den 6 november 2002
Utvecklare av spel, både sällskapsspel och digitala, borde utgå ifrån den kunskap om hur man uppnår optimal upplevelse som finns i böcker som Flow.
En känsla av att ens förmåga är tillräcklig för att klara av utmaningarna, i ett målinriktat, regelstyrt aktivitetssystem som ger tydliga ledtrådar om hur väl man presterar. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns någon uppmärksamhet över till att tänka på någonting irrelevant, eller att oroa sig för problem. Självmedvetandet försvinner och känslan för tid blir förvrängd.
En aktivitet som skapar sådana känslor är så tillfredsställande att människor är beredda att utföra den för dess egen skull utan att bekymra sig för vad de kommer att få ut av det, även om det är svårt eller farligt.
Jag har hört dataspels-spelare beskriva känslan av riktigt bra spel på sätt som påminner om det som kännetecknar flow-aktiviteter.
Rent generellt tror jag många likt mig saknar den gamla tidens spel. Då kunde man köra igång ett spel och behärska det efter fem minuter. Det var också möjligt att spela några minuter åt gången. Dagens pc- och konsolspel kräver att man engagerar sig mycket mer. Det tar många timmar att lära sig ett spel och man ska helst lägga ner några timmar i streck.
Jag kan förstå det där med att spel som inte är för komplicerade, och som man kan behärska på någon nivå ganska snabbt, har en speciell tjusning. Själv spelar jag väldigt sällan men de få gånger det händer är det just spel som är slut när jag lämnar dem, som jag inte behöver ta upp igen på en viss plats. Bilspel är bra exempel på det. Varje tävling är slut när man kommer i mål och man kan tävla mot sig själv och se sin prestation väldigt tydligt.
Ofta verkar spel utvecklas med huvudmål att göra vad ingen har gjort tidigare, grafik- och prestandamässigt. Som konst ungefär. Det tror jag kan komma i konflikt med spelkänslan. Bara för att något är naturtroget behöver det inte vara bra.
