den 6 oktober 2003
Nu har jag börjat läsa Avancerad förhörs- och intervjumetodik.
I sin beskrivning av boken jämför författarna den med tidigare synsätt på förhörsmetodik och gör en liknelse mellan orienteraren och resenären.
Orienteraren, det tidigare synsättet, har en karta. Med hjälp av den tar han sig på det mest effektiva sättet från start till mål. Med mest effektivt menas det som tar kortast tid.
Resenären, författarnas synsätt, planerar sin väg. Han skaffar sig förkunskaper om de platser han kommer att besöka och interagerar på ett ömsesidigt sätt med människor han träffar på vägen. Han påverkas av resan och de människor han möter och han påverkar själv andra under resan. Resenären utvecklas ständigt.
Författarnas syn på hur en förhörsledare bör vara är sympatisk. De beskriver bland annat hur han, helt i enlighet med vad som beskrivs i böcker om kroppsspråk, ska sitta i förhållande till den som ska förhöras (i vinkel, inte mittemot), hur han ska behandla den som ska förhöras med respekt som människa, oavsett om han antas ha begått grova brott eller inte. Det är brottet förhörsledaren ska ta avstånd ifrån, inte människan som har begått det.
Eva skriver om rädslan för kritik. I en kommentar till det skrev jag:
Jag tycker att kritik är intressant. Det kan belysa fel i något jag har gjort, det kan bekräfta mina åsikter, det kan säga mig något om den som ger kritik och allt detta tillsammans kan göra mig bättre.
Den första fråga jag ställer mig när jag får kritik, är hur den är utformad. Är det vad jag har gjort som kritiseras eller är det jag som person som kritiseras på grundval av vad jag har gjort? Den första formen tycker jag är helt okej. Den andra mer tveksam. Jag är av uppfattningen att man inte ska kritisera personer. Det är vad de gör man ska kritisera.
Nästa fråga jag ställer mig, är om det kritikern säger är sant. Det kan ligga en missuppfattning bakom kritik, såväl god som dålig. Ligger det en missuppfattning bakom har jag kanske varit otydlig. Då finns det en möjlighet att förbättra sig.
Ytterligare en fråga jag ställer, är om kritiken är rent objektiv eller uttryck för en personlig åsikt. Personliga åsikter är intressanta, men behöver inte göra att jag ändrar på någonting.
Har kritiken relevans? Det kan hända att kritiken pekar på saker som ligger utanför målet med det jag har gjort. Om jag exempelvis skriver något därför att jag tycker att det är roligt att skriva, är det kanske inte så betydelsefullt om någon tycker att det jag skriver är ointressant.
Vet kritikern mer om mitt arbetsområde än jag? Då finns det kanske något att lära.
Det finns mängder av intressanta och nyttiga saker att få ut av kritik. Tänk på alternativet. Ingen kritik. Du gör något. Du får inga reaktioner. Du gör något mer. Du får inga reaktioner då heller. Till slut blir det kanske inte så roligt längre. Bra kritik är rolig. Dålig kritik är nyttig. Man växer mer av negativ kritik som är väl framförd, än av positiv kritik som är väl framförd.
När jag får skriftlig kritik brukar jag läsa igenom den en gång och låta den ligga, helst över natten. Därefter läser jag den igen och denna andra genomläsning brukar jag se något annat än vid första genomläsningen. Ofta ger andra genomläsningen en mer positiv bild än den första. Särskilt om den första genomläsningen var mycket negativ. Av den här anledningen svarar jag nästan aldrig på negativ kritik direkt. Det gör jag bara om den är mycket kortfattad och illa framförd och jag är säker på att ha uppfattat den rätt.
Ofta kan man lära sig väldigt mycket om den som ger kritik om man lyssnar noga.
Samtidigt kan jag förstås förstå Evas rädsla för kritik. Jag kan känna något som inte är rädsla för kritiken, men kanske oro för att jag ska ha missat något viktigt.
Om jag har skrivit en rapport eller gjort en förstudie kan jag vara orolig för att ha missat något väsentligt. Det är möjligen det jag kan relatera till rädsla även om jag inte skulle kalla det för det. Samtidigt är det viktigt att det kommer fram ifall jag har glömt något av betydelse så jag vidhåller att det är bra att få kritik. Riktigt stora arbeten bör man se till att få kritiserade under arbetets gång, så att man inte sjösätter ett färdigt "Titanic".
En annan anledning till rädsla för kritik kan vara att man tror att kritik bottnar i illvilja. När man tar emot kritik bör man utgå ifrån att kritikern gör det med goda avsikter. Kritik från den som inte har det tycker jag att man i stort sett kan bortse ifrån.
Även kritik kan kritiseras. Det är en konst att ge kritik på ett bra sätt. Det gäller att få fram allt som är viktigt samtidigt som det är bra om inte den som blir negativt kritiserad tar det personligt i onödan. Kritik bör naturligtvis alltid ges med goda avsikter. Med negativ kritik vill man förbättra något. Negativ kritik ska vara positiv för den som tar emot den.
Detta har vi arbetat mycket med på Aktieguiden. I en miljö där människor framför åsikter och tankar är det lätt att det uppstår konflikter mellan dem. Vi har lagt ner oerhört mycket tid på att utforma regler och system som uppmuntrar konstruktiv och saklig kritik. Det är inte perfekt än, men det fungerar nog ganska skapligt. Vi har lärt oss mycket om hur människor fungerar genom att medla i konflikter.
