den 12 juni 2003
Albert Einstein har sagt:
No problem is solved by the same consciousness that created it.
Jag läste citatet i Powerhunch!. Fritt översatt betyder det att ett problem inte kan lösas av samma medvetande som skapade det. För att lösa problem kan man antingen be någon annan om hjälp eller använda ett annat medvetandetillstånd än det man befann sig i när problemet uppstod.
Einstein sägs ofta ha använt sitt undermedvetna och intuitionen till att lösa medvetna problem. Det rekommenderar både Gail Ferguson (Cracking the intuition code) och Marcia Emery också.
Jag använder ibland ett annat sätt. Jag vet inte om det hjälper till att växla mellan olika medvetanden, men det fungerar i alla fall. Fast i och med att jag går från att se problemet som mitt eget, till att se det som någon annans kanske det är olika medvetanden i alla fall. Det beror nog lite på hur man ser på medvetande.
Hjärnstillestånd.
Ibland händer det att det är något jag vill skriva, men att jag av någon anledning inte kommer igång. Jag kan skriva några meningar och se att det inte alls blir vad jag hade tänkt mig. Då är det bara att kasta det och göra någonting annat. Eller skriva någonting annat. Har jag skrivit en sak är det oftast lätt att skriva något mer. Och något mer ... Och något mer ...
Om jag börjar med att skriva någonting enkelt är det som om det släpper "skrivspärren" för andra svårare saker också. Jag undrar vad det beror på. Det är som om det öppnar dörren till allt skrivande.
Tidigare har jag skrivit att ju mer jag skriver om något desto mer kommer jag på att skriva om det. Så verkar det vara med hela skrivprocessen. Om jag börjar skriva något går det bättre att skriva över huvud taget. Jag vet inte om det fungerar så för andra, men det kanske kan vara ett tips värt att prova när hjärnan går på lågvarv. Börja med något enkelt för att komma igång.
Jag vet att jag använder en liknande teknik när jag ska skriva arbetsdokument också. Jag börjar med de delar jag har klara för mig. De enkla sakerna. Medan jag gör det framträder andra saker som jag också skriver och det i sin tur ger ytterligare saker och snart har jag skrivit det jag behöver. Det är som om det pågår någon undermedveten associationsprocess som medvetandegörs av skrivandet.
Av den tid jag lägger på ett "skrivuppdrag" är det nog mindre än en tiondel som jag faktiskt lägger på att skriva. Jag gör mest andra saker. Det är i och för sig inget problem. Det viktiga är att sakerna blir gjorda i tid och med tillräcklig kvalitet.
"Asktabletter".
Emmy befinner sig i en period av ordvändningar och lustig användning av ord. Precis som man kan sova över hos någon tycker hon att man kan "äta över" också. "- Jag tycker att killarna ska äta över här."
I går sa hon att mamma hade lovat henne att få äta "asktabletter" innan hon gick och lade sig. Det fick hon inte för det var pappa som var hemma när hon skulle lägga sig ...
Hon har också övergått till att försöka kompromissa i förhandlingar. Mindre barn brukar vara stenhårda i sina förhandlingar. De ger sig inte förrän de får precis det de vill ha.
Om jag kommer och säger att det är dags att hoppa i säng kan hon säga: "- Men, jag kan väl få vara uppe en liiiiten stund till?" Hon brukar visa hur liten en "liiiiten stund" är genom att måtta ungefär en millimeter mellan tummen och pekfingret. Hon kan visserligen försöka förhandla sig till flera "liiiiten stund till", men hon har börjat inse att det inte går att förhandla sig till att vara uppe utan någon tidsbegräsning.
Ibland går det att byta en "liiiiten stund till" mot att det inte blir någon sagoläsning. Hon är inte så väldigt intresserad av sagoläsning heller. Det kanske kommer. Hon vill gärna att jag läser, men hon lyssnar inte när jag gör det. Så fort som jag sätter igång börjar hon med någonting annat. Ofta börjar hon prata när jag börjar läsa.
För ungefär en månad sedan började jag att läsa Alice i Underlandet för henne. Efter en och en halv sida sa hon "- Pappa, jag tror nog att det räcker med saga nu." Kanske kan hon uppskatta den mer om några år.
---
Joeys beslutsångest blir bara större. Han kan ändra sig tre fyra gånger innan jag eller någon annan tröttnar och säger att han inte får ändra sig mer. Det är hopplöst när vi står i kön till McDonalds drive in och han ska välja vad han ska äta och dricka. Det spelar ingen roll om vi har frågat honom i god tid i förväg just för att det inte ska bli något onödigt velande. När vi är framme och ska prata med rösten i väggen blir det likadant varje gång. Han ändrar sig alltid flera gånger när vi säger vad vi ska ha.
Jag: - Två Happy meal med kyckling och sötsur sås, ett med vanilj-milkshake och ett med choklad-milkshake, tack.
Joey: - Nej, för resten, jag vill också ha vanilj.
Jag: - Okej, då tar vi två vanilj-milkshake i stället.
Joey: - Nej, jag tar choklad!
Jag: - Vänta nu, ska du ha vanilj eller choklad?
Joey: - Mmm ... vanilj. Jag tar vanilj i alla fall.
Jag: - Okej, då blir det bra så.
Rösten i väggen: - Två Happy meal med vanilj-milkshake. Var det bra så?
Joey: - Jag tar choklad!
Jag (struntar i Joey): - Ja tack, det är bra så.
Rösten i väggen: - Då blir det 64 kronor i nästa lucka.
Alla val verkar vara en kamp om vad han vill och vad andra har valt. Om Emmy tar vanilj är han rädd för att ta choklad och kan inte bestämma sig för vilket han ska välja fastän choklad är det han verkar vilja ha. Jag funderar på att välja åt honom nästa gång för att se om det får honom att säga direkt vad han vill ha i stället.
