den 31 augusti 2004

Den här fantastiska dikten hittade jag i The secret of the ages av Robert Collier. Du som förstår och tror på den kan klara vad som helst. Det är en stor portion av livets viktigaste lärdomar samlat i tre stycken. Vägen till lycka. Det är lite ironiskt att det antagligen är först när du har upplevt det som du förstår och tror på det, och det kan ske av en slump.

den 6 juni 2004

Detta lovar Loren Cordain i boken Stenålderskost. Om jag minskade i vikt vore det snarare något dåligt än något bra. Däremot skulle jag säkert ha nytta av att fördela om lite mellan fett och muskler.

Stenålderskost är den kost våra stenåldersförfäder levde på under lång tid, för ungefär 500 generationer sedan. Innan jag läste boken trodde jag att stenåldermänniskan led av sjukdomar, hål i tänderna och hade kort medellivslängd. Enligt författaren var det tvärt om. De var starka, friska och levde länge. Det var först när människan började bruka jorden och använda spannmål och mejeriprodukter i matlagningen som de började dra på sig sjukdomar. Då minskade de också i längd.

Stenåldersmänniskan åt magert kött, fisk, frukt och grönsaker. Inga mejeri- eller spannmålsprodukter, inget tillsatt raffinerat socker. Det de åt fick de äta så mycket de ville av. Människokroppen kan inte äta så mycket magert kött, fisk, frukt och grönsaker att det blir skadligt. Den som äter som en stenåldersmänniska behöver aldrig gå hungrig.

En av de riktiga bovarna i vår moderna kost är färdiglagade måltider. Där kan vi inte kontrollera vad som tillsätts. När vi lagar mat själva går det att låta bli exempelvis smör, socker, grädde och mjöl. I stället för socker går det bra att använda lite honung eller frukt. I stället för margarin kan du steka maten i linfröolja eller rapsolja. I stället för en tallrik glass efter maten kan du äta en skål frusna bär. Som mellanmål kan du äta en avocado med räkor eller en näve nötter. Måttliga mängder alkohol är tillåtet.

Emellanåt går det bra att synda under en hel måltid utan att det påverkar hälsan märkbart.

Fullkorn sägs ofta vara nyttigt och innehålla mycket fibrer. Frukt innehåller i genomsnitt dubbelt så mycket fibrer som fullkorn. Grönsaker som är fattiga på stärkelse innehåller omkring åtta gånger mer fibrer.

När kroppen smälter protein går det åt mycket mer energi än när den smälter fett. Protein ger dessutom en mättnadskänsla, så att du slipper småäta mellan måltider, och det bygger muskler. Proteinrik mat tillsammans med frukt och grönsaker kan man inte äta för mycket av. Kalkonbröst utan skinn innehåller 94 procent protein och bara 5 procent fett. Lammkotletter däremot innehåller 49 procent protein och 51 procent fett. Det är med andra ord lika onyttigt som feta fläskkotletter.

Fett ensamt är det svårt att äta mycket av. Kroppen säger stopp. När vi blandar det med kolhydrater, salt eller socker, smakar det godare, vilket gör att vi kan äta för mycket av det. Det kan även lura kroppen att den fortfarande är hungrig.

Det finns många recept i boken som låter goda. Lax, skaldjur, vilt, kalkon och mycket annat. Även våra vanliga köttsorter, nöt och fläsk, är tillåtna om allt synligt fett är bortskuret före tillagningen.

Det jag har allra svårast att tänka mig att vara utan, är bröd av alla sorter, mjölk och potatis. Resten kan jag ha eller mista. Däremot tänker jag försöka att åtminstone minska både bröd- och mjölkkonsumtionen. Ett äpple i stället för en av frukostmackorna. Loka i stället för mjölk till så många måltider som möjligt. Potatisen är svår. Det går att göra så väldigt mycket gott av potatis. Att byta ut övriga mindre nyttiga måltidsingrdienser verkar inte svårt. Över huvud taget får jag intrycket att stenålderskosten är ganska enkel att följa. Så mycket magert kött, fisk, skaldjur, frukt och stärkelsefattiga grönsaker jag orkar äta. Hur svårt kan det vara?

Boken är full av exempel på sjukdomar och andra åkommor som man kan undkomma eller minska risken för genom att äta stenåldersmat. Vad som är riktigt bra med den (boken), är att den får det att verka så enkelt att börja och att man blir motiverad att sätta igång direkt.

Jag ska avsluta med ett till citat från boken:

den 11 april 2004

Så lyder ett avsnitt i det inledande kapitlet av Livsstrategier av Phillip C. McGraw, "Dr Phil". Det är också en bra sammanfattning av boken.

Livsstrategier beskriver en samling (tio) "livslagar" som styr våra liv oavsett om vi tycker att det är bra eller inte. McGraw jämför det med tyngdlagen. Du kan välja att anpassa ditt liv till den och lyckas eller ignorera den och misslyckas.

1. Antingen fattar du, eller också inte

Det finns inget mellanting. Du kan tillhöra dem som har förstått vad som får människor att fungera. Då har du fattat. Annars har du inte det.

2. Du skapar dina egna upplevelser

Allt du är med om är upplevelser du har skapat. Både bra och dåliga. Du och ingen annan är ansvarig för ditt liv. Det gäller alla friska vuxna människor. Är det något du inte är nöjd med är det du som måste ändra på det. Det är ju dina upplevelser.

3. Folk gör det som fungerar

Beteende som belönas fortsätter. Om någon plågar dig är det för att de får ut det de vill av det. När de inte får det längre slutar de. Belöna inte andras dåliga beteende mot dig. Belöna däremot dem som behandlar dig på ett sätt du gillar.

4. Du kan inte förändra det du inte erkänner

Hittar du inte felen på bilen kan du inte laga den. Det samma gäller dig och ditt liv.

5. Livet belönar handling

Den här lagen hänger ihop med den andra. De som tar ansvar för och kommandot över sitt liv belönas. Platon citeras:

Phillip McGraw sammanfattar det med: "Snacka kostar inget."

6. Det finns ingen verklighet, bara perceptioner

Det är du som bestämmer hur du ska tolka det som händer. Det är det som styr om du är lycklig eller inte. Är du inte lycklig har du tolkat din omgivning och det som sker så att det gör dig olycklig. I boken finns ett citat av William Shakespeare:

7. Livet förvaltas, det botas inte

Den här livslagen backas upp med bland annat följande:

Styr ditt liv, låt det inte hända.

8. Vi lär människor hur de ska behandla oss

Eftersom folk enligt den tredje livslagen gör det som fungerar, måste vi lära andra hur de ska behandla oss.

9. Det finns kraft i förlåtelse

Benjamin Franklin har sagt att:

Phillip McGraw skriver:

10. Du måste sätta namn på det du vill ha för att kunna kräva det

"Lycka" är inte något bra att kräva av livet. Var specifik, kräv det som gör dig lycklig i stället.

Detta är de tio livslagarna. Till varje lag finns det strategier för att hantera dem på bästa sätt. Boken innehåller också praktiska övningar med syfte att förändra livet till det bättre, om det inte redan är bra.

den 5 april 2004

  "The Master Formula of Attainment", huvudformeln för att uppnå något:

Tydliga mål, enträgen längtan, tillitsfull förväntan, orubblig beslutsamhet och balanserad ersättning.

Det är, enligt Personal Power, vad som krävs om man vill uppnå något. De engelska beskrivningarna av de fem stegen lyder:

Utan mål kan du inte vänta dig att uppnå något särskilt lika lite som du kan vänta dig att träffa en tavla om du skjuter utan att sikta.

Ska du uppnå något måste du vilja det tillräckligt mycket.

Vänta dig att det du vill uppnå ska inträffa.

Var beslutsam i ditt arbete med att uppnå målet.

Allting har ett pris. Var beredd att betala priset för det du vill uppnå. Vill du leva ett liv utan att följa lagar måste du vara beredd att betala priset för det. Vill du bli rik måste du vara beredd att betala priset för det. Det kan vara att försumma din familj, att avsäga dig fritid, eller någonting annat:

När vi avundas dem som har något vi vill ha, tänker vi sällan på att de har betalat ett pris för det. Ofta är det högt och de har varit beredda att betala det.

Här är ett längre citat om "balanserad kompensation":

Du måste ge för att få. Är priset rimligt?

Kan du sätta upp ett tydligt mål? Vill du uppnå det tillräckligt mycket? Väntar du dig uppriktigt att du ska uppfylla det? Kan du arbeta oförtrutet tills målet är uppnått? Är du beredd att betala priset? Kan du svara jag på alla frågorna kan du uppnå dina drömmar!

Få böcker har fått mig att tänka så mycket som Personal Power. Nästan varenda mening krävde eftertanke. Jag ska läsa om den minst en gång.

den 21 mars 2004

  Jag fick ett brev från Learning Strategies häromdagen. Det börjar så här:

Det är rena rama romaninledningen. Vem vill inte komma över böcker som är så svåra att få tag på? Det är ett smart försäljningstrick. Knapphetsprincipen.

Berättelsen slutar med att de efter många år har kommit över originalböckerna. Dessa har de låtit skriva av och göra en e-bok (pdf) av. Så mycket för knapphetsprincipen alltså. Nu finns den till försäljning hos Learning Strategies för 17 US-dollar. E-boken heter Personal Power - Your Master Self. Exakt vad den handlar om skriver de inte. Inom några dagar lär jag veta. Helt nöjd eller pengarna tillbaka.

Personal Power eBook

den 16 mars 2004

  Peter länkade till William Strunk Jr:s, The Elements of Style, som finns på nätet. Mycket går att använda direkt på svenska språket.

Utelämna onödiga ord och meningar:

Jag tycker inte att det borde vara så svårt att översätta boken till svenska, men det verkar ingen ha gjort.

  Snabbläsning av facklitteratur handlar till stor del om att läsa rätt saker. Vi kan titta på en liknelse.

Låt oss anta att jag tappar exempelvis en skruv på golvet och att jag inte såg var den hamnade. Då kan jag gå till väga på flera olika sätt när jag letar efter den. Jag skulle kunna söka av golvet genom att svepa med blicken fram och tillbaka från sida till sida, till dess att jag hittar den. Ungefär som när jag läser en bok från pärm till pärm. Gör jag så kommer jag att ha sett alla delar av golvet från den plats där jag började och fram till skruven. Förr eller senare hittar jag den, men det är ett omständigt och tidsödande sätt att göra det.

Ett annat sätt är att titta på golvet utan att fokusera på någon särskild del, så att jag får god överblick över golvet, och bara titta extra noga på de områden där det finns saker av en skruvs storlek. Hörde jag ungefär var den landade kan jag börja där. Det sättet går oftast fortare och låter mig fokusera på det som är viktigt, det vill säga att hitta skruven. Hur resten av golvet ser ut och vad som finns där är ointressant. Det ingår inte i mitt mål.

På samma sätt kan jag göra när jag läser.

Först och främst måste jag bestämma varför jag ska läsa texten. Därefter vad jag vill få ut av den. Ett mål alltså. Utan ett mål vet jag inte vad jag bör läsa. Då lär det inte hjälpa att läsa boken från pärm till pärm heller. Målet skriver jag ner. Då blir det tydligare och lättare att stämma av efteråt att jag har uppnått det. Om det finns några nyckelbegrepp som är viktiga försöker jag få med dem i beskrivningen av målet.

Målet är mycket viktigt. Det är alldeles avgörande för hur väl jag kommer att lyckas. Därför är det värt att lägga ner den tid som krävs för att det ska bli bra. Med ett bra mål kan jag slippa läsa onödigt mycket. Utan mål kan jag inte lyckas (inte misslyckas heller kanske).

När jag vet vad jag har för mål med att läsa boken, kan jag fokusera på de delar där det är mest troligt att jag hittar det. Att läsa innehållsförteckningen är en bra början. Hittar jag intressanta avsnitt, där det verkar troligt att jag kan hitta det jag söker, börjar jag med att läsa dem. Är det fortfarande saker jag behöver veta kan jag bläddra igenom boken och läsa kapitelrubriker samt underrubriker. Alla avsnitt som verkar intressanta läser jag. Om jag fortfarande inte har uppnått mitt mål är det inte säkert att jag har rätt bok.

Vill jag ändå ge den en chans till kan jag skumma igenom den och läsa de delar jag råkar fastna vid. Att skumma innebär att låta ögonen svepa över sidorna på några sekunder per styck. Ofta hjälper mitt undermedvetna till att lotsa mig till de delar ögonen ser och som kan vara av intresse. Det kan kräva lite övning. Man måste lita på att det fungerar och det kan ta ett tag att märka det.

Att läsa smart sparar mycket tid och är en del av snabbläsningstekniken. Behöver jag bara läsa halva boken har jag sparat halva lästiden oavsett hur snabbt jag läser de delar jag måste.

den 9 mars 2004

  En bra början.

Det är roligt att själv märka att man har lärt sig saker. På väg till jobbet i dag hann jag läsa de sista 50 sidorna av Phillip C. McGraws Livsstrategier, bläddra igenom och läsa det jag ville i Metro och sitta och filosofera den sista biten. Det kändes som en effektiv start på dagen.

Snabbläsningen går ibland riktigt bra. Nu när det är ljust på morgnarna är det lättare att se och det påverkar läshastigheten ganska mycket. 50 sidor på ungefär en halvtimme, mestadels på en skumpig och rätt ljudlig buss, är jag nöjd med.

När jag började med Livsstrategier bestämde jag mig för att läsa 50 sidor per morgon. Jag läste den på fem resor till jobbet. En av morgnarna fick jag inte sittplats hela vägen och hann inte läsa lika mycket.

Med den lästakten skulle jag kunna läsa omkring 50 böcker om året bara genom att utnyttja en tråkig transportsträcka till något bra. Tänk om jag satt en timme hemma varje dag och läste i lugn och ro. Visserligen är "hemma" och "lugn och ro" en motsägelse, men att kunna sitta på en skön stol, med bra belysning, och läsa utan avbrott för bussbyten och annat, skulle göra skillnad.

den 2 mars 2004

  Breakthrough Rapid Reading.

Detta är en mycket bra snabbläsningsbok. I klass med Tony Buzans böcker tycker jag. Boken innehåller många övningar och en hel del kloka råd om läsning i allmänhet och snabbläsning i synnerhet.

Målet med boken, är att du ska kunna läsa med hastigheter på flera tusen ord per minut. För att kunna läsa så snabbt räcker det inte med vanliga lästekniker, det vill säga att läsa rad för rad. Det krävs höghastighetstekniker. Med höghastighetstekniker läser man delar av flera rader samtidigt och låter hjärnan sammanfoga dem till begriplig text. I början kan det kännas ovant, men det handlar om övning.

Peter Kump, som är författare till Breakthrough Rapid Reading, lägger stor vikt vid läsförståelse och repetition, så att du ska komma ihåg det du läser.

den 29 februari 2004

  Apropå bruksanvisning för defibrillatorer skrev Bengt O. Karlsson så här i ett brev:

Här följer därför bruksanvisningen:

I boken, I värsta fall, finns ytterligare några hjälptexter, men då det förmodligen är bråttom vid dylika tillfällen, har jag utelämnat dem.

För säkerhets skull följer här också beskrivningen för "så här tar du dig fram längs taket på ett framrusande tåg för att sedan klättra in i det" (förkortat):

I slutet finns ett observandum i vilket det står:

  I går läste jag Skrivtips av Monica Rolfner.

Skrivtips är en bok med tips för den som vill skriva exempelvis en roman, novell eller film. Boken är full både av råd om hur man kan göra, men även många varningar för sådant man ska akta sig för, eller åtminstone känna till fallgroparna med.

En av de saker jag gillar särskilt, är att boken är full av exempel, både egna och andras. De illustrerar på ett tydligt sätt det som sägs så att det inte bara blir ihåliga ord.

Mycket vikt läggs vid inledningen på boken. Om den inte tilltalar läsaren är risken stor att boken inte blir läst. En inledning bör inte innehålla miljöbeskrivningar, drömmar och långa tidsbestämmelser. Däremot får den gärna innehålla spännande personer (inte för många), en intressant konflikt och dialog. Monica skriver "kom till saken och gör det fort".

Ett av de tips jag tyckte bäst om, var att allt som inte är viktigt för handlingen ska strykas. Det skulle rädda många träd om alla författare tänkte så.

En annan bra tanke är "utan konflikt - inget drama". Konflikten får gärna anas redan i inledningen så att läsaren fångas i berättelsen.

Kapitlet om "gestaltning" är ett av mina absoluta favoriter. Det fick mig att förstå skillnaden mellan att gestalta och berätta. För mig var det en riktig ögonöppnare.

Avsnittet om filmmanus innehåller både råd om hur man ska tänka och hur ett manus bör formateras.

Det finns många likheter mellan råden i Skrivtips och Jonas Söderströms Att skriva för webben: Undvik klyschor och slitna uttryck, mjukstarter är onödiga, beskriv inga överflödiga detaljer, krångla inte till språket, och så vidare.

Skrivtips är mycket personligt skriven. Tipsen är raka och mycket framstår som svart eller vitt. Eftersom råden innehåller motiveringar är de för det mesta lätta att svälja. Jag hade stort utbyte av den.

Flera personer har rekommenderat Steven Kings Att skriva - en hantverkares memoarer. Jag funderar på att beställa den och ytterligare någon bok att läsa som en fortsättning på Skrivtips.

den 27 februari 2004

  För ganska länge sedan skrev Peter att Steven King föreslår att man börjar skriva ett andra utkast av en bok ungefär sex veckor efter att man skrev färdigt det första.

