den 10 februari 2003
Fartblindhet och snabbläsning.
Du svänger av från motorvägen. Hastighetsbegränsningen sänks till 50 kilometer i timmen och det känns plötsligt som om världen utanför bilen rör sig i ultrarapid. Varenda rörelse i omgivningen tycker du att du hinner uppfatta.
Om du uppnår detta tillstånd av fartblindhet när du läser har du stora möjligheter att snabbläsa. Detta är också ett av de sätt att lära sig snabbläsning som förespråkas av bland andra Steve Moidel i boken Speed Reading.
Börja med att försöka läsa med en hastighet över 1000 ord i minuten och sänk sedan hastigheten något för att uppnå fartblindhet. Öva detta tills du spontant kan snabbläsa med "lagom" hastighet.
I morse provade jag en ny teknik för snabbläsning. Vanligtvis för jag pennan under varje rad medan jag läser. Nu förde jag i stället pennan i slalommönster ganska snabbt fram och tillbaka över sidan.
Jag ska erkänna att jag inte medvetet uppfattade allt, men det kändes inte heller som om jag var ute och cyklade alldeles. Det gick fort. Kanske fem sidor i minuten i en ganska dålig pocketbok med förhållandevis liten stil. Jag märker att hjärnan pusslar ihop block med text så att det blir ett sammanhang av det. Med övning kommer det säkert att fungera bra.
Flera skriver om böcker och att de blir längre och längre utan att innehålla mer läsvärt. Se Gustav Holmbergs, Johan Anglemarks och Mats Anderssons sidor till exempel. Gustav Holmberg nämner att även filmer blir allt längre.
Min gissning är att det är pengar som ligger bakom. Jag har hört någon gång att amerikanska författare får betalt per sida, vilket resulterar i tjocka, och i mångas ögon "tunna", böcker.
Det kan stämma att det är så. Om jag tittar i min bokhylla och jämför amerikanska och svenska böcker ser jag att de amerikanska påfallande ofta är tjockare. När det gäller filmer är det väl likadant. Till längre filmer kostar biljetter ofta någon tia mer. Produktionskostnaden blir förmodligen marginellt mer astronomisk.
För egen del tror jag på devisen "less is more" (ungefär mindre är mer). Det är inte hur många gånger man säger något utan hur väl man säger det som är viktigast.
Personlig integritet.
Vi som regelbundet skriver på nätet delar emellanåt med oss av tankar, kunskap och information. En del av detta är personliga saker. Vi nämner familjemedlemmar och deras ålder, vänner, intressen, åsikter, geografisk hemvist, arbetsgivare och arbetsuppgifter, erfarenheter, ålder, vad vi läser, saker vi köper, hur man kommer i kontakt med oss, vad vi heter, fritidsintressen och så vidare.
Varje pusselbit vi lämnar säger ensam inte så mycket om oss och har ofta ett annat syfte än att berätta vilka vi är. Tillsammans blir dock bitarna en stor och detaljerad bild för den som orkar lägga pusslet.
Man kan invända att ingen vettig människa lägger ner så mycket tid på att göra det. Nej, ingen vettig människa...
Är vi medvetna om detta när vi skriver? Har vi gjort ett medvetet val eller är det en bieffekt som vi inte tänker på?
Om jag skulle lägga pusslet för någon vars texter jag läser tror jag att han eller hon skulle bli förskräckt av att se hur detaljerad bilden är. Det gäller inte bara det som skrivs i dagböcker och webbloggar på nätet, utan även sådant som skrivs i diskussionsforum och liknande. Vi är generellt sett väldigt frikostiga med information om oss själva.
Jag kan inte låta bli att skriva några rader till om Funky business.
Sista kapitlet har rubriken "genomsnittet vinner aldrig". Det är en bra sammanfattning av boken. Var bäst på det du gör och gör bara det du är bäst på. Det är ungefär som igelkottkonceptet som beskrivs i Good to great av Jim Collins.
Det finns ingen anledning att göra något man inte är eller tror att man kan bli bäst på. Jag skriver inte här för att jag tror att jag kan göra världens bästa hemsida. Jag gör det för att jag tror att jag är världsbäst på att sammanfatta en del av Niklas Johanssons tankar.
