den 21 september 2003
I norska Dagsavisen finns en artikel om fripassagerarna från Tanzania som hamnade på Svalbard.
Blindpassasjerer fra Tanzania havnet på Svalbard
Apropå offentliggörande av uppgifter om en misstänkt brottsling.
Jan Tångring har givit mig en hel del information om vad som gäller beträffande journalistik och misstänkta brottslingar.
Det finns inga gemensamma globala regler för hur och vad som får offentliggöras i samband med att någon misstänks för brott. Svenska offentlighetsprincipen, lagen om förtal och frivilliga etiska regler för media "reglerar" delvis samma område, vilket kan göra att de hamnar i konflikt med varandra. Utomlands finns det liknande regler.
Vad gäller då för exempelvis mannen som är anklagad för mordet på Anna Lindh? För den som vill är det ganska enkelt att få reda på vem som döljer sig bakom alla uppgifter som har stått i svenska (och utländska) tidningar. Via polisen och passmyndigheten kan man få namn, personnummer och passfoto. Vill man inte göra sig det besväret går det att söka på nätet i utländska tidningar.
Min uppfattning är att, oavsett om den nu misstänkte döms eller inte, det blir oerhört svårt för honom att leva ett liv som kan kallas drägligt. Hela hans liv är uthängt i media till allmän beskådan. Är det sådant man får räkna med om man stämmer in på en gärningsmannaprofil? Kan man anse att han själv har satt sig i den här situationen genom att leva det liv han har gjort fram till nu?
Offentlighetsprincipen gör det möjligt att läsa alla myndigheters handlingar. Det är därför media kan få tag på alla uppgifter. Det kan vara ett problem. Jan påpekade att alternativet inte heller vore utan fel. Om myndigheters handlingar var hemliga skulle polisen kunna fängsla människor utan att någon fick veta det, som i diktaturer. Det vore också ett problem.
Är vårt system tillräckligt bra? Om någon blir felaktigt uthängd får vi kanske lösa det med skadestånd, som när Christer Pettersson blev frikänd för mordet på Olof Palme.
Den långa flykten.
Oskar har varit på kortsemester några dagar. Han berättade en osannolik, men tydligen sann, historia när han kom hem.
Tre Tanzanianer (?) skulle fly och tog sig först till Sydafrika. Där smet de ombord på ett stort lastfartyg utan att först ta reda på vart det skulle. Efter en lång resa i lastrummet kom fartyget fram och Tanzanianerna skulle gå av. Det var bara det att fartyget skulle till Svalbard, och det ankom när Oskar var där.
De vägrade helt förståeligt att gå av fartyget. Vad skulle de göra på en snöig klippö 100 mil norr om Norge och med en befolkning på 1500 personer? I stället åkte de med fartyget tillbaka igen. Enligt Oskar var det de första illegala flyktingarna på Svalbard.
Historien är nästan lika sorglig som rolig.