Det har legat i bakhuvudet sedan dess. Jag har funderat över hur lång tid jag behöver låta en text ligga innan jag kan ge mig i kast med den som om den vore skriven av någon annan. Minst tre veckor har jag kommit fram till. Efter tre veckor kan jag ofta hitta fel, möjligheter till förbättringar och tveksamma formuleringar.

Det har varit till stor hjälp. Nu behöver jag aldrig ta upp en text efter en vecka och hoppas att jag kan göra några större förbättringar. Det sparar tid. I och med detta vet jag också att en text jag skriver och lämnar ifrån mig efter kortare tid än tre veckor, förmodligen inte är så bra som den skulle kunna vara om jag fick mer tid. Lösningen på det är att be någon annan läsa den och föreslå förändringar.

Att skriva är en hel vetenskap. Jag letar efter några bra böcker om att skriva på svenska. Jonas Att skriva för webben betraktar jag som en klassiker trots att jag inte har haft den i bokhyllan så många månader. Den är dock mer inriktad på språket än på processen. Jag vill lära mig mer om processen. Det skiljer sig förstås från person till person, men att läsa hur några andra ser på det kan vara till hjälp när det gäller att skapa en egen rutin.

den 26 februari 2004

  I dag levererades min senaste bokbeställning. Bland tipsen i boken I värsta fall läser jag "Så här använder du en defibrillator". En defibrillator använder "man" för att få igång ett hjärta som har råkat ut för stillestånd. Jag undrar när man råkar ha en defibrillator utan åtföljande operatör.

Ett annat avsnitt har rubriken "Så här hoppar du från en motorcykel till en bil". Det är illustrerat så det borde inte vara så svårt. "Så här tar du dig fram längs taket på ett framrusande tåg för att sedan ta dig in i det", är rubriken på ytterligare ett avsnitt.

Jag ser redan nu att det här är en bok jag kommer att ha mycket glädje av.

En annan bok som också borde finnas i var mans attachéväska, är Don't try this at home. Titeln syftar nog på att det inte brukar hända någonting spännande hemma.

"Shut down an out-of-control nuclear reactor", "Sink a submarine", "Break into Fort Knox" och "Conduct a SWAT-team hostage rescue" är några kapitel som borde höra till allmänbildning.

Den tredje boken är Actionhjältens handbok.

"Hur man stoppar en kula med sin egen kropp." I lumpen fick vi lära oss "hur man undviker att stoppa en kula med sin egen kropp". (Man ska ligga platt på marken och se till att hålla ner hälarna.)

"Hur man fångar någon i luften när man själv saknar fallskärm." När man hamnar i den situationen är det guld värt att veta.

"Hur man framställer och använder kärleksdrycker" och "Hur man förvandlar sexuell attraktion till hysteriskt, passionerat sex". Det här är tydligen en bok som borde ha delats ut i gymnasiet.

"Hur man är beredd på vad som helst". Författarna har uppenbarligen inte träffat Emmy.

"Hur man stoppar ett bröllop."

Med de här böckerna kommer jag att kunna sysselsätta mig hela våren. Det kanske är dags att låta sy benfickor på kostymerna.

den 18 februari 2004

  Vid ett besök i Akademibokhandeln föll min blick på två böcker: Don't Try This at Home, av Hunter S. Fulghum, och Actionhjältens handbok, av David Borgenicht.

Om Actionhjältens handbok står det:

Jag förstod direkt att det var en bok jag absolut måste ha. Jag beställde den, Don't Try This at Home, som bland annat innehåller kapitlen "Form an Independent Nation" och "Go Over Niagra Falls in a Barrel", samt I värsta fall - En överlevnadshandbok för extrema situationer", av Joshua Piven och David Borgenicht. Så här står det om den:

den 12 februari 2004

  Här är några kloka tankar kring kommunikation, tagna ur The Art of SpeedReading People:

Detta är ytterligare en bok av typen "det här borde du ha fått lära dig för länge sedan".

Även om man kanske inte kan ta till sig allt om personlighetstyper eller ens "typa" sig själv när man går i skolan, vore det bra att få lära sig grunderna. Det handlar om att många människor är olika, hur det kan ställa till problem och vad vi kan göra åt dem, samt hur vi kan undvika dem. Det borde ingå i allmänbildning. Ingen kan komma undan det faktum att vi är olika.

The Art of SpeedReading People lyckas med sitt mål, att lära ut hur man lär sig att "läsa" andra människor. Det är mycket fascinerande.

den 5 februari 2004

  Jag har beställt ABC av Lennart Hellsing och Stenålderskost av Loren Cordain på AdLibris i dag. I slutet av eftermiddagen meddelade de att leveransen hade skickats. Det är snabb expediering.

ABC köpte jag därför att det var det som närmast uppfyller kriterierna: Rimmande bok om alfabetet där bokstäverna ingår i rimmen och där bokstäverna är avbildade. Min tanke är att Emmy ska lära sig bokstäverna som en del av rim och samtidigt se dem. Som ett alternativ till ABC-resan.

Stenålderskost har jag varit nyfiken på ett tag. Michel Montignac är en av flera som har skrivit böcker om det, men jag valde Stenålderskost i stället.

  När det gäller Briggs-Myers personlighetstyper finns det en hierarki mellan de olika egenskaperna. Hierarkin inkluderar inte attityderna Extraversion (E) - Intraversion (I) och Judging (J) - Perceiving (P). Det är mellan funktionerna Sensing (S) - Intuition (N) och Thinking (T) - Feeling (F) det finns en hierarki. Inom olika personlighetstyper är det olika funktioner som är starka.

Inom min typ, INFJ, är Intuition den starkaste funktionen. I och med det är Feeling den näst starkaste funktionen. Även motparterna till dessa funktioner är med i hierarkin. Motparten till den starkaste funktionen är den svagaste och motparten till den näst starkaste är den näst svagaste funktionen. Det betyder att Thinking, som är motpart till Feeling, är min näst svagaste funktion. Sensing är motpart till Intuition och därför min svagaste funktion.

Att man behöver hålla reda på hierarkierna har att göra med att det är där man ser sina starkaste och svagaste funktioner. Jag är stark på Intuition, men svag på Sensing, vilket betyder att det Sensing representerar är min akilleshäl. Exempelvis under stress kan våra svagare funktioner ta över och det är då det blir problem.

I The Art of Speedreading People jämförs detta med bilkörning. Normalt är det den starkaste funktionen, en av de vuxna, som kör. Den näst starkaste, den andra vuxna, läser kartan. De svagare, 10-åringen och 3-åringen, sitter i baksätet. Under stress tar 10-åringen eller 3-åringen över ratten och då går det inte så bra. Det är ungefär som att tvingas skriva med vänsterhanden om man är högerhänt.

Humanmetrics har ett typologistest med 72 ja-/nej-frågor. När du har svarat på dem får du veta vilken typ du är. På Typelogics hemsida finns alla personlighetstyperna beskrivna.

Här är texterna om personlighetstyperna sammanställda på en sida:

Briggs-Myers personlighetstyper

den 4 februari 2004

  Fortsättning om personlighetstyper.

"Thinking" och "feeling" är nästa skala i Briggs-Myers personlighetsmodell. Tänkande och kännande på svenska. Det rör sig om hur vi fattar beslut och drar slutsatser. Svaret på dessa frågor avgör vad som beskriver dig bäst:

Fattar du beslut mer objektivt, baserat på för- och nackdelar eller baserat på hur du känner inför frågan, och hur du och andra kommer att påverkas av den? Tänkande fattar beslut baserat på för- och nackdelar och kännande baserat på känslor.

Vilka ord beskriver dig bäst: Logisk och analytisk eller känslig och empatisk? Tänkande är mer logiska och analytiska och kännande känsliga och empatiska.

Är det viktigare att säga sanningen även om det sårar någons känslor eller att vara taktisk även om det betyder att du får använda en vit lögn? Tänkande håller sig till sanningen och kännande undviker att såra andra.

Vilket är vanligtvis mest övertygande: Logisk argumentation eller stark vädjan till dina känslor? Tänkande faller för logik och kännande för känslor.

Vilket är den största komplimangen: Att vara tuff eller ömsint? Tänkande föredrar att vara tuffa och kännande föredrar ömsinthet.

Om du är mer tänkande får du ett T som tredje bokstav och om du är mer kännande får du ett F, enligt Briggs-Myers personlighetstypning. Jag har ett F och är mer kännande, men det "känns" inte helt självklart. Efter att ha läst beskrivningarna i The Art of Speedreading People.

Den sista skalan är "judger" eller "perceiver". Det gäller sättet att organisera vår värld och leva våra liv. En judger, ungefär "avgörare" på svenska, har en medfödd drift att avsluta saker, fatta beslut eller döma, medan en perceiver, en "varseblivare", har en medfödd drift att lämna saker öppna och fortsätta att "varsebli". Här är några frågor vars svar hjälper dig att bestämma vilket du är mest:

Tenderar du att fatta de flesta beslut snabbt och lätt eller gör beslutsfattande dig orolig och osäker? Avgörare fattar gärna och lätt beslut. Varseblivare låter hellre bli in i det längsta.

Föredrar du att få saker avgjorda och beslutade eller att få lämna alla möjligheter öppna ifall något oväntat dyker upp? Avgörare vill fatta beslut och gå vidare och varseblivare vill inte binda sig för ett slutgiltigt alternativ.

Är det viktigt för dig att behålla kontrollen i de flesta situationer eller är du ofta tillfreds med att låta andra bestämma? Avgörare vill ha kontroll och varseblivare överlåter det gärna till andra.

Är du väldigt medveten om tiden och nästan alltid punktlig eller ofta sen och tycker att tiden har försvunnit iväg? Avgörare är noga med tider, varseblivare mindre bra på att hålla tider.

Vilket är mest sant om dig: Du är vanligtvis väldigt organiserad eller du har svårt att finna saker och hålla ordning? Avgörare är organiserade och varseblivare mindre organiserade.

Vilket stämmer bäst på dig: Du föredrar att göra klart arbete och sysslor innan du slappnar av eller du kan ofta hitta övertygande skäl att skjuta på en uppgift till senare? Avgörare arbetar först och vilar sedan. Varseblivare kan gärna skjuta på arbetet till förmån för annat.

Jag vill ha kontroll och är helt klart en avgörare, vilket ger mig ett "J" som sista bokstav.

Hela min personlighetsbeskrivning är: Introvert - Intuitiv - Kännande - Avgörande (Introversion - Intuition - Feeling - Judging), INFJ.

den 3 februari 2004

  Mer om personlighetstyper.

"Sensor" eller "intuitive" handlar om hur vi uppfattar och tar in information. En del människor tar in information via sina fem sinnen: syn, hörsel, känsel, smak och lukt. De kallas "sensors", ungefär "kännande" på svenska. Andra tar in information via ett sjätte sinne och fokuserar inte på vad som är, utan vad som kan bli. De kallas "intuitives", enligt Briggs-Myers-terminologi, intuitiva på svenska.

Det går att identifiera kännande och intuitiva genom att besvara frågor:

Tar du mer hänsyn till fakta och detaljer eller försöker du att förstå sammanhangen, underliggande meningar och konsekvenserna av dem? Kännande bryr sig mer om fakta och detaljer och intuitiva om sammanhang och underliggande meningar.

Är du en mer jordnära och förnuftig person eller fantasifull och kreativ? Kännande är jordnära och intuitiva mer fantasifulla.

Vilket litar du mest på, dina direkta upplevelser eller maggropskänsla? Kännande litar mer på upplevelser och intuitiva på maggropen.

Är du mer fokuserad på här och nu eller försöker du tänka dig hur saker kan påverka framtida händelser? Kännande tänker på här och nu och intuitiva på framtida påverkan.

Gillar du nya idéer för deras egen skull eller bara om de har en praktisk användning? Intuitiva gillar nya idéer för de möjligheter de representerar medan kännande föredrar dem som har en praktisk nytta.

Använder du hellre en inlärd färdighet eller blir du lätt uttråkad när du behärskar den? Kännande drar gärna nytta av sina färdigheter och njuter av att förfina dem. Intuitiva njuter av den kreativa process som leder fram till färdigheterna, men tröttnar när de behärskar dem.

Jag är mer en intuitiv (N) än kännande även om jag har vissa drag av kännande (S) också.

Det är riktigt fascinerande att förstå tankarna bakom personlighetstyperna i The Art of Speed Reading People. När jag förstår den praktiska skillnaden mellan att vara kännande och intuitiv förstår jag också hur lätt det kan vara för dessa två personlighetstyper att hamna i konflikt. Samtidigt är det tydligt att bägge typerna behövs. Intuitiva bygger upp saker och sensorer förvaltar dem.

När jag satt och läste insåg jag plötsligt varför jag sällan under mitt yrkesverksamma liv har gjort det jag har varit anställd att göra, men ganska mycket annat. Ofta har jag fått uppgifter av karaktären "bygg upp och förvalta". Bygg upp har jag ofta gjort, men så fort det har kommit till förvaltning har jag stökat undan det så fort som möjligt och ägnat mig åt andra saker.

En gång fick jag i uppgift att förvalta ett system. Det slutade med att jag inte förvaltade, utan i stället byggde om det från grunden. En annan gång var jag controller. Det var så tråkigt att jag byggde ett ekonomisystem i stället. Ytterligare en gång hade jag en administrativ tjänst inom finansbranschen. I stället byggde jag flera system som stödde och effektiviserade back-officeverksamheten. Så där har det varit hela tiden. Jag har fått roller för kännande personlighetstyper fastän jag är en ganska utpräglad intuitiv.

den 2 februari 2004

  Personlighetstyper.

Enligt en modell som kallas Briggs-Myers Type Indicator kan man vara en av 16 olika personlighetstyper. Klassificeringen görs med hjälp av fyra olika skalor:

Extraversion (E) <--> Introversion (I)

Sensing (S) <--> Intuition (N)

Thinking (T) <--> Feeling (F)

Judging (J) <--> Perceiving (P)

Få, om några, är enbart det ena eller det andra. Det handlar om vilket man är mest av. Antingen är man mer extrovert än introvert eller tvärt om. Beroende på vad man lutar mot får man en bokstav. Jag är mer introvert än extrovert och får därför ett I. på samma sätt är det med de andra skalorna.

Det handlar inte om extravert och introvert i den betydelse som många kanske tänker sig. Här är det inte fråga om något negativt eller positivt. Man är det man är. För att veta vilket du är mest kan du ställa dig olika frågor. Här är några exempel från boken The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger och Barbara Barron-Tieger:

Vad ger dig mest energi - interaktion med andra människor eller att vara för dig själv? Extroverta föredrar att vara med andra, introverta för sig själv.

Var gillar du att fokusera din energi - i världen av människor och saker runtomkring eller i din inre värld av idéer och tankar? Extroverta fokuserar på världen runtomkring, introverta in i sig själva.

Vilket föredrar du mest - att vara med andra eller att vara för dig själv? Extroverta är förstås hellre med andra och introverta för sig själva.

Arbetar du hellre i flera projekt på samma gång eller fokuserar på en sak i taget? Extroverta gör gärna flera saker samtidigt och introverta fokuserar på en sak i taget.

Trivs du bättre med att agera först och tänka sen, eller att tänka igenom saker innan du agerar? Extroverta agerar hellre först och introverta funderar gärna ett tag innan de gör något.

Är du mer en "publik" person eller mer en "privat" person? Extroverta är oftare publika och introverta oftare privata.

Med ovanstående frågor brukar de flesta kunna avgöra om de är extroverta eller introverta enligt Briggs-Myers modell. Det är ganska lätt att klassificera människor i din omgivning också med hjälp av dessa frågor. Det är till hjälp när du ska bestämma hur du bäst bemöter och interagerar med dem.

den 31 januari 2004

  The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program.

Evelyn Wood var studievägledare på en high school för flickor på 1950-talet. Många av de flickor hon skulle hjälpa läste ganska dåligt och hon tyckte att läsning var det som skulle kunna få dem på rätt väg. Därför utvecklade hon ett läsprogram som blev ganska framgångsrikt.

Hon var dock inte nöjd med detta, utan ville hitta ett sätt för studenterna att läsa med hastigheter bortom gränsen för vad experter sa var möjligt, 1000 ord per minut. Först ville hon visa för sig själv att det var möjligt. Hon letade efter snabbläsare och hade till slut hittat 53 personer som läste med hastigheter mellan 1500 och 6000 ord per minut. Problemet var att de inte kunde förklara hur de gjorde.

En dag skulle hon torka av en bok vars sidor var smutsiga. Hon gjorde en svepande handrörelse över sidorna så att smutsen försvann. Plötsligt kom hon på att hon läste sidorna medan hon torkade av dem. Hon hade följt handrörelserna med blicken och läst över 50000 ord på mindre än tio minuter, eller omkring 5000 ord per minut. Så föddes Evelyn Woods metod för snabbläsning.

De följande åren finslipade hon tekniken när hon höll läskurser på University of Utah. 1959 grundade hon det första Evelyn Wood Reading Dynamics Institute i Washington D.C.

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program är inte bara en bok om snabbläsning. Det är en bok om studieteknik och den beskriver bland annat anteckningstekniker och studieplaneringstips. De lästekniker som lärs ut i boken syftar till att läsaren ska uppnå hastigheter över 900 ord per minut. Där går gränsen för hur snabbt man kan läsa med traditionella metoder där man läser rad för rad. Målet är 1200-3000 ord. Det finns till exempel en teknik som kallas "frågetecknet". Den har fått sitt namn av att man för handen över sidan med en rörelse som påminner om ett frågetecken när man läser. Rörelsen ska ta 2-4 sekunder per sida eller ännu mindre. I en vanlig bok betyder det läshastigheter på 6000 ord per minut.

