, skulle jag kunna klara mig från att bli tokig ändå tack vare detta. Fast tokig är kanske precis vad jag är.
Till skillnad från John Nash ser jag nog aldrig matematik i mönstren. Ibland kan jag se optimala lösningar på problem med hjälp av mönster, men aldrig i formelformat. Det har hänt att jag ser lösningar på problem som jag inte har råkat ut för.
Filmen öppnade en värld av tankar. Jag skulle vilja lära mig mer om matematik för att se om jag kan lära mig det med hjälp av mönster. I skolan fanns det aldrig tid att utföra varje moment tillräckligt många gånger för att jag skulle hinna se mönstren.
---
För många år sedan gick jag ett antal chefs- och teamträningsutbildningar. Jag minns att det fanns övningar som drog nytta av mekanismerna i "The bargaining problem". Man satt två och två mittemot varandra och fick inte tala. Övningen var upplagd så att man tillsammans skulle försöka uppnå bästa möjliga resultat, men för att kunna göra det var bägge dessutom tvungna att gå emot sin instinkt, att handla med sitt eget bästa för ögonen. De flesta misslyckades förstås eftersom detta inte framgick från början. Tyvärr minns jag inte vad vare sig övningarna hette, eller exakt vad de gick ut på.
---
Jag skrev om filmen två gånger. I slutet av första gången lyckades jag schabbla bort det jag hade skrivit och fick börja om från början. Det visade sig vara mycket svårt. Jag kom knappt ihåg vad jag hade skrivit. Det visar hur effektiv skrivning är om man vill få något ur huvudet. Det försvinner förstås inte, det läggs bara undan för att ge plats för nya tankar, fortsättningar.
