den 29 oktober 2003
Attention deficit disorder: A different perception har ett kapitel som heter "How to turn a 'disorder' back into a skill". Där finns tips om hur den som har ADD kan hantera ett liv anpassat efter "normala" människor.
Organisera din tid omkring uppgifter. Gör stora saker till flera små och ta hand om dem en och en. Träna din uppmärksamhetsförmåga. Meditation är ett sätt. En meditation som lärs ut av tibetanska munkar kallas vipassana (mindfulness på engelska). Det går ut på att övervaka sina egna tankar. Fäst blicken på en punkt någonstans. Koncentrera dig på den. När tankarna börjar vandra säger du "tänker" och flyttar på så sätt tillbaka uppmärksamheten på punkten och fortsätter. Med träning går det att klara längre perioder av "icketänkande". Bryt ner arbets- eller hemsysslor i "målenheter". Jägare/människor med ADD är målinriktade. När ett mål är uppnått går de till nästa. Livets vardagssysslor måste därför delas upp i målenheter. Skapa "störningsfria zoner". Gör vad som behövs för att kunna arbeta ostört. Träna dagligen. En del ADD-människor säger att motion fungerar lika bra som medicinering när det gäller att hålla uppmärksamheten i schack. Ta reda på vad du gör bra och fortsätt med det. Undvik "bondsysslor". (Bönder är alla som inte har ADD och som kan arbeta med många saker parallellt och över längre perioder. Lantbrukarsysslor är typiska exempel på detta enligt boken.) En av de bästa saker en person med ADD kan göra, är att skaffa sig ett arbete som är en typisk "jägarsyssla". Polis, privatdetektiv, frilansförfattare, reporter, flygplanspilot, spion, militär stridspersonal, disc jockey, försäljare, konsult och alla sorters entreprenörer, är yrken som brukar passa. Likaså rättegångsadvokat, kirurg och högre chefsposter.
Ett annat råd är att arbeta ihop med någon typisk "bonde" som kan ta hand om alla rutinärenden där jägarens stora svagheter visar sig tydligast.
Ytterligare ett råd, som jag tror att många andra borde tänka på, är att skjuta upp alla beslut en dag. Tanken bakom detta är att ett kännetecken för ADD är impulsivitet. Genom att lära sig att skjuta upp viktiga beslut en dag, kan många impulsiva beslut undvikas. Verkar det lika bra dagen efter är det troligare ett bra beslut.
Jag såg ett program på TV där ordet synestesi nämndes. Det är en åkomma som gör att sinnesintryck blandas ihop i hjärnan. Ljud och synintryck kan uppfattas som färger eller smaker och lukter till exempel. Via Google hittade jag en sida som ganska bra beskriver det. Det är en kille som heter Christian Liljeberg som har synestesi som har skrivit den.
Synestesi
Han beskriver hur han ser veckodagarnas namn som färger. När jag var mindre gjorde jag också det. Veckan var som en regnbåge av färger. Söndag var grön, lördag röd och måndag gul. Jag vet inte varför jag såg det så. Det började innan jag kunde läsa. Kanske var det ett sätt att konkretisera något som verkade abstrakt.
Pontus Schultz på Dagens PS har skrivit en krönika om att nätpubliken synar bluffen som journalisterna köper. Han ger någa exempel på felaktigheter som journalister har spritt och som internetpubliken har genomskådat och påpekat. Slutsatsen är att internetpubliken är mer kritisk än journalisterna.
Jag tror inte att detta är unikt för dem som läser och kommenterar nyheter via nätet. Däremot tror jag att det är tack vare nätet som "bluffnyheter" och andra felaktigheter så ofta uppdagas. Det finns plötsligt ett medium för den som vill dela med sig av sina synpunkter och om de är intressanta sprids de ofta vidare.
"Papperspubliken" är nog lika kritisk och duktig på att hitta fel, men har mindre möjligheter att göra något åt det. Jag vet hur det är i finansbranschen. Där skrivs det ofta kritiskt om olika företag i finanspressen. Inte så sällan blir det fel. Då skriver informationsavdelningen på det utpekade företaget en kommentar med det faktiska förhållandet, så som man uppfattar det, och distribuerar den via intranätet. Journalisten, och övriga läsare, får sällan vetskap om detta, utan lever i tron att texten beskrev hela sanningen och har accepterats. Likadant är det med den som läser tidningen vid frukostbordet och hittar en tokighet. Vart ska han vända sig och påtala det? Nej, just det, han kanske drar på smilbanden och läser vidare. Det betyder inte att tidningsläsarna hittar färre fel.
Om dessa dementier och alternativa beskrivningar kom ut, skulle säkerligen papperspubliken uppfattas som minst lika kritisk och alert. Skrivs det något som är fel kan man vara rätt säker på att det upptäcks. Frågan är bara om den som upptäcker det vill och har möjlighet att göra något åt det.
Det är fortfarande få tidningar som har kommentarsmöjligheter i anslutning till sina artiklar på internet. Jag förstår det, men gläds över dem som har vågat ta det steget. De kommer att bli vinnare. En text blir inte bättre för att kritiken inte kommer fram. Däremot kan nästa text bli bättre om kritiken får komma fram.
Jag kastar sten i glashus nu med tanke på att jag inte har någon kommentarsfunktion här. Det här är sanningen som jag uppfattar den.
Cattis berättade om när hon var i stallet med Emmy i går kväll.
Hon var inne i stallet och arbetade med en häst. Emmy var med ett tag, men tröttnade och gick ut.
Efter ett stund tyckte Cattis att det var konstigt att hon inte hade hört något från Emmy, så hon ropade efter henne. Emmy svarade inte. Till slut gick hon för att titta efter var hon hade tagit vägen. Det var alldeles mörkt ute och hon ropade igen. Fortfarande inget svar. Hon gick ut på stallplanen för att leta och höll på att snubbla över något. Det var Emmy som låg på rygg tvärs över vägen. Cattis frågade vad hon höll på med. Emmy svarade att hon tittade på stjärnorna. "Kolla, en kanin!", sa hon och pekade upp mot himlen.
Cattis tror att Emmy måste ha legat där ute i mörkret åtminstone tjugo minuter.
På väg hem hade hon somnat i bilen. Cattis bar in henne till soffan där hon fick fortsätta att sova en stund. Hon snarkade lika högt som sin mamma. Och pappa. I morse vaknade hon senare än vanligt fastän hon hade sovit längre. Det kanske var jobbigt att ligga och titta på stjärnor.