Det viktigaste med snabbläsning är inte att det går fort. Det är att man förstår det man läser. I den här boken betonas det och vikten av att repetera och göra anteckningar blir tydlig.

Boken har inte fått så höga betyg på Amazon.com, men jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle ge den 4 stjärnor av 5. På Amazon har den fått 2,5. Jag har dock läst den med Photoreading och kan därför ha missat saker som drar ner betyget.

den 29 januari 2004

  Alex Kaeffer har skrivit en del om Photoreading på sin hemsida. För att förstå allt bör man ha läst The Photoreading Whole Mind System. Eftersom The Mind Accelerator använder lite andra benämningar på samma saker är det inte säkert att det är lika lätt att förstå för den som bara har läst den.

AlexK on PhotoReading

  För den som har dåligt minne, eller bara vill briljera med minneskonst, finns det gott om metoder att ta hjälp av.

I The memory book, av Harry Lorayne och Jerry Lucas, är en handfull olika tekniker beskrivna. Flera av dem går ut på att ersätta siffror och bokstäver med fonetiska ljud och kombinera ihop dem till ord och meningar som är lättare att komma ihåg. Boken är skriven på och för engelska och en del av teknikerna går inte att översätta rakt av till svenska.

Boken har drygt 200 sidor. Det mesta är dock exempel på hur teknikerna kan användas. Jag tyckte att det blev lite många exempel. Det var ganska enkelt att förstå tanken även utan så många exempel.

Många av de tillämpningsområden som beskrevs i boken kändes rätt ovidkommande för min del. Jag är inte intresserad av att memorera alla amerikanska (eller andra) basketmatcher under en säsong. Jag har inte heller haft svårt att hålla reda på möten, börssymboler, klassiska kompositörer, konstnärer eller presidenter. Eller rättare sagt, det mesta av sådana saker har jag inte haft anledning att komma ihåg.

Vill man lära sig minnestekniker just för att imponera på andra kan boken antagligen vara till hjälp.

den 28 januari 2004

  I förrgår och i går provade jag Photoreading på "Om jag vetat då vad jag vet nu!" av Richard Edler. Totalt lade jag ner en dryg halvtimme, fördelat på två dagar, på boken. Det räckte ganska långt. Jag kan inte säga hur mycket som berodde på Photoreading och hur mycket som berodde på att det är en lättläst bok som inte borde ta mer än en timme att läsa från pärm till pärm.

På måndagkvällen gjorde jag förberedelser och fotoläste boken strax innan jag skulle gå och lägga mig. I går kväll aktiverade jag den

Om jag hade vetat då vad jag vet nu! innehåller korta visdomsord från karriärmänniskor som alla har ett antal framgångsrika år bakom sig. Den är rolig att läsa på ungefär samma sätt som citatböcker kan vara det. Någon anonym har sagt:

Dick Schlosberg, ansvarig utgivare och VD på The Los Angeles Times, har sagt:

I går kväll fotoläste jag The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program av Stanley D. Frank. Det tog ungefär 25 minuter och redan då lärde jag mig ganska mycket om innehållet. I kväll ska jag aktivera den.

Jag ska ge Photoreading en verklig chans. Jag har övertygat mig själv om att det måste fungera och att jag borde kunna använda det.

  I går läste jag ut The Mind Accelerator. Till en början var jag skeptisk. När jag väl hade konstaterat att det var en blandning av tekniker och metoder som finns beskrivna på andra håll har jag kommit fram till att det är en ganska bra bok. Det är synd att det inte finns någon bibliografi, och att inte fler av dem som står för mycket av arbetet med att skapa metoderna har nämnts. Det hade den vunnit på.

För den som vill få ett smakprov av några olika intressanta metoder för personlig utveckling, så som Photoreading/Ireading och image streaming, är den bra. Dock tycker jag att The Photoreading Whole Mind System och The Einstein Factor är bättre för den som vill använda teknikerna och veta mer om bakgrunderna till dem. Jag saknar personliga kommentarer i The Mind Accelerator. Författaren kunde ha berättat om egna erfarenheter.

Med boken får man ett livstidslångt supportavtal. Det betyder att man kan logga in på en särskild webbplats och ställa frågor om det som lärs ut i boken. När det gäller Photoreading finns det ett fritt tillgängligt diskussionsforum där i princip alla frågor blir besvarade. Learning Strategies står bakom det och deras personal besvarar många frågor.

den 26 januari 2004

  Learning Strategies som startades av Paul R. Scheele, författaren till The Photoreading Whole Mind System, har en video från ett nyhetsinslag om Photoreading på sin hemsida. Jag tyckte att det var intressant.

Det finns också några sidor med lästips för den som vill läsa snabbare.

den 22 januari 2004

I The Mind Accelerator föreslås det att man övar Photoreading/Ireading på text som är skriven spegelvänt. På det sättet undviker man både att medvetet analysera det man läser, eftersom det inte är lika lätt att se, och kan lättare avgöra om det fungerar. Vet man något om texten man har läst spegelvänt, måste det betyda att hjärnan undermedvetet har läst in och tolkat det, förutsatt att man inte har lärt sig det någon annanstans.

Problemet är att det inte är så enkelt att få tag på böcker som är skrivna spegelvänt. Till att börja med letade jag efter program som kunde göra det. Jag fick olika förslag till lösningar. De hade dock svagheten att de var manuella och byggde på att man konverterade en sida i taget. Det är inte så bra när jag vill konvertera hela böcker.

En person föreslog att jag skulle använda ett program som vände på texten så att början kom först och vice versa och skriva ut den med ett spegelvänt teckensnitt. Det lät som ett bra förslag. Efter ytterligare lite hjälp hittade jag ett JavaScript som vänder på textsträngar. Den hårdaste nöten var att hitta ett teckensnitt som är spegelvänt. Ett tips var teckensnittet Da Vinci Backwards. Det var för svårt att läsa i långa texter så jag lämnade det.

Då dök Tommi upp som en räddare med teckensnittet Nickes_Backwards. Spegelvänt och tydligt!

En utmaning återstår. Jag behöver kunna textvända strängar rad för rad. Det klarar inte JavaScriptet ovan av. Sidorna ska läsas med början upptill till höger. Om de börjar nertill till höger på bokens sista sida är jag inte säker på att hjärnan kan vända det rätt igen.

Övningsböcker tänkte jag hämta på Projekt Gutenbergs webbplats. De har tusentals böcker i textformat på många olika språk. De har färdig radbrytning så med rätt textvändningsprogram borde det gå lätt att göra dem spegelvända i Word.

Lyckas jag inte få ihop det får jag helt enkelt vända böckerna upp och ner när jag övar. Jag tror inte att det fungerar lika bra eftersom jag har rätt lätt för att läsa upp och ner i vanliga fall.

  Positivt tänkande:

Första kapitlet i The Mind Accelerator handlar om att ändra din självuppfattning och att inse att du är ansvarig för ditt liv och vad det blir av det. Människor som lyckas bra i livet har ofta många misslyckanden bakom sig innan de lyckas. De har också det gemensamt att de inte ger upp när de misslyckas. De lär sig av det som händer och provar en annan väg tills de når dit de vill.

Doktor Emile Coue botade i slutet av 1800-talet sina patienter 5 gånger så snabbt som något annat sjukhus i världen. Hans patienter fick upprepa följande bekräftelse i två minuter varje morgon och kväll:

Vår inställning till livet påverkar vår hälsa mer än man kan tro.

Tidigare uttryckte jag missnöje med att inte ha hittat några referenser till andra författare och böcker i The Mind Accelerator. Nu har jag hittat ett ställe där bland annat Win Wenger omnämns, så helt rätt hade jag lyckligtvis inte.

den 20 januari 2004

  The Mind Accelerator.

Boken kom igår. Jag har läst hela kapitlet om "The Infinity Reading System" (IRS) och skummat "The Infinity Mind System" (IMS).

Infinity Reading System utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. I allt väsentligt är det samma teknik som Paul R. Scheele kallar Photoreading. Taylor Andrew Wilson, som står som författare till The Mind Accelerator, har använt ett citat som även finns i The Photoreading whole mind system. Francis Bacon lär en gång ha sagt:

På 30 sidor beskrivs tekniken för att "läsa" 25000 ord per minut. The Photoreading whole mind system innehåller fler sidor, men tar upp saker som ligger utanför ämnet.

The Infinity Mind System är, såvitt jag har kunnat bedöma, samma teknik som kallar Image Streaming i The Einstein factor.

En sak som stör mig lite, är att det inte någonstans (jag har inte läst hela boken än) finns en referens till andra författare eller böcker. Wilson kunde ha kommenterat det faktum att teknikerna är beskrivna tidigare på andra ställen. Den som inte har läst några andra böcker i ämnet kan lätt få uppfattningen att han är uppovsman till dessa fantastiska tekniker. Några är även varumärkesskyddade av honom eller förlaget.

Bortsett från dessa störande saker är det en intressant bok. Jag tycker att layouten i boken är renare än i The Photoreading whole mind system. Däremot innehåller den en del slarvfel. Stycken med rubrik på en sida och texten på nästa, saknade ord och så. I innermarginalen finns tips och citat. Dessa är lite svåra att läsa därför att raderna är så smala och texten hamnar nära bokvikningen.

Förlaget, Volition Thought House Inc, tycks inte ha givit ut några andra böcker och Andrew Taylor Wilson verkar inte ha skrivit fler böcker än denna, som kom ut i november 2003. Wilson verkar nästan smyga lite med att han är författare till boken. Hans namn finns ingenstans på utsidan av boken. Det står på några ställen inuti boken. Utöver namnet står det ingenting om honom eller vad han har gjort.

den 11 januari 2004

  Nu har jag beställt The Mind Accelerator.

Det är en bok vars marknadsföring gjorde mig så skeptisk att min nyfikenhet blev övermäktig. Jag måste se vad det är. Jag misstänker att det är en kombination av saker jag har läst om tidigare, bland annat photoreading. De skriver:

De har en 30-dagars förlängningsbar pengarna-tillbaka-garanti som jag säkert inte kommer att utnyttja ens om den är direkt dålig. Jag hoppas att tillräckligt många andra gör det om den inte håller måttet.

Leveranstiden är ungefär två veckor.

den 3 januari 2004

  I dag har jag beställt fyra böcker. Alla handlar om snabbläsning, men en av dem egentligen om kroppsspråk.

The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger, beskrivs bland annat så här:

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program, av Stanley D. Frank, beskriver snabbläsning med utgångspunkt i Evelyn Woods metodik. Jag har tänkt köpa den och slog till nu. 

Breakthrough Rapid Reading, av Peter Kump, är ytterligare en bok om snabbläsning. Även han är inblandad i Evelyn Woods utbildningar.

Speed Reading for Business, av Steve Moidel, har jag köpt tidigare. Eftersom den är utlånad sedan ett tag tänkte jag kosta på mig ett nytt exemplar för 88 kronor.

Under dagen hittade jag några intressanta webbsidor med anknytning till snabbläsning. RocketReader är ett PC-program för att öva upp läshastigheten. De har en Flash-demo som visar hur de kan höja läshastigheten. Det är intressant.

Kanadensiska The Mind Accelerator har ett utbildningsprogram som bland annat utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. Det handlar nog snarare om fotoläsning, av den typ Paul R. Scheele lär ut i The Photoreading Whole Mind System, än om traditionell snabbläsning. Priset för paketet är 29,95 CAD, vilket låter lågt i jämförelse med vad motsvarande paket hos Learning Strategies kostar.

Svenska ReadRunner har ett program för läsning på skärm. Med hjälp av det har en testgrupp höjt läshastigheten med 64 procent, med bibehållen läsförståelse, efter 20 minuters läsning. De har en demo på webbplatsen som visar hur programmet arbetar. Det är gratis att prova ReadRunner i 21 dagar. Vad det kostar att köpa programmet står inte. Man måste skriva brev och fråga, vilket får mig att dra slutsatsen att det förmodligen är kostsamt. Om det inte är det tror jag att det är dumt att inte ge någon prisindikation på webbplatsen.

den 1 januari 2004

  Vem snodde Osten?

Metaforer kan vara kraftfulla verktyg. Ost används som metafor för vad vi vill ha ut av livet i Vem snodde Osten? av Spencer Johnson. Det är en kort och snabbläst berättelse om Sniff, Snabb, Suck och Stön. Sniff och Snabb är möss. Suck och Stön är pysslingar.

Sniff och Snabb tänker inte så mycket, de bara letar efter ost. När de hittar den äter de och när den tar slut springer de vidare och letar efter ny ost. Nostalgi är inte deras grej.

Suck och Stön blir lätt bekväma och lever i tron att saker ska kunna förbli ungefär så som de är vana vid.

De fyra varelserna representerar olika människotyper. Alla är på jakt efter Ost. När Osten tar slut reagerar de ganska olika. Sniff och Snabb drar vidare i jakt på ny Ost. Suck blir först förvirrad och undrar om inte Osten kommer tillbaka eftersom han är van vid att den brukar finnas på samma plats. Till slut inser han att det inte är någon som har snott Osten, utan att den faktiskt har tagit slut. Då börjar han leta efter ny Ost. Stön tror stenhårt att någon har tagit hans Ost. Han är inte beredd att leta efter ny Ost eftersom den han hade, enligt honom, var den bästa Ost man kan ha och den som har tagit den kommer att lämna tillbaks den. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka medan han själv sakta tynar bort.

Alla kan nog känna igen sig i minst en av de fyra varelserna när det gäller förhållandet till förändringar. Många är en Suck eller Stön. Jag är en kombination av Suck och Sniff med vissa drag av Stön.

I slutet av boken finns det en sammanfattning av budskapet:

Vem snodde Osten? passar både för företag och enskilda människor. Alla borde läsa den och ta chansen att lära sig något om sig själva och sitt förhållande till förändringar. Det går inte att undkomma förändringar. Den som driver dem eller njuter av dem kan få ut mest av dem. Det är en fråga om att komma över sin egen rädsla för det okända.

På engelska finns Vem snodde Osten? i en version för ungdomar och en för barn också.

den 20 december 2003

  Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 19 december 2003

  Brist på knapphet.

Seth Godin på Fast Company har skrivit en tankeväckande artikel om den allt större bristen på brister. Exempelvis digitalisering har sänkt marginalkostnaden för tillverkning av många saker till noll. En digital bok kan kopieras i hur många exemplar som helst i stort sett utan merkostnad. Likaså digital musik, filmer, program och annat. Tillverkning av många varor har rationaliserats så mycket att det knappt finns några marginaler på dem, vilket betyder att de måste säljas i stora volymer för att bli lönsamma.

Jim Collins rekommendation i Good to great, att ett företag ska göra något som det kan bli bäst i världen på, och bara det, ringer fortfarande i mina öron.

The scarcity of shortage

den 16 december 2003

  Jag läser Leaping the abyss av Gayle Pergamit och Chris Peterson.

Den handlar om hur man får människor att samarbeta och dra nytta av sina gemensamma styrkor. Jag har alltid tyckt om idén om gruppgenialitet, att grupper kan bli mycket mer intelligenta än summan av intelligensen hos varje person. Det går att uppnå en sorts hävstångseffekt där gruppmedlemmarna förstärker varandra.

Tanken med modellen i boken, är att företag och organisationer ska använda den för att göra stora och nödvändiga förändringar på kort tid. Ett intensivt tredagarspass ska räcka för att peka ut den nya riktningen.

Det finns några intressanta tankar i boken. En är att det är viktigt att alla deltagare är med på hela övningen. Resonemanget går ut på att det är i slutet av den sista dagen som de verkliga resultaten uppnås. De säger att ungefär 80 procent av resultatet uppnås de sista 20 procenten av tiden. Därför är det inte tillåtet att lämna sessionen i förtid. Det får i princip inte finnas något som är viktigare än företagets framtid när processen har påbörjats.

En annan intressant tanke är att vissa grupper, som inte är homogena, kan behöva genomgå en gemensam erfarenhet som binder dem samman. Något som ställer dem på samma sida om de från början har lite olika syn på vad de ska uppnå och kanske inte ens kan komma överens. Det påminner mig om min egen idé att man kan behöva slå sönder grupper för att de ska fungera bättre. Gamla strukturer kan vara ett hinder.

En tredje intressant idé är att alla som deltager i tredagarsworkshoparna ska vara fritidsklädda. Dels därför att det ska vara bekvämt och dels därför att kläder kan signalera hierarkier, vilket man vill undvika i dessa sammanhang. Än en gång är det vad som sägs och inte vem som säger det som är viktigt.

Detta är en väldigt viktig hörnstolpe för mig. Vårt samhälle bygger inte på de bästa idéerna. Det bygger på idéer från dem som är bäst på att föra fram sina idéer. Det är en oerhört viktig skillnad. Ta en populär politiker som exempel. Har han uppnått sin position därför att hans idéer är de bästa, eller ens därför att han kan föra fram de bästa idéerna? Jag tror inte det. Utseende, karisma, kontakter och mycket annat är viktigast i de sammanhangen.

Om vi verkligen ville ha ett samhälle byggt på de bästa idéerna skulle vi kanske ha ett demokratiskt system utan människor. Det låter sterilt och kallt, men det skulle kunna vara ett system som det inte gick att korrumpera eller manipulera. Om vi bara fick rösta på idéer, utan inblandning av människor, tror jag att vi skulle kunna få ett samhälle som fungerade ännu bättre. Människor behövs på andra håll, men inte i politiken. Eller är det själva politiken som inte behövs? Nej, det är nog människorna.

