den 29 november 2002
Något så obetydligt som huvudrörelser är viktigare för människors kommunikation än man kan tro.
Vanligtvis nickar vi när vi lyssnar intresserat på någon som talar. Talaren uppfattar detta som att han eller hon har vår uppmärksamhet, vilket oftast är riktigt. Det är till och med så, att genom att nicka kan vi få en person som talar att tala upp till mellan tre och fyra gånger så länge som om vi inte gör det. Det kan vara användbar kunskap vid till exempel intervjuer. På samma sätt kan vi få folk att sluta tala ganska snabbt om vi inte ger dem återkoppling genom att nicka med huvudet. Talaren vet vanligtvis inte varför, men kommer att ha känslan av att vi inte lyssnade.
Leenden är en annan viktig del av kroppsspråket. Den som är eller ska vara "krånglig" kan, genom att le, få andra att tolerera mer trassel och störningsmoment än om de både var och såg osympatiska ut. När man läser det låter det självklart, men det kan trots allt vara bra att vara medveten om det ifall man behöver "bråka" med någon och få någonting gjort.
I experiment har det bevisats att människor som först ombads att le och sedan titta på bilder av olika händelser, sedan beskrev bilderna med positiva ord. När samma experiment gjordes om men försökspersonerna ombads att först rynka pannan och se arga ut, beskrev de bilderna med ord som irritation och ilska. Vi kan alltså till en del "programmera" oss att uppfatta saker på ett bra eller dåligt sätt.
"Smile and the world smiles with you", är inte bara ett uttryck, det är sant. Om vi ler åt människor runtomkring oss kommer de, nästan utan undantag, att le tillbaka.
Vi bildar oss uppfattningar om människor baserat på intrycket av dem under de första fyra till fem minuterna av det första mötet. Dessa uppfattningar sitter sedan kvar och förstärks av nya intryck, inte på ett objektivt sätt, utan med vårt första intryck som grund. Man kan därför med fog säga att första intrycket är viktigast. Under dessa första minuter bedömer vi vilken karaktär, personlighet, intelligens, temperament, vanor, arbetsförmåga och lämplighet som vän eller älskare/älskarinna människor har. Detta trots att vi inte rimligen borde ha en uppfattning om det efter så kort tid. Att känna till det är bra både för vår egen bedömning av andra och för våra möjligheter att göra ett bra första intryck på andra.
Allt detta kommer från boken Teach yourself body language.
Emmy är väldigt lillgammal, vilket blir allt tydligare. I går pratade hon och jag om något hon skulle göra men så sa hon: "vet du, jag är inte säker på att jag kan det". Så brukar inte treåringar tala.
Senare på kvällen satt Cattis och jag vid våra datorer och arbetade. Då ropade Emmy till Cattis "mamma, det är ibland nu!". Cattis såg ut som ett frågetecken eftersom hon inte hade en aning om vad Emmy talade om. Kvällen före hade jag och Emmy nämligen diskuterat att ibland får hon två flaskor välling, i stället för en, innan hon går och lägger sig. Hon hade fått en och nu ville hon ha en till och därför konstaterade hon att det behövde vara "ibland". Annars kunde hon inte kräva att få någon mer välling.
Enligt Tidningarnas Telegrambyrå (TT) är det sannolikt att Karl XII hade Aspergers syndrom. "Bristande social förmåga och inlevelse i andra människor, ensidiga intressen, starkt behov av rutiner" är några drag som anses utmärkande för Karl XII och personer med Asperger.
Karl XII hade Aspergers syndrom
