den 15 oktober 2002
När jag klev på bussen i morse hade jag läst 70 - 80 sidor av The courage to create. Jag fortsatte att läsa men insåg plötsligt att boken inte hade givit mig någonting så långt. Jag hade inte ens förstått vad den handlade om. Samtidigt tyckte jag att det var konstigt med tanke på den väldigt fina kritik och de höga poäng boken har fått på Amazon.com.
Det bar mig emot att bara lägga den ifrån mig och börja läsa någonting annat så jag bestämde mig för att läsa resten av boken verkligt snabbt. Resten av resan läste jag andra halvan av boken och då blev det plötsligt klart vad jag tror att boken handlar om.
För att skapa behöver man en omgivning med begränsningar. Jag tror att bland annat det är bokens budskap. Skapande är en process där man tänjer på eller spränger gränser. På ett papper kan man rita något, en hund till exempel. Det kommer aldrig att bli en riktig hund, det är ett papper med streck på, men man kan uppfatta det som en hund. Den som har ritat hunden har tänjt på gränserna för vad som är möjligt med papper och penna och skapat illusionen av en hund på papperet.
I boken fanns det ett exempel på vad som kan hända med skapandeprocessen om de nödvändiga gränserna saknas. Det skulle hållas en paneldiskussion om människans möjligheter en kväll i New York. I panelen satt personer som Joyce Carol Oates, Gregory Bateson och William Irwin Thomson och i publiken satt över sjuhundra förväntansfulla personer. Moderatorn för diskussionen framhöll i sin introduktion att "möjligheterna för människan är obegränsade".
När debatten började verkade det plötsligt inte finnas några problem att diskutera. Både panelen och publiken kände avsaknaden av riktiga diskussionsämnen och stämningen blev nästan pinsam.
Efter debatten frågade man sig vad som hade gått fel.
Rollo May framför i boken sin teori om vad som var fel. Det inledande påståendet, att människans möjligheter är obegränsade, tog bort de gränser som behövs för en konstruktiv debatt. Skapandeprocessen hade inte en chans.
I slutet kan jag i alla fall säga att boken gav mig något. Kreativitet och skapande kräver begränsningar. Det ska jag komma ihåg när jag hamnar i det kreativa vacuum man ibland kan känna, både privat och i arbetssituationer.
Brittiska regeringen finansierar ett ganska kontroversiellt övervakningsprojekt.
Med hjälp av radiovågor från mobiltelefonmaster ska man kunna se människor, fordon och annat som rör sig överallt där mobiltelefoner har täckning.
Det går i korthet till så att man med hjälp av särskilda mottagare fångar upp radiovågorna efter det att de har studsat på olika föremål. Beroende på hur de studsade signalerna ser ut kan man avgöra vilka olika typer av förflyttningar som pågår inom mätområdet.
Det finns en intressant artikel i The Observer.
How mobile phones let spies see our every move