Jag har inte funderat över hur ett sådant politiskt system skulle se ut. Det vore svårt att få igenom det med tanke på att det skulle göra alla politiker arbetslösa. Dessutom skulle det innebära en stor utmaning att föra fram och driva igenom det utan att låta några människor synas i processen. Vem skulle lyssna på förslag att reformera vår demokrati från grunden, utan att veta vem som stod bakom idén? Det är det som är problemet. Vi litar inte riktigt på oss själva. Vi behöver någon som vi litar på och som står för de idéer vi ställer oss bakom. Ett moment 22.

den 15 december 2003

  Som avslutning på Right-brained children in a left-brained world berättar Jeffrey Freed om en pappa som kom till insikt om att han hade ADD i samband med att hans dotter diagnosticerades.

Efter ett möte med elvaåriga Sharon konstaterade Freed att hon var extremt högerhjärnad och hade de klassiska tecknen på ADD. Efter detta första möte lämnade Sharon mötet tillsammans med sin mamma medan hennes pappa tyst gick fram till Freed.

Han var mekaniker med egen firma. Ett hårt liv hade satt sina spår. Han var 43 år men såg ut som 60 med grått hår, koppärrigt ansikte och sorgsna ögon. Han tänkte att Freed bättre skulle förstå Sharon om han berättade sin historia. Medan han berättade strök han bort tårar ur ögonen.

Darrell, som pappan hette, berättade att skolan hade varit som tortyr för honom. Han återhämtade sig aldrig efter att ha misslyckats i tvåan och han uppfattades alltid som en underpresterare. Han kämpade med läsning, var urdålig på att skriva och skämdes över sin oförmåga att skriva tidsbegränsade prov. Han ansåg sig ha haft tur som fick C i betyg. Hans föräldrar talade ständigt om för honom hur mycket de skämdes över honom. Darrell kom nätt och jämnt igenom high school och tog värvning i armén. Högskola var det inte tal om. Efter att ha blivit hemförlovad från armén gifte han sig och fick fem barn. Han sysselsatte sig med det enda han kunde, att bygga om motorer, men familjen var beroende av matkuponger för att hålla sig flytande.

Darrel grät bittert medan han berättade historia efter historia om sin misslyckade skolkarriär och sitt förstörda liv. Insikten att hans dotter hade ADD var en uppenbarelse om honom själv. Nu, sa han, förstod han allting. Medan han tog upp sin sjaskiga jacka och lufsade bort mot dörren, vände han sig om och sa:

Jeffrey Freed avslutar boken med dessa ord (min fria översättning):

den 11 december 2003

  Energisk, spontan, kreativ, fantasirik, global tänkare, flexibel, oberoende, engagerad, känslig, bestämd ...

En och annan känner säkert igen sig, eller har känt igen sig, i flertalet av dessa beskrivningar. Det är goda egenskaper som, rätt använda, kan vara till stor nytta och glädje. En del av dem som inte känner igen sig är antagligen avundsjuka på dem som kan beskrivas så.

Både de som känner igen sig och de som önskar att de kände igen sig kan ha glädje av att läsa exempelvis Right-brained children in a left-brained world eller Attention deficit disorder: A different perception. Beskrivningen brukar stämma ganska bra på människor med ADHD och ADD. Fast då är det vanligare att ord som dessa används:

Hyperaktiv, impulsiv, lättdistraherad, dagdrömmare, ouppmärksam, oförutsägbar, diskussionslysten, envis, lättretlig, aggressiv.

Vart och ett av dessa negativt laddade ord, har en positiv motsvarighet på översta raden. Det beror på perspektivet vilket som används, ungefär som talesättet "våra barn och andras ungar". Ordexemplet ovan kommer från boken The myth of the ADD child, av Thomas Armstrong, och citeras i Right-brained children in a left-brained world.

Många vuxna vet inte om att de har ADD eller ADHD. De har kanske alltid vetat att de är lite annorlunda, men inte tillräckligt för att ana att de kan diagnosticeras. Det är vanligt att en förälder får veta att han eller hon har AD(H)D först när ett barn får diagnosen. Då, plötsligt, faller bitarna på plats och barnets svårigheter kan spåras tillbaka till föräldern som barn.

den 10 december 2003

  Som en kommentar till gårdagens text om Joeys matematiklektion berättade Eva om sina svårigheter med matte i skolan och hennes egen tid som mattelärare.

Hennes text är lysande. Hon visar prov på precis den förmåga att förklara saker visuellt som Jeffrey Freed efterlyser i Right-brained children in a left-brained world:

Lyckligtvis har Joey inga svårigheter med matte. Han tycker att det är roligt och tillhör klassens duktigaste. Jag lägger mig bara i när han ber om det eller om jag ser att han gör något på ett dumt sätt.

den 8 december 2003

  Right-brained children in a left-brained world har blivit en av mina favoritböcker om ADD och ADHD. Den är bra på flera sätt. Dels beskriver den på ett bra sätt de problem framför allt barn med dessa diagnoser kan ha i många vanliga studiemiljöer. Dels innehåller den många alternativa sätt att lära dessa barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat som anses vara självklart att kunna.

Alla föräldrar till barn med uppmärksamhetsproblem borde läsa boken. Likaså alla lärare och utbildare. Mycket i boken går att göra utan stor påverkan på andra elever i en klass. Bara att känna till hur ett barn med ADD tänker och lär sig kan spela en viktig roll. Det kan vara hela skillnaden mellan att ha en elev som ständigt hamnar på efterkälken och att samma elev i stället tillhör klassens ljus, eller åtminstone klarar sig bra. Einstein klarade sig dåligt i skolan. Vem hade, så här i efterskott, vågat neka någon som Einstein utbildning på hans egna villkor? Vad hade hänt om han hade låtit sig hindras av alla motgångar? Hur många "Einstein" sitter och kämpar i svenska klassrum därför att ingen ger sig tid att förstå dem?

Två exempel på de anpassningar man kan behöva göra, är att låta "högerhjärnade" elever göra prov utan tidsgräns och att låta dem slippa skriva ner lösningar på exempelvis matematikproblem. Om svaret är riktigt och eleven kan berätta hur han eller hon löser det visuellt i huvudet, bör det räcka. Einstein brydde sig sällan om att härleda sina lösningar så som "man ska". Det var ofta andra som gjorde det åt honom, enligt Thomas G. West i In the mind´s eye.

Varje gång jag läser böcker om dyslexi, ADD, ADHD, Aspergers syndrom, eller andra liknande handikapp, slås jag av hur tunn gränsen mellan dessa diagnoser och "fullt normala" människor verkar vara. Jag kan inte identifiera mig med alla diagnoskriterier för exempelvis ADD, men många verbala beskrivningar av dessa svårigheter skulle jag kunna ha skrivit själv. Jag tog mig igenom skolan hela vägen och kan ibland förundras över det. Egentligen tycker jag att det inte borde ha gått.

Den avgörande skillnaden mellan mig och en del "bokstavshandikappade" verkar ibland vara att jag nog aldrig har känt mig oduglig eller "dum i huvudet" när jag har presterat dåligt. Provresultat har aldrig haft någon självklar koppling till begåvning. För mig har dåliga resultat varit kopplade till ointresse och jag har hävdat det också, men kanske inte alltid blivit trodd. Det är ingen konst att få 7 poäng av 100 i ett ämne som man inte har något som helst intresse av.

I någon mån tycker jag att mitt synsätt har bekräftats efter skolan. Jag har aldrig haft några problem att sysselsätta och försörja mig med roliga saker. I en annan skol- och uppväxtmiljö hade jag säkert kunna bli knäckt av dåliga studieresultat, så jag är förmodligen lyckligt lottad.

den 5 december 2003

  Peter skriver om en bok särskilt utformad för snabbläsning.

Boken heter A timeless way of building och är skriven av Christopher Alexander. Jag klipper in Peters citat från bokens läsinstruktion:

Paul R. Scheele har i sin The photoreading whole mind system gjort andra typer av anpassningar för att boken ska vara snabbläst. Det finns olika "rutter" beroende på hur lång tid man vill lägga på att läsa den. Med olika rutter får man läsa olika mycket, det vill säga den som tar en snabb rutt får läsa färre detaljer. Rutterna är markerade på olika sätt i marginalen på varje sida.

Jag har funderat över möjligheten att göra innehållsförteckningar med korta beskrivningar av varje kapitel, så att man kan få en bra övergripande bild av ämnet redan när man läser dem. Utöver detta tycker jag att kapitelrubriker ska vara utformade så att de beskriver vad kapitlen handlar om. Det låter självklart och borde vara självklart. Jonas Söderström skriver om det i Att skriva för webben, en bok jag återkommer till emellanåt. Där finns en hel del värt att tänka på för den som skriver mycket eller lite.

den 2 december 2003

  När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

den 30 november 2003

  Människor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

den 18 november 2003

  Michael Gruber vid Umeå universitet har i en avhandling kommit fram till att dyslektiker lagrar talat språk i en annan form än icke-dyslektiker.

Det stämmer med vad Sally Shaywitz skriver i Overcoming Dyslexia.

Dyslexi - ett problem inte bara med läsning och stavning utan också med lyssning

  Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.

De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.

När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.

Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.

Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]

En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.

Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.

När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.

Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.

den 13 november 2003

  Sally Shaywitz skriver i Overcoming dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level att det inte finns något som tyder på att dyslektiker ser ord och bokstäver bakvänt eller omkastat. Ronald D. Davis skriver att det är ganska vanligt att det är så i The gift of dyslexia: Why some of the smartest people can´t read and how they can learn.

Frågan är vad som stämmer. Ronald D. Davis har själv dyslexi och har hjälpt många andra dyslektiker med sina metoder. Sally Shaywitz har å andra sidan forskat om dyslexi och bygger sitt påstående på forskningsrön. Även hon har hjälpt många dyslektiker att lära sig läsa. Det är kanske inte så viktigt hur det förhåller sig. Ingen av deras metoder är beroende av om det är så eller inte.

Det finns likheter mellan hur de beskriver dyslexi också. Bägge säger att de svåraste orden inte alls behöver vara de långa och komplicerade, utan att det är dem vars mening är svår att visualisera eller komma ihåg. Om, att, i, på, ur, men, som och liknande ord.

Båda säger också att det inte är någon tvekan om att det går att hjälpa alla dyslektiker och att dyslexi tycks vara ärftligt. Om en förälder är dyslektiker, är sannolikheten mellan 1/4 och 1/2 att barnen också är dyslektiker, enligt Shaywitz. Båda vittnar också om att dyslektiker ofta är högt begåvade, men att deras oförklarliga svårighet att läsa och skriva sänker deras självförtroende.

Jag har försökt ta reda på hur diagnosticerade vuxna dyslektiker kan få hjälp i Sverige, men det verkar vara svårt att få några bra svar. Möjligen är systemen uppbyggda kring förutsättningen att dyslektiker upptäcks och får hjälp som barn. Så är det i vilket fall som helst inte alltid.

den 9 november 2003

  Peter har kommenterat Håkans text om snabbläsning och fyller på med en del egna tankar och erfarenheter av snabbläsning. Jag klipper in ett stycke från Peters text som jag tycker innehåller en bra liknelse:

Jämförelsen med ficklampsstrålen som förs långamt eller snabbt över en yta är träffande. Särskilt när man vet att det är vid hastigheter över 400 ord per minut som hjärnan verkligen koncentrerar sig på läsningen. Det är då "ljuskäglan" förs snabbt över ytan.

den 8 november 2003

  Håkan har skrivit om snabbläsning.

Han har gjort experiment med olika läshastigheter och med respektive utan "pip" varje minut. "Minutpipen" kommer från ett program han skrev för att bli påmind om tiden som förflöt medan han läste. I experimenten verkade pipen göra att han läste snabbare än när han inte använde dem. Han frågade sig därför om pipen verkligen kan göra läsningen snabbare, men ställer sig tvekande till det.

Jag tror inte att man hjälps av pipen, annat än under en kortare period då man hetsar sig själv med hjälp av dem. Snabbläsning ska inte kännas stressigt, tvärt om, man ska vara avslappnad. Teknikerna går ut på att läsa effektivare och därmed snabbare. När man använder teknikerna som en naturlig del av läsningen är pipen förmodligen lika irriterande som när man läser "som vanligt". Ju färre störande moment, desto bättre.

Det är viktigt att förstå att snabbläsning inte har med stress eller slarv att göra. Man ska inte bli mer stressad av att använda snabbläsningstekniker än av att springa en joggingrunda. På samma sätt har "att lära sig snabbläsning" likheter med "att lära sig jogga". När man börjar jogga blir man ofta ganska trött, håller ojämn hastighet och stressas av att inte veta vilken takt man borde hålla för att orka springa hela sträckan. Lösningen är övning. Vad som är bäst varierar från person till person. Det gäller att hitta sin stil. Den som blir stressad av snabbläsning gör antingen fel eller behöver öva mer.

  I slutet av Attention deficit disorder: A different perception finns ett avsnitt om Thom Hartmann som har skrivit boken. Fram till dess har det inte nämnts på något ställe att han själv har ADD, men där både står det och framgår med all tydlighet. Några av de saker han har gjort och varit med om finns uppräknade. Bland annat har han:

den 6 november 2003

  TSDD, Task-Switching Deficit Disorder, är, i analogi med benämningen ADD, vad vi "vanliga" skulle kunna påstås lida av. Vi har ofta en oförmåga att byta snabbt mellan olika uppgifter på det sätt som personer med ADD kan. Förslaget kommer från Thom Hartmann i Attention deficit disorder: A different perception.

I boken finns det ett antal berättelser av personer som har ADD om hur de upplever sig själva och världen. Här är ett exempel:

En del som läser ovanstående känner kanske igen sig, vilket förstås inte behöver betyda att man har ADD. Ett annat citat lyder:

Ett annat vanligt drag hos människor med ADD är att de har svårt att behålla vanliga jobb. I ett exempel beskrivs hur Thomas Alva Edison som sjuttonåring hade fyra olika jobb. Alla fick han sparken från därför att han inte lyckades koncentrera sig på de monotona sysslorna. Som femtonåring var han anställd som signalman vid järnvägen. Varje timme förväntades han signalera in till huvudkontoret. Han fick sparken när hans chefer kom på att han hade byggt en apparat som automatiskt signalerade in varje timme. Detta var ursprunget till en automatisk telegraf som han senare utvecklade. Andra personer som hade ADD och som nämns i boken är Benjamin Franklin, Sir Richard Francis Burton och Ernst Hemingway

den 5 november 2003

  På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.

Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.

Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.

den 4 november 2003

  Nikotin är en av de mest beroendeframkallande droger vi känner till. Värre än kokain till exempel. Nikotin tycks också ha en ganska okänd påverkan på vissa barn. Barn till föräldrar som röker mer än ett paket cigaretter om dagen i barnens närhet, löper en 100 procent ökad risk att bli "stökiga" på ett sätt som påminner om dem med ADD. Barn till föräldrar som röker mindre än ett paket om dagen löper 40 procents ökad risk. Det har gjorts flera undersökningar som visar ett "signifikant" samband. Däremot har man inte kunnat visa något samband mellan mammans rökning under graviditeten och stökighet senare i livet.

Ovanstående har jag läst i Attention deficit disorder: A different perception. Thom Hartmann kom på att det kunde finnas ett samband när han träffade en grupp föräldrar som berättade om sina extremt bråkiga barn. De kedjerökte så att han själv hade svårt att koncentrera sig på vad de sa. Då började han titta efter studier kring detta eventuella samband och hittade en hel del.

Nikotin i de mängder en rökare får i sig, påverkar flera delar av hjärnan och kan ge både positiva och negativa effekter. För exempelvis passivt rökande barn, som får i sig kanske en tio- eller tjugondel så mycket rök, är mängden bara så stor att de delar som ger negativa effekter påverkas. Thom Hartmann föreslog som jämförelse, att man skulle fråga en storrökare hur han mår om han bara får röka en eller två cigaretter per dag. Förmodligen skulle han beskriva känslan på ett sätt som påminner om reaktionen hos de barn som drabbas av den passiva rökningen. De får i sig ungefär lika mycket nikotin som en till två cigaretter ger en aktiv rökare.

  Dagligen får jag idéer om saker jag vill skriva om. Oftast börjar jag bara skriva och fortsätter tills jag är klar. Ibland börjar jag i stället fundera över vad jag ska skriva och analysera det i huvudet innan jag formulerar det i skrift. Då brukar det försvinna. Det som jag lite tidigare har tyckt var en intressant tanke blir plötsligt ingenting när jag funderar över det.

Det har hänt så ofta att jag inte tror att det är inbillning. När jag kom underfund med det här kom jag att tänka på baksidestexten till Märk världen:

Det verkar som om skrivning är ett typexempel på saker jag ska göra utan för mycket eftertanke, eller inte alls.

Jag har väntat med att läsa Märk världen på grund av just baksidestexten. Jag vill inte läsa den och få höra någon annans idéer om hur det fungerar innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Ovanstående är ett exempel på saker jag tror att jag gör bättre utan för mycket analys.

En annan sak som jag har märkt, är att jag har ett avsevärt bättre bollsinne när jag inte tänker. Om jag kastar en ihopknölad pappersboll mot en papperskorg utan koncentration är sannolikheten högre att jag träffar.

Snabbläsning går bättre när jag inte koncentrerar mig för hårt. Mjukt fokus kommer när jag slappnar av och gör att jag kan öka läshastigheten.

Problemlösning går bättre när jag inte koncentrerar mig för mycket på problemet. Om jag släpper det ur medvetandet kommer lösningen ofta av sig själv efter en stund.

När jag lyssnar koncentrerat och tittar på någon som talar brukar jag ha väldigt svårt att följa med och att få något sammanhang över huvud taget. När jag slölyssnar, tittar ner i bordet, och kanske antecknar, flyter tankar och sammanhang in i huvudet utan ansträngning. (Tony Buzan kallar det Freenoting).

