den 10 november 2002
Här ska jag kortfattat beskriva image streaming (tankeströmning skulle det kunna heta på svenska) som Win Wenger har utvecklat och beskriver i boken The Einstein factor. Det är en teknik för att öka sin synliga intelligens. Nästan alla människor är väldigt intelligenta, men vi använder som bekant bara bråkdelar av vår kapacitet. Med image streaming går det att nå längre och med intelligens följer kreativitet och en hel del andra positiva saker.
Sitt bekvämt i en stol eller ligg ner (somna inte) med stängda ögon. Beskriv högt de saker du ser när du blundar. Beskriv dem ner till minsta detalj. Vrid och vänd på sakerna i huvudet om det går. Berätta allt du upplever. Lukter, smaker, känslor, färger, ljud. Fortsätt tills det inte längre finns något mer att säga om det du ser. Det är viktigt att man talar. Det räcker inte att bara tänka sakerna. Därför ska man antingen berätta för en annan person eller för en bandspelare eller liknande.
Detta är basen för image streaming. Boken tar naturligtvis upp det i mycket mer detalj (det behövs). Där finns också väldigt många exempel på image streams från kända personer som Einstein, Mozart och en mängd andra.
Det låter säkert flummigt. Det tyckte jag i början. Det var först när jag hade gått omkring och tänkt en hel del på image streaming och provat det några gånger som jag började förstå vad poängen var och varför det fungerar. En sak som image streaming tränar, är förmågan att se detaljer. När man beskriver saker i sådan total detaljnivå som man gör, lär man sig att se mer. Det är lite grand på samma sätt som med snabbläsning. Där lär man sig att fokusera "mjukt" så att man ser inom ett vidare område. Den förmågan blir kvar och gör att man ser mer i alla andra situationer också. Egentligen ser man inte mer, man lär sig bara att vara observant på mer av det man ser.
Photoreading är en annan teknik som har likheter med både snabbläsning och image streaming. Med Photoreading kan man läsa med en hastighet av ungefär ett bokuppslag i sekunden, alltså över 20000 ord i minuten. Det har inga likheter med traditionell läsning utan går ut på att "registrera" saker utan att använda analytiskt tänkande, som vid vanlig läsning. Det analytiska tänkandet använder man i ett senare skede av Photoreading, när man ska återkalla det registrerade.
Jag har inte lyckats med Photoreading även om jag har provat det några få gånger (det krävs mycket mer träning). Min tro är ändå att det fungerar. Jag har sett och provat andra saker som påminner om det och som fungerar och jag har läst en del om synen och hjärnan och allt detta talar för att tekniken fungerar.
Två böcker som jag verkligen kan rekommendera för dem som vill läsa något som ger nya perspektiv på människans möjligheter, är Photoreading och The Einstein factor. Oavsett om man använder teknikerna eller inte vågar jag nästan lova att man inte ångrar att man har läst böckerna. För mig var det hisnande upplevelser. Tillsammans med The speed reading book är det några av de böcker som har betytt allra mest för mig.
Att skriva är som ett virus. Ofta hinner en del av dagen gå innan jag skriver min första text. Så fort som den är skriven brukar det dyka upp nya saker som jag vill skriva om. Ju mer jag skriver desto mer kommer jag på att jag vill skriva om. Det är det jag menar med virus. När jag har börjat är det svårt att sluta. Det är bara tiden som hindrar mig från att skriva mer än vad jag gör.
Nästan varje dag kastar jag texter som jag har skrivit hälften av. Det är bra. Varje sak jag skriver färdigt eller kastar, är en sak mindre att gå omkring och tänka på. För mig är det här en plats att stjälpa av tankar. Varje tanke jag lämnar släpper fram nya tankar.
Många gånger vet jag inte när jag börjar skriva hur det ska sluta, utan det är först när den sista bokstaven är på plats som hela tanken är färdigformulerad. Ibland blir jag förvånad. Det är som om jag vid skrivandet öppnar ett lock på en burk och låter tankar rinna ut. Jag ser tankarna komma som i en ström men jag ser inte slutet förrän burken är tom. Som om de kommer från det undermedvetna. Det enda jag vet från början är vilken tanke som sätter igång processen.
Det är kreativt att skriva. På något vis känns det som att sitta och brainstorma med sig själv. Det låter som en självmotsägelse, men det är så. Jag skriver några saker. När jag läser dem kommer jag på nya saker att skriva och så fortsätter det tills associationskedjan tar slut eller tills jag måste sluta skriva på grund av någonting annat som kräver uppmärksamhet.
Jag tycker om att läsa och skriva. Det är konstigt. I skolan avskydde jag läsning och skrev aldrig mer än absolut nödvändigt, om ens det. Kanske är det så enkelt som att jag både skrev och läste väldigt illa och allteftersom jag börjar lära mig börjar jag uppskatta det.
