den 22 juni 2003
Man ska inte klaga.
I torsdags hade Anna lånat ett värdshus som ligger en liten bit norr om stan. Vi hade det för oss själva hela kvällen. Anledningen var att några före detta franska krigsbarn, som hade bott i Stockholm, var på besök i Sverige. Det var tre systrar och två av deras män som kom till Sverige för att återuppliva gamla minnen och hålla kontakten med sina svenska familjer. En av systrarna hade bott hos Cattis mormors mor under 8 månader 1945 och de andra i andra familjer i Stockholm.
De berättade en del om varför och hur de kom till Sverige och hur de upplevde det. De kom till Sverige för att undgå kriget. Mamman stannade kvar i Frankrike och pappan dog i koncentrationsläger.
Den syster som hade bott hos Cattis mormors mor upplevde tiden i Sverige som en tid då hon blev enormt bortskämd. Hon bodde i en välbärgad familj på Östermalm och under sommaren i Viggbyholm där de hade sitt sommarställe. I Viggbyholm fanns det knappt några hus, annat än några få sommarhus, på den tiden. Runt omkring var det mycket skog.
Mamman som var sömmerska fick efter kriget tillbaka familjens lägenhet, men den var då länsad på allt lösöre. Som sömmerska var det mycket svårt att försörja sig själv och tre barn. I början hade hon inte ens någon symaskin. Hon fick en nedskickad från Sverige som gåva. Familjen levde mycket fattigt.
Nu verkade alla systrarna ha det ganska gott ställt. Vilken erfarenhet det måste vara att ha börjat med i stort sett ingenting och kämpat sig upp. Det är dock ingenting jag önskar någon.
Det var intressant att höra dem berätta om sina liv. De verkade så fulla av kontraster. Det var också skönt att se att ett krig inte behöver förstöra livet efter. De hade säkert många sorgliga minnen som de inte berättade om, men när de berättade var det ändå med mycket glädje och hoppfullhet.
Jag vet att min mammas morföräldrar också hade krigsbarn i sitt hus under kriget, men dem vet jag ingenting om och har aldrig träffat så för mig gav mötet en bättre bild av hur det kunde vara. Förekommer det att man tar emot krigsbarn i Sverige nuförtiden? Jag har inte hört talas om det så det gör det antagligen inte.
En av mina fördomar fick sig en törn den kvällen. Jag har trott att fransmän ogärna talar engelska, om de över huvud taget kan. Alla tre systrarna och deras män talade gärna och bra engelska. Hon som hade bott hos Cattis släktingar talade dessutom flytande svenska, även om det var med viss brytning. Hon bodde i Sverige under ett år vid två ytterligare tillfällen efter kriget och hann lära sig mycket då.
Ibland kan jag oroa mig för saker, men med lite andra perspektiv ter sig det mesta rätt futtigt. Kan man börja med ingenting, efter att ha genomlidit ett världskrig, och skapa sig ett bra liv, då kan man nog göra nästan vad som helst.