Det här var några exempel och det finns fler. Medveten koncentration förstör kanske mer än det hjälper i vissa lägen.

den 30 oktober 2003

  Thom Hartmann frågade en god vän, som är författare och har ADD, hur han kunde skriva 500-sidiga böcker trots att han har svårt att hålla uppmärksamheten på samma sak under längre stunder. Svaret han fick var: "Fem sidor om dagen".

Oavsett hur lätt eller svårt det var skrev han alltid fem sidor per dag. Ibland var han klar klockan 10 på förmiddagen. Då kunde han ta det lugnt, gå en promenad eller leka resten av dagen. Andra gånger blev han inte klar förrän sent på natten, men han tvingade sig alltid att skriva de fem sidorna per dag.

Det blev 500 sidor på ungefär tre månader. Han gick igenom och skrev rent boken med en takt på 15 sidor per dag, vilket blev ytterligare en månad per bok. Totalt tog det fyra månader för en bok och han skrev tre böcker per år.

Detta är ett lysande exempel på hur man kan uppnå stora mål genom att bryta ner dem i så små delar att det blir hanterbart.

Exemplet kommer från Attention deficit disorder: A different perception.

Att betrakta annorlunda som dåligt är något Thom Hartmann vänder sig emot. Han föredrar att formulera det som kan vara problem som fördelar. Det finns en tabell över typiska ADD-drag så som de brukar beskrivas och så som de alternativt kan beskrivas som styrkor.

"Distorted sense of time: unaware of how long it will take to do something." Kan i stället beskrivas: "Tireless: capable of sustained drives, but only when 'hot on the trail' of some goal."

"Impatient." Kan bli: "Results oriented. Acutely aware of whether the goal is getting closer now."

"Has difficulty following directions." Eller: "Independent."

En person med ADD föreslog en alternativ titel på boken: "I´m not inattentive, you´re just boring." Det visar precis vad det handlar om: perspektiv. Dålig uppmärksamhet, säger någon. Svårt att hålla uppmärksamheten på tråkiga saker, säger en annan.

den 29 oktober 2003

  Attention deficit disorder: A different perception har ett kapitel som heter "How to turn a 'disorder' back into a skill". Där finns tips om hur den som har ADD kan hantera ett liv anpassat efter "normala" människor.

  Pontus Schultz på Dagens PS har skrivit en krönika om att nätpubliken synar bluffen som journalisterna köper. Han ger någa exempel på felaktigheter som journalister har spritt och som internetpubliken har genomskådat och påpekat. Slutsatsen är att internetpubliken är mer kritisk än journalisterna.

Jag tror inte att detta är unikt för dem som läser och kommenterar nyheter via nätet. Däremot tror jag att det är tack vare nätet som "bluffnyheter" och andra felaktigheter så ofta uppdagas. Det finns plötsligt ett medium för den som vill dela med sig av sina synpunkter och om de är intressanta sprids de ofta vidare.

"Papperspubliken" är nog lika kritisk och duktig på att hitta fel, men har mindre möjligheter att göra något åt det. Jag vet hur det är i finansbranschen. Där skrivs det ofta kritiskt om olika företag i finanspressen. Inte så sällan blir det fel. Då skriver informationsavdelningen på det utpekade företaget en kommentar med det faktiska förhållandet, så som man uppfattar det, och distribuerar den via intranätet. Journalisten, och övriga läsare, får sällan vetskap om detta, utan lever i tron att texten beskrev hela sanningen och har accepterats. Likadant är det med den som läser tidningen vid frukostbordet och hittar en tokighet. Vart ska han vända sig och påtala det? Nej, just det, han kanske drar på smilbanden och läser vidare. Det betyder inte att tidningsläsarna hittar färre fel.

Om dessa dementier och alternativa beskrivningar kom ut, skulle säkerligen papperspubliken uppfattas som minst lika kritisk och alert. Skrivs det något som är fel kan man vara rätt säker på att det upptäcks. Frågan är bara om den som upptäcker det vill och har möjlighet att göra något åt det.

Det är fortfarande få tidningar som har kommentarsmöjligheter i anslutning till sina artiklar på internet. Jag förstår det, men gläds över dem som har vågat ta det steget. De kommer att bli vinnare. En text blir inte bättre för att kritiken inte kommer fram. Däremot kan nästa text bli bättre om kritiken får komma fram.

Jag kastar sten i glashus nu med tanke på att jag inte har någon kommentarsfunktion här. Det här är sanningen som jag uppfattar den.

den 28 oktober 2003

  Jägare har ADD.

Thom Hartmann resonerar i Attention deficit disorder: A different perception kring de utmärkande dragen hos människor med ADD. Han jämför dem med dragen hos utpräglade jägare och drar slutsatsen att människor med ADD är jägare i ett samhälle anpassat för jordbrukare.

Det är intressant. När han skriver låter det trovärdigt. I boken finns det en lista med de viktigaste kännetecknen för ADD och en med de viktigaste för en jägare. De stämmer nästan helt överens.

Här är, enligt boken, några egenskaper som kännetecknar framgångsrika jägare:

den 21 oktober 2003

  Andreas som skriver på version noll har börjat skriva en barnbok. Han har lagt ut ett smakprov. Kan han fortsätta att hålla den stilen tror jag att det kan bli riktigt bra. Jag är inte säker på om barnen eller de vuxna kommer att tycka att den är roligast. Det kanske blir som Kalle & Hobbe som vuxna ofta får ut mer av än barn. Eller Ensamma mamman för den delen. Bägge dessa serier är det lätt att känna igen sig i.

Det var roligt att läsa hur Andreas gick omkring och sökte inspiration till en actionbok när idén till barnboken plötsligt dök upp i stället. Inte så sällan råkar jag ut för liknande saker. Det kanske är intuitionen som hjälper oss på traven när vi hamnar snett i tankarna.

den 20 oktober 2003

  Forskning.se har en sammanfattning av en rapport om lärarkompetensens betydelse för elevers läs- och skrivförmåga.

Rapportens slutsats är:

Jag hade blivit förvånad om slutsatsen vore någonting annat.

Projektet är beställt av Skolverket. Rapporten i sin helhet finns att läsa på Skolutvecklingsmyndighetens webbplats:

Att skapa konsensus om skolans insatser för att motverka läs- och skrivsvårigheter (pdf)

På sidan 10 i rapporten står följande:

Att kvalitén hos undervisningen har sjunkit tycker jag att jag märker på Nathalies och Joeys undervisning. När jag gick i skolan rättade lärarna det vi skrev och gjorde röda markeringar där vi hade gjort fel. Det lärde oss att se felen och rätta dem så att vi med tiden blev duktigare. Så verkar de inte göra nuförtiden.

På en textsida i Joeys skrivbok kan det stå "Vad trevligt ni verkar ha haft det på landet". Att sidan innehåller både stav-, skriv och språkfel finns det inte en enda markering som antyder. När vi läser Joeys skrivböcker och påpekar felen invänder han att fröken inte har sagt något om det när hon rättade den. Hur ska han då lära sig?

När Cattis vid något tillfälle har påpekat detta för lärarna, har de sagt att de inte vill kränka eleverna genom att påtala vilka fel de gör. Varken hon eller jag förstår hur barnen ska lära sig vad som är rätt om ingen berättar det. Jag uppfattade det, såvitt jag minns, aldrig som kränkande att lärarna satte små bockar i texten där vi hade skrivit fel. Alla elever behandlades likadant under alla år i skolan.

Även läsböckerna innehåller ibland skrivfel. Är det någonstans som korrekturläsning är viktig, är det väl i läsböcker. Det spelar ingen roll om det krävs tio korrekturläsare, det får inte finnas fel i läroböcker för läsning, tycker jag.

I rapporten nämns några saker som har visat sig höja barnens läsförståelse. TV-programmen "Fem myror är fler än fyra elefanter" och "Sesam" samt Astrid Lindgrens barnböcker. Det glädjer mig eftersom de var en stor del av underhållningsutbudet när jag växte upp.

  Ett sammandrag av boken Good to great i pdf-format, finns att beställa gratis på tidningen Chefs webbplats. Det kan uppfattas som om det är hela boken man kan få, men det är det inte.

den 19 oktober 2003

  Jag har just läst Att skriva för webben är att skriva för publik, av Jonas Söderström.

Det är en bok som alla som skriver kan ha nytta av. Den innehåller många bra råd. Själv har jag en förmåga att krångla till texterna när jag skriver. Jag använder onödig precision, onödiga förstärkningar, onödiga förstavelser, "skrytfenor" och omständiga förlängningar till exempel. Allt detta och mycket annat tar Jonas upp i boken.

Boken har många tips tagna från journalist- och tidningsvärlden. Ett är att använda "den omvända pyramidens princip". Det betyder att man börjar en text med det som är viktigast och fortsätter med det som näst viktigast och så vidare, så att det sista är det som är minst viktigt. Tankarna bakom detta är dels att läsaren snabbt ska få veta det viktigaste och dels att det blir lättare för en redaktör att förkorta texten, när han vet att han kan börja ta bort meningar från slutet tills texten är lagom lång. Det är inte alltid användbart, men ofta.

"Ofta" är ett ord som Jonas tycker ska användas sparsamt. Det är oprecist och har olika innebörd för olika människor. Just av dessa anledningar tycker jag att det är bra. Likadant är det med ord som "mycket", "lite", "ibland", "stor" och "liten". Med dem kan jag ge läsaren en känsla av att något är på ett sätt som passar mig. Jag medger att det kan vara lite manipulativt om det används fel. Att jag ändå kan rekommendera användning av de orden, har att göra med att många slentrianmässigt använder ord som "mest", "minst", "störst", "bäst" och "oftast", utan att ha fog för det. "Mest" är mer än hälften. "Minst" är mindre än hälften. "Oftast" är "det vanligaste".

Skrivningar som "de flesta tycker att förslag X är dåligt", betyder att mer än hälften av alla tycker att förslaget X är dåligt. För att kunna säga det måste man veta vad minst hälften av alla tycker, vilket förmodligen få av dem som skriver så gör. Att i stället skriva "många tycker att förslag X är dåligt", är mindre precist, men ofta mer sant. "Många" kan vara två, sju eller 180 miljoner. Kan man vara mer precis är det naturligtvis bättre.

Många av de vanliga skrivfel som är upptagna i boken känner jag igen, både från mig själv och andra. Det är lätt att rekommendera den till alla som är måna om kvalitén i sitt skrivande. Det är 70 sidor A4-format med spiralbindning. Jag tyckte att det var lyxigt att den bara var tryckt på ena sidan av bladen.

Jag skulle vilja läsa en liknande bok om formgivning av texter: för webben, tidningar, böcker och så vidare.

den 15 oktober 2003

  Att skriva om traumatiska händelser är ett bra sätt att hantera dem. Det ger färre fysiska åkommor och vårdbesök, samt bättre studieresultat, än för dem som inte gör det. Detta enligt Avancerad förhörs- och intervjumetodik som hänvisar till en studie gjord på universitetsstuderande.

Samma sak gäller arbetslösa, offer för naturkatastrofer, personer som har blivit av med make eller maka, med flera. Bland arbetslösa visade det sig att de som skrev om sina upplevelser av arbetslöshet under tre minuter per dag i fem dagar, fick fler jobb än bland dem som inte hade gjort det.

Att vi minns mer när vi berättar har jag märkt. Jag blir även mer kreativ när jag skriver. Jag kan börja med att skriva ner en enda tanke. Den tanken leder till en eller flera nya tankar, som i sin tur leder vidare till ytterligare tankar. När jag tycker att jag har uttömt alla tankar inom ett ämne och återkommer till det jag har skrivit senare, kommer jag ofta på ytterligare saker. Det gäller även minnen.

den 14 oktober 2003

  Jonas Söderström har skrivit Att skriva för webben är att skriva för publik. Det är en skrivhandbok. För den som vill ha ett smakprov har han lagt ut några sidor som är fritt tillgängliga.

Han skriver att webbläsare, människorna alltså, numera hellre rullar sig ner på längre sidor, än klickar sig fram på korta sidor. För ett antal år sedan påstods det vara tvärt om. Vidare skriver Jonas om länkar, att de ska vara tydliga och beskrivande, vilket ofta kräver mellan 7 och 11 ord. Länkarna ska inte vara för många i en text. Är det många länkar kan det vara bättre att samla dem på ett ställe, exempelvis i slutet av texten.

Jag känner igen mig när jag läser avsnittet om "substantivsjukan". Många, inklusive jag själv, har en förmåga att krångla till sina texter genom att verb görs om till substantiv så att "registrera medlemmar" blir "utföra registrering av medlemmar" till exempel. Fult och onödigt.

Boken verkar vara ledigt och trevligt skriven och, om jag ska döma av utdraget, tar upp nyttiga saker för den som vill lära sig att skriva bra.

  Internet har gjort det enkelt att skapa nätverk. Jag ingår i många nätverk som på ett eller annat sätt lever tack vare internet. En del är webbaserade, andra är e-postburna.

På dagis finns det ett nätverk baserat på e-post. Det används dels för information och dels för lobbying. När kommunen ville spara pengar på barnomsorgen organiserades en kampanj för att övertyga ansvariga politiker om att det var fel.

I skolan finns ett nätverk för varje barn. De är också e-postburna och används främst för att informera. Lärarna skickar ut veckans program och berättar om det kommer att hända något särskilt som vi föräldrar behöver veta.

Fotbolls- och innebandyföreningarna har e-postnätverk som informerar och samlar in information om deltagande i olika aktiviteter.

Till och med grannsamverkan sker till stor del med hjälp av en e-postlista. En gång i veckan, eller så ofta som det behövs, får vi vidarebefordrat brev från polisen med beskrivning av veckans inbrott i kommunen. När och var de skedde, vad som stals och det man vet om hur inbrottet gick till. Det är mycket bra. Med hjälp av detta hålls vi informerade om vilka delar av kommunen som för närvarande är mest drabbade. Händer det något i vårt eget område brukar vi få ännu mer information och tips om hur man undgår att drabbas.

Jag är med i flera nätverk på webben. De flesta har sin bas i communities och på vissa är jag med i flera oberoende nätverk.

Alla dessa nätverk har som huvudfunktion att förmedla information och kunskap kring ett specifikt område. De har varit lätta att sätta upp. De flesta har e-postadresser och läser det som hamnar i inkorgen någorlunda regelbundet. Informationen flödar snabbt.

Nätverken är ofta platta strukturer. Det finns sällan en tydlig ledare. Den som startar dem blir en i mängden. Olika personer är drivande inom olika frågor. Den som vill kan vara aktiv. Det enda som räknas är vad man skriver. Vem man är saknar i stort sett betydelse. Nätverken gynnar dem som kan och tycker om att uttrycka sig i skrift medan det omvända gäller för dem som inte gör det.

Det har likheter med Alexander Bards och Jan Söderqvists framtidsvision i Nätokraterna, men det är än så länge mest på ett positivt sätt. Det är åtminstone så jag ser det, fast jag tycker om att uttrycka mig i skrift och föredrar ofta det framför att prata.

För mig framstår det som ganska klart att de maktstrukturer vi har nu inte kommer att ha samma betydelse i framtiden. När "vem som helst" enkelt kan skapa nätverk och bilda en opinion, kommer inte de ekonomsikt starkare att ha det övertag de har haft. Det behöver inte kosta en förmögenhet att marknadsföra avvikande åsikter. Den med de starkaste tankarna kan vinna över dem med större ekonomiska resurser, men svagare tankar.

Framtiden kan bli spännande.

den 10 oktober 2003

  17 hemliga råd om inlärning - en bok om studieteknik.

Norrmannen Ivar A. Bjørgen har skrivit en underbar bok om studieteknik. Den passar nog alla som befinner sig i en skolmiljö som elever och riktar sig kanske främst till ungdomar.

Boken innehåller 17 råd om inlärning och den är skriven med mycket humor även om den i grunden är allvarligt menad. Här får man lära sig att skriva fusklappar, skolka, tjuvkika på klasskompisens arbete, lyssna på musik på lektionerna, att rita mind maps och mycket annat. Även de råd som låter uppviglande (skriv fusklappar och skolka) har mycket klara och goda syften.

Att tjuvkika på kompisens arbete handlar egentligen om att samarbeta. I grupp lär vi oss mer än var för sig. Kunskapsöverföring är viktigt även i ett klassrum. Tyvärr har skolan i dag kommit ifrån många av de bästa inlärningsteknikerna.

Även lärare har nog en del att lära av boken för flera av tipsen går på tvärs mot en del av deras principer, men av "rätt" anledningar.

  Database design for mere mortals - en bok om databasdesign.

Kan man inget eller lite om databasdesign är det här en mycket bra bok.

Michael J. Hernandez går igenom hur man rent praktiskt kan bygga bra databaser. Från intervjuer av beställare och framtida användare till design och namngivning av tabeller och fält.

Boken är lättläst. Kan man det som står här kan man undvika de vanligaste fällorna som att göra universella tabeller med onödig redundans (dubbellagring). Man behöver ganska lite förkunskaper och resonemangen förs på en praktisk nivå. Den som är ute efter en akademisk genomgång av databasteori får leta någon annanstans.

  The gift of dyslexia - en bok om dyslexi.

The gift of dyslexia är skriven av Ronald D. Davis.

För många, kanske de flesta, är dyslexi huvudsakligen ett handikapp. Ronald D. Davis, som själv är dyslektiker, ser dyslexi som en gåva. En gåva som kan ha vissa negativa bieffekter, som läs- och skrivsvårigheter.

