den 15 oktober 2003
Annika tipsade mig om en kort artikel på Expressens hemsida. Den handlar om en brittisk undersökning som visar att 40 procent av rika affärsmän, som ingick i en studie, hade dyslexi. Samtliga studerade hade själva tjänat sina ihop sina förmögenheter.
Dyslexi - inget hinder för att bli rik
Att skriva om traumatiska händelser är ett bra sätt att hantera dem. Det ger färre fysiska åkommor och vårdbesök, samt bättre studieresultat, än för dem som inte gör det. Detta enligt Avancerad förhörs- och intervjumetodik som hänvisar till en studie gjord på universitetsstuderande.
Samma sak gäller arbetslösa, offer för naturkatastrofer, personer som har blivit av med make eller maka, med flera. Bland arbetslösa visade det sig att de som skrev om sina upplevelser av arbetslöshet under tre minuter per dag i fem dagar, fick fler jobb än bland dem som inte hade gjort det.
Att berätta innebär oftast att vi minns mer och mer. Traumatiska minnen har många gånger få kopplingar till andra minnen och händelser och kan därför lätt bli isolerade. När vi berättar muntligt eller skriftligt om våra känslor och minnen stärker vi sambanden mellan traumatiska minnen och andra icke-traumatiska minnen. Att översätta upplevelserna i språkliga beskrivningar, t ex i skrift, gör det lättare att organisera, förmedla och införliva det som hänt med andra erfarenheter. Individen får en mer sammanhängande och komplett bild av händelseförloppet eller händelserna.
Att vi minns mer när vi berättar har jag märkt. Jag blir även mer kreativ när jag skriver. Jag kan börja med att skriva ner en enda tanke. Den tanken leder till en eller flera nya tankar, som i sin tur leder vidare till ytterligare tankar. När jag tycker att jag har uttömt alla tankar inom ett ämne och återkommer till det jag har skrivit senare, kommer jag ofta på ytterligare saker. Det gäller även minnen.
