den 17 juni 2003
"3G-arm".
Oskar och jag åt middag. I slutet kom vi in på en diskussion om tredje generationens mobiltelefoni. Oskar sa att han hade sett videotelefoni i en mobiltelefon och tyckte att det kunde vara roligt att ha en. Vi kom efter en stund fram till att det inte är värt 600 kronor i månaden med tanke på hur lite det skulle komma till verklig användning.
Diskussionen fortsatte med att vi försökte komma på vilken målgrupp videotelefoni passar. Oskar sa ungdomar. Jag sa att det antagligen är få ungdomar som har råd med 600 kronor i månaden. Oskar höll med och sa att företag kanske skulle ha råd med det. Problemet med företag är i stället att de inte har någon tydlig nytta av mobil videotelefoni. De fasta videokonferensutrustningarna på jobbet används sällan. Att företag utan vidare skulle betala för personalens nöje att ha och använda videotelefoner är än så länge också otroligt.
Om man hade en videotelefon skulle ett annat problem infinna sig. Ingen annan har det. Vem skulle man videokonferera med? Kan operatörerna tillhandahålla personal med videotelefoner som man kan ringa till och prata bort en stund med?
Oskars och min lösning var en idé som egentligen låter vansinnig, men det är kanske det som krävs för att komma ur det moment 22 som det verkar vara. Operatörerna kan starta kontaktförmedlingstjänster och marknadsföra telefonerna helt utifrån dem i inledningsskedet.
Man ringer ett särskilt nummer och blir sammanförd med någon annan som har en 3G-telefon. Själva videokonferenstjänsten kan man komplettera med något matchningsprogram ungefär som man kan tänka sig att andra kontaktförmedlingar fungerar.
Om det gäller att hitta en vän/partner/annat kanske inte 600 kronor i månaden är ett överpris. Nåja, jag tror att det kanske är lite kreativa och annorlunda idéer som krävs för att få fart på 3G. Om sedan kontaktförmedling är rätt ska jag låta vara osagt.
---
Efter att ha sett en dam på bussen tala i videotelefon några gånger sa Oskar att det måste vara jobbigt att hålla ut armen framför sig så att den andre samtalsparten ser hela tiden. Han förutspådde att belastningsskador på armar och axlar, han kallade det "3G-arm", kommer att bli ett framtida problem.
I In the minds eye skriver Thomas G. West att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.
I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett svårt handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.
Thomas G. West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.
Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.
In the minds eye verkar intressant. Det sämsta med den är layouten. Det är alldeles för trångt mellan raderna och bokstäverna ser ut att vara lite olika från sida till sida. Det senare beror nog på slarv i tryckeriet. Jag tror att den är svårläst för dyslektiker, ironiskt nog. Innehållsmässigt verkar den däremot välskriven och genomtänkt (baserat på den lilla del jag har läst).
Skräphund.
Jag har öppnat en av mina nedlagda e-postadresser. En som det kommer mycket skräppost till: niklas@monkeytoys.com (jag törs lägga ut den nu). I går installerade jag K9 som är ett e-postfilter (K9 uttalas som engelska "canine" som betyder hundaktig).
K9 använder statistik och sannolikheter för att avgöra vad som är oönskad respektive välkommen e-post. Efter installation matade jag K9 med ett antal skräpbrev och ett ungefär lika stort antal välkomna brev (drygt 100 av varje). Efter att jag hade talat om vilka som var vilka gick K9 igenom dem och byggde upp en statistikdatabas. Efter den processen fanns det 6000-8000 otillåtna respektive tillåtna ord i databasen.
Med hjälp av dessa avgör K9 om ett inkommet brev ska tillhöra de önskade eller oönskade. Om det är ett oönskat lägger det till [Spam] i slutet av ämnesraden. Med hjälp av detta kan jag göra en e-postregel som förpassar det till en skräpmapp.
När K9 gör misstag, och släpper igenom skräp eller tar bort önskade brev, kan jag tala om för K9 vilket misstag som begicks så att det kan dra lärdom av det och förhoppningsvis inte begå samma fel igen.
Installation och första "inlärningsperioden" tog ungefär en halvtimme. I morse vittjade jag e-postadressen och hade fått 32 brev under natten. De flesta blev kategoriserade som skräp och ett fåtal som riktiga. Ungefär 10 procent av de bedömningar K9 gjorde var felaktiga och i samtliga fall var det skräp som slapp igenom. Det tycker jag inte är så dåligt med tanke på den korta inlärningstiden.
Nu ska jag utvärdera det här under några veckor. Det påstås att K9 kan uppnå mycket hög träffsäkerhet. Helt säkert kommer det förstås aldrig att bli. Jag gillar det faktum att det bygger på mina preferenser. Sådant som är obeställd post men som faller inom mitt intresseområde kan K9 släppa igenom samtidigt som det stoppar skräp från källor som jag normalt skulle anse vara säkra.
K9 fungerar tillsammans med de flesta standard-POP3-konton, inte med exempelvis Hotmail. Jag kör det med Microsoft Outlook Express under Windows XP.