I boken beskrivs såväl för- som nackdelar med dyslexi. Enligt Davis tänker en dyslektiker visuellt i stället för verbalt. Genom att tänka visuellt hinner en dyslektiker tänka många gånger snabbare än en verbal tänkare, men i och med att en dyslektiker har svårighet att tolka ord tar det ändå längre tid för dem att läsa.

I exemplen över fördelarna med dyslexi nämns ett antal kända dyslektiker. Exempelvis Albert Einstein, Steven Spielberg, John F Kennedy (som dessutom var en otrolig snabbläsare) och Leonardo da Vinci.

Andra halvan av boken är dedicerad åt att beskriva en teknik för att lära dyslektiker att läsa. Ord vars betydelse är tydlig, de flesta substantiv och verb till exempel, brukar inte innebära några problem för dyslektiker. Det är ord som inte går att visualisera som ställer till det. "Men", "när" och "att" är typiska svårvisualiserade ord.

En del i strategin för att lära dyslektiker att läsa går ut på att lära dem att visualisera dessa "stopp-ord".

Detta är en mycket läsvärd bok. Jag tror att den som känner någon som har dyslexi (det gör de flesta), och är intresserad av vad det innebär, kan ha nytta av att läsa boken. Likaså den som arbetar som lärare och kommer i kontakt med dyslektiker.

  Getting to yes - en bok om förhandlingsteknik.

Roger Fisher, William Ury och Bruce Patton har skrivit denna bok om förhandlingsteknik.

Boken bygger på den enkla principen att en lyckad förhandling gör alla inblandade parter till vinnare. Den som bara är ute efter att få det bästa för sig själv, blir inte inbjuden till så många förhandlingar och är därmed en förlorare i det långa loppet.

En annan viktig lärdom från boken, är att man ska koncentrera sig på intressen i stället för på positioner. Här är ett exempel på det:

Israel ockuperade Sinai-halvön under sexdagarskriget 1967. När Israel och Egypten satte sig ner och förhandlade om fred 1978 var deras krav oförenliga. Israel ville behålla delar av Sinai-halvön och Egypten ville ha tillbaka hela halvön. Alla förslag till lösning förkastades. Problemet var att man hade fokuserat förhandlingarna på positioner. I stället skulle man ha fokuserat på intressen. När man gjorde det kom man fram till att Israels primära intresse var säkerhet. De ville inte ha Egyptiska pansarvagnar posterade vid sin gräns. Egypten å sin sida, var intresserade av suveränitet. Sinai hade varit Egyptiskt territorium sedan faraonernas tid. Efter att under århundraden ha dominerats av greker, romare, turkar, fransmän och britter, hade Egypten återfått full suveränitet och den ville de inte förlora. När detta blev klart enades man kring ett förslag som gick ut på att Sinai skulle återgå till Egypten men till stora delar vara demilitariserad zon. På det viset tillgodosåg man båda sidors intressen.

En tredje hörnsten i förhandlingar, är att ha ett "bästa alternativ". Bästa alternativ är den väg man tar om förhandlingarna misslyckas eller inte leder till en överenskommelse.

Bästa alternativ är samtidigt en försäkring. Man vet att sämre än det bästa alternativet kommer man inte att sluta, vilket kan ge självförtroende i förhandlingen. Ibland kan det till och med visa sig, när man hittar sitt bästa alternativ, att det är bättre än det tänkta resultatet i den förhandling man förbereder sig för.

I en löneförhandling kan bästa alternativ vara ett annat jobb. I en förhandling om köp av en vara eller tjänst kan bästa alternativ vara att köpa en varan eller tjänsten från en annan leverantör.

Livet är fullt av förhandlingar. Därför är den här boken läsvärd för i stort sett alla.

Det finns en bok som heter "Getting past no". Den är skriven av William Ury och bygger på samma grundprinciper som getting to yes. I den är dock utgångspunkten förhandligar där motparten är avigt inställd från början

  Working knowledge - en bok om kunskapshantering.

Denna bok är skriven av Thomas H. Davenport och Laurence Prusak. Den handlar om värdet av kunskap och hur man kan ta tillvara den och återanvända den. Kunskap är dyrare ju mindre den används eftersom den kostar att skaffa sig men är relativt billig och lönsam att vidarebefordra.

Boken tar upp olika sätt att sprida kunskap. Ett av dem är kaffeautomater. I boken hävdas att de är klart underskattade som platser att inhämta kunskap. I motsats till vad många hävdar, är de diskussioner som förs vid kaffeautomater mestadels arbetsrelaterade.

Det finns ett japanskt företag som har dragit kunskapshanteringen så långt att de har en policy som säger att alla möten ska vara öppna, vilket betyder att alla anställda har rätt att sätta sig och lyssna. Det gäller även möten på högsta beslutsnivå.

Är man intresserad av kunskapshantering är den här boken läsvärd.

  Det intellektuella kapitalet - en bok om kunskapshantering.

Leif Edvinsson på Skandia (med Michael S. Malone som medförfattare) har skrivit denna bok som handlar om hur man kan synliggöra och värdera varje företags främsta tillgång: kunskapen eller, som han kallar det, det intellektuella kapitalet.

Skandia har gått så långt att de publicerar sin årsrapport grundad på det intellektuella kapitalet.

Grunden för boken är att ett företag har tre typer av tillgångar:

* Humankapital som är kunskapen hos de anställda.

* Strukturkapital som är vad man har kvar om man tar bort humankapitalet, det vill säga maskiner, dataregister med mera.

* Kundkapital är vad det låter som, företagets kunder.

I boken beskrivs hur man går till väga för att synliggöra dessa tillgångar och hur det gjordes inom Skandia. Boken har väckt mycket uppmärksamhet, inte minst utomlands, för sina nytänkande idéer. Leif Edvinsson tror dock inte att denna typ av redovisning kommer att bli vanlig i brådrasket. Det kräver reformering av hela revisorsbranschen bland annat.

Boken är läsvärd för de annorlunda tankar som framförs. Den kunde vara skriven på ett lite mer underhållande sätt, men alla är inte bra på det och budskapet går fram ändå.

  Good to great - en bok om succéföretag.

Jim Collins har skrivit denna bok. Tillsammans med sitt forskarlag har han kartlagt vad som gör att vissa företag lyckas exceptionellt bra medan andra, till synes likartade bolag, förblir medelmåttor.

För att räknas som ett mästarföretag krävs det att man ska ha haft ett mycket bra resultat och lyckats behålla det i minst femton år. Bland de företag som beskrivs i boken har genomsnittet givit en avkastning som var sju gånger så stor som marknadsindex.

Vad Jim Collins kom fram till i sin studie, var att långvarig framgång inte kommer av en revolution, storslagna visioner eller en karismatisk ledare. Det är långskitigt hårt arbete som lönar sig. Det gäller att ha ett koncept, något man kan bli bäst i världen på, och göra det. Bara det. Det kallar Jim Collins för ett "igelkottkoncept".

Förutom ett igelkottkoncept behövs rätt människor på alla nivåer i företaget. De som inte passar i företaget ska ersättas av personer som gör det.

Den typiske ledaren för ett "Good to great"-företag är en person som alltid ser till företagets bästa, som tillskriver sin personal framgångar och som inte framhäver sin egen person.

Good to great är en mycket läsvärd och intressant bok. Jag tror att både företagsledare, chefer i allmänhet och andra människor har nytta av att läsa Good to great.

  Avancerad förhörs- och intervjumetodik är en mycket intressant bok.

Det kan vara lika effektivt att få en förhörd att minnas genom att denne tänker sig tillbaka till brottsplatsen, som att "valla" honom på den riktiga brottsplatsen. Det är relativt enkelt att få en förhörd att också "minnas" saker som han inte har varit med om. Det kan antingen göras omedvetet, med felaktigt ställda frågor, eller medvetet, med manipulativa frågor. Teknikerna påminner om vad jag har läst om neurolingvistisk programmering (NLP). Jag förstår när jag läser, att det antagligen är lätt hänt att en slarvig förhörsledare kan få fram helt felaktiga uppgifter eller "förstöra" minnen. Det är lite läskigt.

Som förhörsledare är det viktigt att veta hur minnet fungerar. En person som tänker sig tillbaka till en given tid och plats och berättar fritt vad han ser, bör inte avbrytas förrän han är färdig. Det går bra att låta den förhörde betrakta en plats ur olika vinklar och på så sätt få fram mer information. I boken finns en självtest för att belysa detta.

Det är synd att boken har en så tråkig titel för det avskräcker säkert en del från att läsa den. Jag tycker att exempelvis "förhörsteknik" hade varit en bättre titel. Den kunde ha använts tillsammans med en lämplig undertitel. Boken är lättläst och trevligt skriven med många bra exempel.

På baksidan av boken står det att den främst riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom rättsväsendet. Poliser, åklagare, andra jurister, personal inom socialtjänsten och kriminalvården. Jag tror att det är betydligt fler än dessa som kan ha nytta och glädje av boken. Man lär sig en hel del om hur människor och minnet fungerar till exempel.

den 6 oktober 2003

  Nu har jag börjat läsa Avancerad förhörs- och intervjumetodik.

I sin beskrivning av boken jämför författarna den med tidigare synsätt på förhörsmetodik och gör en liknelse mellan orienteraren och resenären.

Orienteraren, det tidigare synsättet, har en karta. Med hjälp av den tar han sig på det mest effektiva sättet från start till mål. Med mest effektivt menas det som tar kortast tid.

Resenären, författarnas synsätt, planerar sin väg. Han skaffar sig förkunskaper om de platser han kommer att besöka och interagerar på ett ömsesidigt sätt med människor han träffar på vägen. Han påverkas av resan och de människor han möter och han påverkar själv andra under resan. Resenären utvecklas ständigt.

Författarnas syn på hur en förhörsledare bör vara är sympatisk. De beskriver bland annat hur han, helt i enlighet med vad som beskrivs i böcker om kroppsspråk, ska sitta i förhållande till den som ska förhöras (i vinkel, inte mittemot), hur han ska behandla den som ska förhöras med respekt som människa, oavsett om han antas ha begått grova brott eller inte. Det är brottet förhörsledaren ska ta avstånd ifrån, inte människan som har begått det.

den 22 september 2003

  Om några år ska jag börja motionera regelbundet igen. Och praktisera image streaming. Och ...

Det är lätt att planera att göra saker en annan gång. När man har mer tid och livet förhoppningsvis rullar i ett långsammare tempo. Oftast är det nog när vi tänker så som vi behöver göra de sakerna på en gång. När det är riktigt stressigt, och det känns som om man befinner sig i ett ekorrhjul, är det nog dags att skjuta några "viktigare" saker åt sidan och börja motionera eller ägna sig åt någon annan självisk aktivitet.

Motion kan göra mycket gott. Jag tror att man blir effektivare av att motionera. Helt klart är att man tänker bättre och tål mer i alla fall. Huvudet rensas nog när man anstränger sig fysiskt. Under själva aktiviteten, exempelvis joggning, är det inte lätt att tänka ordentligt.

Den som har provat att lösa matteproblem, som i vanliga fall ligger på gränsen för den egna förmågan, under en joggingtur, vet att det inte går. Kroppen minskar blodtillförseln till de delar av kroppen som inte är absolut nödvändiga för aktiviteten, har jag hört. Kanske fungerar det som en sorts "tvångsvila" för de delar som inte får sin vanliga blodsranson. Man höjer sin intelligens om man håller andan mycket, enligt Win Wenger i The Einstein factor. Då kanske man gör det om man anstränger sig fysiskt också så att inte hjärnan får lika mycket syre som annars.

Problemet med motion, är att det är så enkelt att prioritera bort det. Det är bara om man har upplevt den positiva effekten som man kan förstå det dumma med att inte motionera.

Stressigt? Släpp allt och motionera!

den 18 september 2003

  Nu läser jag den första skönlitterära boken på många år. Skönlitterär är den väl även om den påstås beskriva verkliga händelser. Boken heter Bringing down the house och är skriven av Ben Mezrich.

För ungefär ett år sedan skrev jag om berättelsen bakom boken efter att ha läst en artikel i Wired. Den handlar om sex MIT-studenter som överlistar amerikanska casinon och tjänar miljontals dollar åt sig själva och sina finansiärer. De gör, såvitt jag förstår, inget olagligt. De räknar kort och sannolikheter och får på så sätt oddsen på sin sida. Det studenterna har gemensamt, är stor fallenhet för matematik, en längtan efter riktiga utmaningar och samarbetsförmåga. Samarbetsförmågan är viktig eftersom deras koncept bygger på sammarbete. Utöver detta är de goda skådespelare när de framträder som stereotyper som casinona känner igen.

Än så länge har jag bara läst några kapitel. Jag kommer att tänka på filmer som Oceans eleven, De misstänkta och Catch me if you can. Alla filmerna handlar om intelligenta, fokuserade personer som för sina, till synes starkare, motståndare bakom ljuset. Motståndarna har ingen aning om vad som händer. Det var antagligen detta och verklighetsbakgrunden som fick mig att falla för boken.

den 17 september 2003

  De flesta har väl sett hur misstänkta brottslingar förhörs i amerikanska filmer. Det finns många varianter. "Snäll polis och elak polis." "Kompisen har tjallat på dig. Om du inte berättar hur det gick till går han fri och du åker dit på livstid." Jag brukar fundera över vad som är film och vad som är rekommenderade metoder. I en dokumentär om FBI:s agentutbildning nyligen, visade de ett avsnitt från etik-utbildningen. Där var de mycket noggranna med att även brottslingar ska behandlas väl, och inte som i en del polisserier.

På lunchen gjorde jag ett besök på Akademibokhandeln och tittade lite under kategorin "kriminologi". Där fanns en bok som heter Avancerad förhörs- och intervjumetodik:

Det låter ganska spännande. Jag beställde den.

En annan bok som jag också beställde, är Mindhunter av John Douglas. Han har jobbat i 30 år vid FBI och har varit med och utvecklat den teknik för profilering av brottslingar som de använder. Det låter också spännande. 79 kronor kostar den och det kan det vara värt. När jag läste om boken kom jag att tänka på TV-serier som Profiler och CSI.

den 16 september 2003

  John Allen Paulos framför en intressant idé i Innumeracy. Han vill ge händelser och aktiviteter ett "säkerhetsindex".

Genom att omvandla sannolikheten, för att något ska leda till döden, till dess logaritm, får han ett värde. Detta värde är aktivitetens/händelsens säkerhetsindex. Paulos subtraherar värdet från tio och får då ett värde som, om det är lågt, pekar på en hög relativ farlighet. Ju högre det är, desto mindre farligt är det, statistiskt sett.

En av 5300 amerikaner dör på grund av en bilkrasch varje år. Logaritmen av 5300 är 3,7. Tio minus 3,7 är 6,3, vilket är bilåknings säkerhetsindex i USA. Detta kan göras för allt möjligt: fallskärmshoppning, cykling, rökning, tunnelbaneåkning, blixtnedslag, jordbävningar och så vidare.

Poängen är att vi ska kunna jämföra olika aktiviteters/händelsers relativa risk. Detta tycker jag är ganska bra. Om det utbryter en ny epidemi (Sars eller Ebola till exempel), kan myndigheterna (eller någon annan) ange dess säkerhetsindex och på så sätt får vi snabbt en uppfattning om hur stor risk som är förknippad med den. Vi slipper då oroa oss i onödan för något, vars säkerhetsindex är 9,1, ifall vi inte oroar oss för att bilåkning har ett säkerhetsindex på 6,3.

den 9 september 2003

  Jan Tångring drog igång en intressant diskussion kring "vetenskaplig litteratur om bedrägeriets psykologi", i en kommentar till Håkan Kjellerstrands text om vardagligt beteende.

Håkan föreslår läsning av två kortare texter hos Australian Institute of Criminology: The psychology of fraud och Red flags of fraud. Jag sökte vidare efter böcker inom detta område på Amazon. Där hittade jag The art of the steal av Frank W. Abagnale som också har skrivit Catch me if you can, som blev en film av Steven Spielberg. Den såg jag för övrigt i lördags.

Frank W. Abagnale sysslade bland annat med checkbedrägerier under 1960-talet och åkte till slut fast och hamnade i fängelse. FBI kom på att de kunde ha nytta av hans kunskaper om checkbedrägerier och frigav honom i början av 1970-talet i utbyte mot hans kunskap. Sedan dess har han bland annat utvecklat svårförfalskade värdehandlingar åt stora världsföretag, vilket har varit mycket lönsamt.

Filmen som beskriver hans liv som tonåring - det var främst då han gjorde sin kriminella karriär - var mycket spännande, särskilt med tanke på att den har verklighetsbakgrund. I Amazons beskrivning av The art of the steal, läste jag att Abagnale bland annat satt i svenskt fängelse för sina internationella bedrägerier. Han skrev ut falska checkar till ett värde av 2,5 miljoner dollar, och blev en mästare på att lura folk genom att klä sig och uppträda som pilot, läkare och advokat. Bra val med tanke på människors i allmänhet respekt för just dessa yrken (Robert B. Cialdini beskriver det i boken Influence). Enligt filmen tog han advokatexamen efter två veckors studier och utan att fuska. Om det stämmer är det imponerande.

På Amazon finns det mängder av böcker om bedrägerier. Jag hittade däremot ingen som handlar om den bakomliggande psykologin.

den 5 september 2003

  I Innumeracy inleder John Allen Paulos med att jämföra sannolikheter för ett antal olika händelser.

Varje år dör 45000 personer på amerikanska vägar. Det är ungefär lika många amerikaner som dog i Vietnamkriget. 1985 dödades 17 amerikaner av terrorister vid utlandsresor. Risken var alltså ungefär 1 på 1,6 miljoner. Risken att dö av kvävning var 1 av 68000, risken att dö i en cykelolycka var 1 av 75000 och risken att dö på grund av drunkning var 1 på 20000. Risken att dö i en bilkrasch var 1 på 5300.

Paulos tycker att vi människor generellt sett är rädda för fel saker, baserat på statistiken.

Ett halvt kilo TNT, som exploderar i en bil, räcker för att totalförstöra bilen och döda alla i den. Sprängkraften av alla kärnvapen som finns i världen, motsvarar 25000000000000 kilo, eller ungefär 5000 kilo för varje person på jorden. Kärnvapnen på en Trident-ubåt innehåller 8 gånger så mycket eldkraft som alla vapen som användes under andra världskriget.

Det är lättare att få en uppfattning om stora tal om de ställs i relation till något vi är bekanta med.

den 4 september 2003

  I ett av de sista kapitlen av Get anyone to do anything handlar det om att hantera tuffa frågor. Jag tyckte att det fanns några bra tips där.

Det händer att folk ställer frågor som inte har något annat syfte än att anklaga och provocera. Hur hanterar man det på bästa sätt? Är det någon som det går att föra en vettig och sansad diskussion med brukar det inte vara så svårt. Det är när det inte är det som det blir svårt. Det finns några saker som bör undvikas.

1. Försvara dig inte. Att försvara sig ger trovärdighet åt anklagelserna och du hamnar med ryggen mot väggen medan motparten fortsätter att slå.
2. Godkänn inte den spelplan som motparten har ritat upp. Om du bemöter motpartens påståenden godkänner du dennes utgångspunkt. Har han sagt "du är oduglig, varför läser du inte på innan du öppnar munnen?", är utgångspunkten att du är oduglig. Det är inte därifrån du vill börja en diskussion.

Lösningen, enligt David J. Lieberman, är att, i stället för att bli defensiv och försvara sig, gå på offensiven och driva diskussionen. Han föreslår att verbala slag under bältet ska bemötas med "vilket svar skulle tillfredsställa dig?". Med den frågan kastar du över bollen på hans planhalva och låter honom springa i stället. Jag tycker att det är bra tänkt. Svaret på frågan kan bli ett av två möjliga.

Han kan svara att han inte vet, vilket i så fall ger dig ett stort övertag, eftersom du kan följa upp med att fråga varför han ställde frågan över huvud taget.

Det mer troliga är att han ger ett ganska specifikt svar. Det ger dig i så fall möjlighet att nysta vidare i det. Det viktiga här, är att nu är det du som driver diskussionen och han som står med ryggen mot väggen.

En annan typ av påhopp är de där någon säger något dumt om eller till en person utan att formulera det som en fråga. Exemplet i boken är: "Du skulle inte komma någonstans utan mig."

Svaret på ett sådant påstående kan vara "Varför säger du det?", "Varför hittar du fel i allting? Är du inte nöjd med någonting i ditt liv?" eller något liknande. Då hamnar bollen på hans sida igen och han blir åter tvungen att försvara sig, i stället för att du försvarar dig. Det är fortfarande viktigt att inte bli defensiv. Låt det inte handla om dig.

Det finns tips om hur man gör med en diskussion som man håller på att förlora. Här är ett exempel:

Någon säger till dig: "Hur kommer ett sig att alla är missnöjda med förhållandena på jobbet?"

I det fallet är det inte läge att besvara frågan. Det skulle bara bekräfta hans påstående att alla är missnöjda. I stället kan du försöka få honom att ställa en annan fråga genom att be honom att förklara vad han menar. Han kanske svarar att Lisa, Markus och Anna tycker att ingen får tillräckligt lång lunchrast. Då har du plötsligt något att diskutera. Lisa, Markus och Anna inte alla, och lämplig längd på en lunchrast kan man ha olika uppfattningar om. Nu är det inte längre alla som är missnöjda med förhållandena på jobbet. Här kan du göra diskussionen ännu smalare genom att fråga hur långa han tycker att lunchrasterna borde vara. Än en gång hamnar bollen på hans planhalva och han är tvungen att svara på frågor som du ställer.

Det är förstås inte så enkelt att komma ihåg allt detta i stridens hetta, men genom att hålla i minnet att inte försvara dig och att frågor är bra försvar, kommer du långt.

Jag ska ge ett sista exempel på vad man kan göra i knepiga diskussioner när motparten ställer frågor som syftar till att få din rygg mot väggen. Du kan svara med fraser som David J. Lieberman kallar för "diskussionsstoppare". De ger dig ett andrum medan motparten blir tvungen att tänka efter vad du har sagt. Exempel på diskussionsstoppare är:

"Tror du verkligen på det du trodde att du visste?"
"Varför frågar du mig sådant som du inte vet säkert?"
"Är du omedveten om vad du har glömt?"
"Om du väntade dig att jag trodde det hade du aldrig sagt det."

De flesta får tänka efter mer än en gång för att förstå vad meningarna säger, vilket i stort sett inte är någonting alls.

Det står en hel del bra saker i Get anyone to do anything och den är lättläst.

den 25 augusti 2003

  "Get anyone to say what he's really thinking".

Att få andra att säga vad de verkligen tycker i olika situationer är inte alltid så enkelt. När det är personer man känner väl är det förstås enklare än annars. I Get anyone to do anything finns det ett tips som jag tycker är ganska bra.

Låt oss säga att vi har ett förslag till någon typ av förändring och ska ta reda på vad en av de som berörs av förändringen tycker om det. Om vi presenterar förslaget och därefter ställer en rak fråga, kommer svaret antagligen att vara något i stil med "jo ... det verkar bra". Om vi då säger "tycker du verkligen det?", är sannolikheten stor att han eller hon låter säkrare på sin sak och kanske säger "absolut!", eller något sådant.

Hur ska vi göra för att få en ärlig åsikt om förslaget? I stället för att säga "tycker du verkligen det?", kan vi ställa en annan sorts fråga. Till exempel: "Vad skulle få dig att tycka att förslaget är ännu bättre?" Eller: "Vad skulle få dig att tycka att förslaget är riktigt bra?" Det går att variera frågan ganska mycket beroende på omständigheterna. Med hjälp av svaren bör vi kunna dra slutsatser om vad vederbörande tycker om vårt förslag, och kanske göra det ännu bättre.

Hur kan man ta reda på om någon gör något som man misstänker att de gör, men inte kan fråga rakt ut? Vi kan tänka oss att det försvinner saker från kontoret och att vi har fått ett tips om att det är en viss person som ligger bakom stölderna, men inte vet säkert.

Att konfrontera personen ger förmodligen ingenting. I stället kan man måla upp ett liknande scenario för personen och be om hjälp. I exemplet ovan skulle det kunna vara att säga att det förekommer stölder på en annan avdelning och fråga hur han/hon skulle gå till väga för att komma till rätta med det. Genom att iaktta personen när han/hon svarar kan man få en ledtråd till hur det förhåller sig. Om han/hon verkar intresserad och försöker hjälpa till är det mindre sannolikt att personen är inblandad i stölderna än om han/hon verkar känna sig illa till mods och undviker samtalsämnet. I det fall att det verkligen är den misstänkte som ligger bakom stölderna är det inte osannolikt att de upphör i och med att frågan kom upp.

Det går inte att säga med visshet att någon är eller inte är skyldig enbart med hjälp av denna metod. Riktigt förslagna kan spela med trots att de är skyldiga och oskyldiga kan reagera som om de vore skyldiga.

Det finns mängder av liknande strategier i Get anyone to do anything. Den som tänker använda dem, bör tänka efter ordentligt innan. Det är lätt att missbruka dem, både avsiktligt och oavsiktligt. Förra veckan fick jag brev från en läsare som hade blivit utsatt för "sociala experiment" av en vän, och beskrev det som obehagligt, vilket är förståeligt. Det är ingenting man ska leka med.

den 21 augusti 2003

  Knapphetsprincipen och relationer.

Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna är utan, men som gärna är med oss? Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna vill ha mer av?

Vi försöker att hålla oss ifrån personer som vi inte vill umgås med. Vi försöker att hålla oss i närheten av dem vi gärna vill vara med. Logiskt.

Om vi vänder på resonemanget: Hur påverkas våra känslor för personer vi tycker om, men som är svåråtkomliga? Hur uppfattar vi personer som ständigt finns runt omkring oss?

Enligt David J. Lieberman, i Getanyone to do anything, är vi mer intresserade av personer som vi tycker om, men som är lite svåråtkomliga, än av dem som vi har fri tillgång till. Allt i enlighet med knapphetsprincipen. Strategiskt är det bättre att göra sig lite mer svåråtkomlig inför personer som vi vill se mer av, liksom att överexponera sig mot, och tydligt klargöra våra känslor för, dem som vi helst vill bli av med, men som är intresserade av oss.

Resonemanget ovan gäller inte personer som redan lever i en fast relation till varandra: Gifta, sambor och så vidare. För dessa gäller det omvända. De vill, förutsatt att de tycker om eller älskar varandra, se så mycket av varandra som möjligt. De behöver inte göra sig svåråtkomliga.

Jag tycker att det är roligt att lära mig saker som går emot människans natur. Det här är exempel på det. Vill vi ser mer av någon på längre sikt, ska vi se till att se mindre av dem på kort sikt. Ologiskt vid första anblicken, logiskt vid en djupare analys.

den 19 augusti 2003

  Get anyone to do anything.

Titeln antyder ingen återhållsamhet när det gäller ambitionerna. Jag har just börjat läsa så jag kan egentligen inte säga så mycket. De inledande kapitlen handlar om att göra sig omtyckt och oemotståndlig. Mycket är sunt förnuft, en del känner jag igen från böcker som Influence och vissa saker är nyheter för mig. Det viktigaste är att jag tror att man kan uppnå målen med de förslag som ges.

Människor du vill bli omtyckt av ska du försöka att bara vara i närheten av i positiva sammanhang. Då kommer de att förknippa dig med bra saker. Logiskt. De flesta vill vara del av ett vinnande lag. Det kallas i boken för "law of association".

Ju mer du är tillsammans med någon, desto mer kommer du att tycka om henne. Det fungerar även på saker. Mycket reklam bygger på det. Mycket exponering av en produkt kommer får oss att tycka bättre om den oavsett om reklamen säger att den är bra.

Vi tycker bättre om dem som tycker om oss. Genom att låta andra veta att du tycker om dem, eller att de är duktiga, höjer du deras uppfattning om dig. Det får naturligtvis inte göras på ett överdrivet eller icke trovärdigt sätt. Var ärlig.

Lika barn leka bäst heter det. Motsatser dras till varandra säger man också. Det första är sant, medan det andra inte stämmer, enligt boken. Genom att visa att du och den du vill bli omtyckt av är lika, kommer hon att tycka bättre om dig. I boken föreslår David J. Lieberman till och med att det ska dras så långt som till att lägga sig till med den andres kroppsspråk och sätt att tala, men på ett diskret sätt. Det tycker jag verkar överdrivet. Människor som tycker om varandra "härmar" varandras rörelser och språk omedvetet och det tycker jag verkar fullt tillräckligt.

Om du får henne att känna sig nöjd med sig själv ökar du också sannolikheten att hon kommer att tycka bättre om dig. Personer som ofta klagar på andra har, enligt boken, svårare att bli omtyckta av andra. Däremot dras personer som är negativt inställda, och gärna klagar, till varandra. Det är dock inte varaktig vänskap, utan den tar slut när den ene kommer ur sin negativa period.

Det är självklart att den som är hjälpsam blir mer omtyckt.

Var mänsklig. Försök inte att dölja tabbar eller om du gör bort dig. Att vara mänsklig är ett drag som attraherar. Människor som aldrig begår misstag, eller åtminstone låtsas så, verkar mer självupptagna och blir mindre omtyckta. Det är alltså ett bra drag att inte ta sig själv för på stort allvar.

Var positiv och glad. Ingen vill vara med den som är arg och pessimistisk.

På det sättet fortsätter boken. Det är inga kioskvältare. Däremot är det ganska bra att läsa det koncentrerat på det här sättet. Det handlar inte om att förställa sig till någon man inte är. Det är mer fråga om att ta fram sina bästa sidor, men att inte dölja att man gör grodor ibland.

den 18 augusti 2003

  På vägen till jobbet läste jag andra halvan av I know what you´re really thinking. Helhetsintrycket är att det är en läsvärd bok för den som vill lära sig mer om kroppsspråk med avseende på trovärdighet. Den har sitt ursprung i domstolsmiljö och det går som en röd tråd genom boken. Fokus ligger på att fånga upp lögner. Kanske kan den vara till nytta även i andra intervjusituationer, exempelvis i samband med anställningar.

Boken är snabbläst i och med att den dels har så stor text och dels inte så många sidor. Det betyder också att den inte är särskilt omfattande. Vill man läsa mer och med en generell inriktning på kroppspråk finns det bättre böcker. Teach yourself body language till exempel. Håkan Kjellerstrand rekommenderar Body language av Julius Fast. Den har jag blivit rekommenderad på andra håll också, som en "klassiker". Om jag minns rätt finns den, eller har funnits, på svenska.

  Håkan Kjellerstrand skriver om zen, humor och kreativitet.

Humor och kreativitet berörs även i In the mind's eye. Thomas G. West skriver att idéer som möts med gapskratt ofta visar sig vara de mest kreativa. Han hävdade att skratt är ett bra mått på vad som är kreativt och inte. Om jag minns rätt använde han bröderna Wright som exempel. Hade jag inte sett ett flygplan och förstått tekniken bakom är jag rädd att jag också hade skrattat åt dem.

Vid brainstorming är det ofta de tokigaste idéerna som leder till de bästa associationerna och som sedan blir de genomförbara lösningarna.

den 15 augusti 2003

  Att dölja munnen när man talar indikerar att man tänjer på sanningen. Att gnugga örsnibben, näsan eller att hålla handen över hakan indikerar också att man inte talar sanning. Att dölja munnen när någon annan talar indikerar att man inte vill höra mer.

Det finns många detaljer i kroppsspråket som är svåra att medvetet styra och som talar om vad vi tänker oavsett vad vi säger. I know what you´re really thinking är inriktad på tolkning av signalerna vid de tillfällen då kroppsspråk och tal hamnar i konflikt med varandra. Ett generellt råd är att tro på de omedvetna signalerna mer än på orden.

Den som undviker ögonkontakt när han talar säger någonting han inte gillar. Att hålla ständig ögonkontakt kan tyda på att man vill verka ärlig, men inte nödvändigtvis är det. Att harkla sig innan man talar kan betyda att man inte håller med om något som har sagts, men inte vill säga det rakt ut. En mikrosekunds leende när man talar om någonting allvarligt kan indikera att man inte är så ledsen som man vill ge sken av. Att dölja ansiktet i händerna innan man svarar på en fråga kan betyda att man ogärna vill svara på frågan.

Eftersom kroppsspåk är så komplext kan det vara taktiskt att inte anklaga någon för att vara lögnare så snart en "lögnindikator" syns. I stället är det bra att fördjupa sig i det som verkar vara ett problem och på så sätt klargöra läget.

Vid möten mellan människor finns det också många signaler att vara vaksam på. Mellan två personer som sitter mittemot varandra vid ett bord går det att läsa vad som pågår utöver vad som sägs. Om den ene placerar sina händer på bortre delen av mitten, inom den andres halva, är det ett tecken på att han vill visa sin makt genom att inkräkta på den andres område. Likaså om de sitter vid ett bord på exempelvis ett café och den ene flyttar saker som står på bordet, salt- och pepparströare, servetter eller någonting annat. Att sitta upprätt eller luta sig framåt mot någon kan också vara ett sätt att visa makt. Att luta bakåt eller sitta med stolen en bit ifrån bordet kan vara ett tecken på undergivenhet. Att vara vänd med kroppen ifrån någon är ett tecken på ogillande. Omvänt är det ett tecken på gillande att ha kroppen vänd mot någon.

Många signaler uppfattar vi undermedvetet och reagerar därefter, genom till exempel känslor. Känner man sig obekväm i en situation kan det vara bra att fundera över varför. Kanske finns det något i omgivningen, i andras kroppsspråk, som får oss att känna så. Vad säger det i så fall om dem och hur de tycker och känner?

Kroppsspråk är verkligen mycket intressant.

den 14 augusti 2003

  I dag började jag läsa I know what you´re really thinking. Det är en bok om kroppsspråk skriven av Mark Mogil som bland annat har varit domare i New York. Han har skrivit ner sina iakttagelser från möten med vittnen, åtalade och andra och förklarat vad olika gester, poser och andra detaljer säger om personers egentliga tankar.

Det är intressant läsning och en del känner jag igen från andra böcker om kroppsspråk.

Boken har en layout som inte påminner om någon annan bok jag har läst. Formatet är ungefär A5. Varje sida rymmer omkring 17 rader med text. Det är alltså en centimeter mellan raderna och texten är stor så att även den mest långsynte borde kunna läsa utan glasögon. Jag får intrycket att författaren själv har gjort layouten sånär som på omslaget som ser professionellt ut. Hur som helst är det lättläst som det är, och det är väl huvudsaken.

Bilderna, som finns här och där för att förtydliga det som beskrivs i texten, är av samma låga kvalitet som om de vore kopierade 20 gånger i en dålig kopiator. Under bilden till höger står det:

Det finns inte en möjlighet att se på bilden vart president Nixon tittar. Hans ögon är helt enkelt inte urskiljbara över huvud taget. Det blir nästan komiskt.

Oavsett ovanstående verkar boken välskriven.

den 12 augusti 2003

  MIT:s Nicholas Negroponte är en av alla världens dyslektiker. Han tycker inte om att läsa och gör det bara i den utsträckning som det är absolut nödvändigt. Varje dag skummar han förstasidan av Wall Street Journal för att se om det står någonting om de bolag han är intresserad av. I övrigt läser han inte så mycket tryckt text. Långa e-postmeddelanden lämnar han utan åtgärd därför att det tar för mycket tid att läsa igenom dem.

Citatet kommer från John R. Horner i In the mind's eye. Han är en av världens främsta när det gäller studier av dinosaurier och har fått många paleontologer att omvärdera sina uppfattningar om dinosauriers beteende. Innan han började studera dinosaurier blev han kuggad sex gånger vid University of Montana. Han tog aldrig någon examen.

Känslan av att kunna ta större risker därför att ingen väntar sig att man ska lyckas i alla fall känner jag igen. Det var också delvis det jag menade när jag skrev om självförtroende, att människor med dåligt självförtroende ofta "samlar på sig en massa svagheter som de försöker att dölja och till slut blir det en stor och tung ryggsäck att bära". Eva P utnyttjade också detta - medvetet eller inte har jag ingen aning om - när hon skrev om språk och brännboll, två saker som hon uppfattar sig som svag på.

I epilogen till boken finns det exempel på saker som blir enklare om de presenteras visuellt än om de beskrivs med siffror eller ord. Ett av dessa exempel är övervakning av transaktioner i system. Exempelvis kraschen i Barings bank tros kunna ha undvikits om det fanns ett visuellt övervakningssystem. Den stora mängd transaktioner som görs går inte att kontrollera manuellt.

Jag har sett andra verkliga exempel på övervakning av transaktioner som görs manuellt med hjälp av kontrollistor. I ett fall kontrollerades att värdepappersaffärers courtage höll sig inom en viss nivå i förhållande till likvidbeloppet. Detta skulle enkelt ha kunnat ritas upp i ett diagram så att eventuella avvikelser syntes direkt.

Man kan också kombinera flera olika kontroller i samma bild. En axel kan representera värdepappersaffärers marknadsvärde i förhållande till portföljförmögenhet och den andra affärens värde i förhållande till mäklarens mandat. Då skulle man snabbt se att mäklarna håller sig inom givna ramar samtidigt som inga vansinniga riskpositioner tas i en enskild portfölj. Exemplet är kanske dumt, men det kan illustrera möjligheterna.

På många ställen i boken förutspår Thomas G. West att vi är på väg mot ett samhälle där visuellt orienterade människor kommer att efterfrågas i högre grad (igen). Många typer av gränssnitt går från att vara textbaserade till att bli visuella. Mönsterigenkänning är oftast ett mer kraftfullt sätt att analysera saker än andra sätt.

In the mind's eye är en ögonöppnande bok som väcker många tankar. Det sämsta med den är, vilket jag har skrivit tidigare, "gränssnittet". Det är trångt mellan raderna och det gör den svår att läsa. Jag tycker att det är synd, särskilt med tanke på bokens ämne.

den 6 augusti 2003

  Av Jonas Söderström fick jag tipset att A mathematician reads the newspaper, också av John Allen Paulos, är ännu roligare än Innumeracy. Han skriver:

Vid en sökning med Google hittade jag John Allen Paulos hemsida med mängder av tankeväckande och roliga texter. De flesta med anknytning till matematik. Rolig matematik. Ännu fler texter av honom finns det på ABC News hemsida. Läs exempelvis om hans förklaring bakom "märkliga" sammanträffanden med World Trade Center-attentaten eller hur revisorerna kanske hade kunnat se att något var fel i Enron innan bubblan blev för stor.

  Via någon webblogg som jag besökte igår hittade jag i en kommentar en hänvisning till en bok som heter Innumeracy och är skriven av John Allen Paulos. Texten som kommentaren hörde till handlade om ett avsnitt av Ed, där en bedragare drog nytta av människors bristande förståelse för statistiska möjligheter och vilja att tro på det otroliga. Det verkar vara en intressant bok. Tyvärr kommer jag inte ihåg var jag såg kommentaren. Jag försökte rekonstruera mitt surfande i går kväll, men jag hittade den inte ändå.

En annan bokserie om matematik som kanske är intressant, är The visual mathematics library, som omnämndes i In the mind's eye. Vad jag förstår är det läroböcker i matematik, men till skillnad från de flesta andra matteböcker beskriver de matematik visuellt i form av mönster. De har gått ur tryck och kan vara svåra att få tag på. Antagligen finns det andra liknande böcker. Det gäller bara att veta vad de heter.

Faraday sägs ha avskytt matematiska formler och talrepresentationer. Han tyckte att matematik skulle beskrivas verbalt, vilket är en anledning till att det tog lång tid innan han fick erkännande för många av sina idéer.

den 5 augusti 2003

  I dag har jag beställt två böcker. I know what you are really thinking av Marc Mogil och Get anyone to do anything av David J. Lieberman. Bägge har fått bra betyg av Amazons läsare.

Det var efter att ha läst en artikel om "microexpressions" i Newsweek som jag blev intresserad av hur man tolkar ansiktsuttryck och den vägen hittade jag dessa två böcker. En av recensenterna på Amazon varnade för att kunskapen i Get anyone to do anything kan missbrukas lika mycket som det kan användas för goda syften och att det borde ha påtalats i boken. Han gav dock boken höga betyg.

What's in your face

  Heureka!

I morse gick det upp för mig när och varför jag tappade greppet om matten i skolan.

Jag ser tal som bilder. Alla tal upp till 10 ser jag till exempel som bilder bestående av prickar, ungefär som på en tärning. För större tal går det inte att se prickar eftersom det blir för detaljerade bilder. I stället har jag enkla bilder som representerar större mängder. När jag bryter ner de större mängderna kan jag se prickbilderna igen.

Ett tal, 3 + 5 till exempel, ser jag som en bild bestående av de två bilderna för talen 3 och 5 bredvid varandra. När jag lägger ihop dem bildar de bilden för 8. Det behöver jag inte tänka efter för att se. När jag räknar gör jag alltså alltid en konvertering från siffror till bilder. Det går fort och är ingenting jag behöver fundera över.

Problemen börjar när jag ersätter siffror med bokstäver eller andra tecken. De har inga fasta bilder knutna till sig. "X" kan representera 4, 17 eller vad som helst. Då blir det tvärstopp. För att kunna räkna på det sättet måste jag först konvertera bokstäverna till bilder, ibland via tal. Det tar längre tid och tar det längre tid kan man anses vara lite trög.

Jag tror att det var här jag tappade intresset för matte för fram till och med mellanstadiet gick matten rätt hyggligt. Jag tillhörde utan tvekan den övre halvan i klassen. I högstadiet började vi räkna med bokstavsrepresentationer och det jag inte kan se kan jag inte räkna. Så enkelt är det. Det finns alldeles säkert sätt att se även dessa tal som bilder, men jag har aldrig lärt mig det och ingen har talat om hur jag ska göra. Jag har inte ens varit medveten om att det var detta som var problemet, förrän i dag.

Förmodligen kan det vara att jag ser tal som bilder som gjorde att jag tyckte att de sidor i matteboken som innehöll tal efter tal av samma typ. För mig var det som att titta på nästan likadana bilder och berätta vad de föreställde, om och om igen. En sida full med addition av tal upp till tio blev för mig en sida med upprepning av tio olika bilder. Helt ointressant. Subtraktion, multiplikation och division fungerade ungefär likadant.

Det var tack vare In the mind´s eye - Visual thinkers, gifted people with learning difficulties som jag kom underfund med detta. I ett citat av matematikern Jacques Hadamard står det:

För mig är bokstäver som ord, de dödar tankarna, som Schopenhauer skriver. Just nu vet jag inte vad jag ska använda den här insikten till, men att veta varför jag är dålig på någonting är en viktig hjälp om jag vill bli bättre på det.

den 24 juli 2003

  Michael Faraday är bland annat mannen bakom idén att materia är kraftfält. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och hade svårigheter med tal, stavning, interpunktion och att veta när det skulle vara stor begynnelsebokstav. Allra störst problem hade han med matematik och sitt opålitliga minne. Han var en visuell tänkare.

James Clerk Maxwell var också en visuell tänkare och framstående inom områdena elektromagnetiska fält och ljus. Han utvecklade en metod för att analysera spänningar i brokonstruktioner och skapade terminologi för att beskriva riktning och styrka på krafter. Till skillnad från Faraday växte han upp på landet under idylliska förhållanden. Han stammade och blev retad i skolan för sitt annorlunda sätt. Maxwell talade entonigt och hade svårt att formulera sig i tal.

Albert Einstein behöver knappt presenteras. Han formulerade relativitetsteorin bland annat. Han hade också ganska stora problem i skolan. En del skulle etikettera honom som dyslektiker. Som barn var han känd för att få raseriutbrott. Einstein var aldrig särskilt bra på vad de flesta skulle kalla enkel matematik, men däremot lysande när det gällde de svårare delarna. Han gjorde ofta räknefel även i vuxen ålder. Han blev ombedd av en lärare att sluta skolan därför att hans "blotta närvaro förstörde klassens respekt för läraren".

Lewis Carroll (C. L. Dodgson) var lärare i matematik i Oxford samt författare. Han hade mycket dåligt minne för siffror och ansikten. Personer han kände väl kunde uppfattas som kompletta främlingar på grund av hans dåliga minne för ansikten. Hela sitt liv stammade han.

Henri Poincaré är känd som "universalmatematiker" och lämnade viktiga bidrag till matematiken inom många viktiga områden. Poincaré lärde sig tala mycket tidigt, men han talade väldigt illa. När han lärde sig skriva visade det sig att han kunde skriva lika illa med vänsterhanden som med högerhanden. När han som vuxen skrev ett intelligenstest gick det så dåligt att han hade blivit klassad som idiot om han vore ett barn. Då ansågs han redan vara den tidens mest framstående matematiker. Läste han en bok, vilket han gjorde med mycket hög hastighet, kunde han tala om var och på vilken sida samt rad något i boken stod. Han mindes boken under resten av livet. Det samma gällde saker han hörde. Långa matematiska formler mindes han när han fick dem upplästa för sig. Han såg nämligen inte tavlan där de stod. Poincaré hade mycket dåligt minne för vardagssaker som ifall han hade ätit frukost eller inte.

Thomas Alva Edison uppfann glödlampan, rörlig film och grammofonen, bland annat. Han hade mycket svårt för att lära sig saker utantill, vilket till slut fick honom att rymma från skolan. Som barn ansågs han nästan vara ett dumhuvud inom sin familj och även av sig själv. Han hörde mycket dåligt. Det är oklart om han var dyslektiker eller inte. En del påstår det och andra att han inte kan ha varit det.

Nikola Tesla ligger bakom många saker med anknytning till kraftförsörjning: Växelström, stora vattengeneratorer, motorer, högspänningstransformatorer med mera. Han uppfann också den första radion och mycket annat. Han var mycket visuellt orienterad i sitt tänkande och beskrivs som en "showman" som nästan uppförde sig som en magiker när han visade sina uppfinningar. Tesla hade tvångsbeteenden och var bland annat tvungen att beräkna kubikarean av all mat han stoppade i munnen innan han åt den. Han var alltid tvungen att avsluta böcker, och hela volymer av böcker, när han väl hade börjat läsa dem, oavsett om det skulle ge honom något i utbyte mot uppoffringen.

Leonardo da Vinci var uppfinnare, konstnär och mycket duktig inom väldigt många andra områden. Han hade också ett mycket visuellt tankesätt. Han var vänsterhänt och skrev från höger till vänster oftast. Det hände även att han målade spegelvänt. da Vinci hade skrivsvårigheter och stavade ständigt fel på ord som uttalades likadant. Han gjorde även många andra skrivfel.

Winston S. Churchill var en världsledare under andra världskriget då han var premiärminister i Storbritannien. Hela livet hade han en taldefekt. Han är känd för att så ofta ha haft rätt och så ofta ha haft fel. Han beskrivs både som en stor visionär och oförutsägbar och planlös. Under hela sin skoltid hade Churchill stora problem. Språk var en av hans akilleshälar och han anses ha varit dyslektiker. Han hade mycket bra minne. Churchill blev mycket lätt distraherad av alla typer av ljud, men allra mest av vissling. När han skrev sina tal krävdes det absolut tystnad för att han inte skulle tappa tråden. Han ansågs slarvig. Han hade oerhört svårt att passa tider. Han var en visuell tänkare och hade mycket lättare för att ta till sig siffror om de presenterades i diagramform i stället för i tabellform.

George S. Patton var amerikansk general och ledde 3:e armén mot Tyskland efter dagen D i andra världskriget. Han var dyslektiker och ADD (attention deficit disorder). Av risk för att han skulle bli retad för sina svårigheter höll hans föräldrar honom hemma från skolan. Med tiden kom han över sina svårigheter att läsa och skriva.  

William Butler Yeats var poet och dramatiker och fick Nobelpriset. Han var dyslektiker. Hans pappa hjälpte honom att lära sig läsa på kvällarna. Yeats var visuell tänkare.

Ovanstående är hämtat från In the mind's eye. Det är många stora män och de har inte bara sin storhet gemensamt. De flesta av dem var visuella tänkare. De flesta hade läs- och/eller skrivsvårigheter. Flera av dem hade andra stora inlärningssvårigheter som barn och "blommade" först senare i livet. Några av dem hade stora svårigheter även inom sina huvudområden.

Var och en av dem beskrivs ganska utförligt i flera kapitel i boken. Delar av det skrev jag om här.

Det är ganska hoppfullt att läsa att det finns de som, trots stora problem inom många områden, lyckas väldigt bra i livet.

den 20 juli 2003

  En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

den 9 juli 2003

  Jag har aldrig kunnat lära mig saker utantill.

Multiplikationstabellen är en sådan sak som man förväntas, och har nytta av att, kunna utantill. Pappa och jag satt på somrarna och gjorde de matteböcker jag inte hade hunnit göra i skolan under läsåret.

Det jag minns bäst är alla bokuppslag som innehöll tal efter tal med multiplikation. Det känns som om vi höll på i dagar med varje sida. Pappa räknade i början av sommaren ut hur mycket jag var tvungen att räkna varje dag för att hinna bli färdig tills höstterminen började. Jag minns hur jag satt och grät framför böckerna. När hösten började kändes det inte som om jag hade haft sommarlov alls. Förmodligen pågick inte detta mer än två, kanske tre somrar, men jag upplevde det som om det var alla somrar i låg- och mellanstadiet.

Till slut lärde jag mig multiplikationstabellen hjälpligt. Jag gjorde små ramsor som jag läste tyst i huvudet. Det som det inte gick att göra ramsor av gjorde jag bilder av i huvudet. Bilderna kunde jag "läsa" och se vilka tal som blev vad.

Jag använder fortfarande samma knep för att komma ihåg multiplikationstabellen.

Det som störde mig allra mest med all tid jag lade ner på att göra färdigt matteböckerna, var att ingen frågade efter dem när jag kom tillbaka till skolan när terminen började. Jag väntade mig att någon skulle samla in dem och rätta dem. Det var det ingen som gjorde.

Jag kan fortfarande nästan inte lära mig saker utantill eller rent teoretiskt. På kort sikt kan jag minnas saker från texter genom att se texten framför mig i huvudet och läsa innantill. Det jag lär mig och kommer ihåg lär jag mig genom att prova. Jag gör saker om och om igen tills jag har provat så många kombinationer att jag genom erfarenhet vet vad som fungerar och inte. Då sitter kunskapen ofta ganska djupt. Många gånger djupare än hos andra som har läst sig till samma sak.

Kanske är det därför jag tycker om att bygga saker. Det finns fasta gränser för vad som fungerar och inte. I programmering går det ganska fort att pröva ett större antal kombinationer och på så sätt lära sig vad som går bra och vad som inte fungerar bra. Att hjälpa till att bygga pappas hus var samma sak. Att bygga mammas lekstuga tillsammans med Tommi också. Det är dessutom väldigt belönande att bygga saker. När dagen är slut ser man vad man har gjort. Det är inte som på jobbet där jag flyttar ettor och nollor. Det krävs ganska mycket för att se vad jag har åstadkomit efter en dag. Om det alls går att se.

Hela skoltiden var en lång transportsträcka till "livet". Jag kände mig aldrig skolmogen. Det vi lärde oss var mestadels teoretiska saker som jag inte såg någon praktisk nytta med. Nu efteråt kan jag konstatera att jag fortfarande har haft nytta av ganska lite av det jag inte lärde mig. Däremot har jag haft nytta av många andra saker som jag har lärt mig.

Eftersom jag inte lyckades förmå mig själv att lära mig alla saker som klasskamraterna kunde blev betygen dåliga. Inte så dåliga som de borde vara. Min strategi var att vara med på alla lektioner. Någon hade sagt att då kunde de inte dela ut lägsta betyg. Att jag tog mig igenom naturvetenskaplig linje på det sättet är fortfarande nästan ofattbart. Man borde inte kunna komma igenom klasserna och kunna så lite. Någon borde ha sagt stopp.

En händelse i gymnasiet minns jag särskilt väl. Det var i början av sista terminen som vår biologilärarinna hade enskilda samtal med alla elever för att gå igenom hur de låg till inför slutbetyget.

När jag kom in tittade hon på mig och suckade. Sedan tog hon fram en prov som jag hade gjort och bläddrade lite i det. Hon tittade på mig igen och sade: "Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte hur man kan ha så dåligt resultat på provet ens om man inte har läst på över huvud taget. Har du inte läst på?" Jag svarade med en lögn och sa att lite hade jag läst.

Jag brukade inte läsa på inför prov eftersom jag visste att det inte gjorde någon större skillnad mer än att jag blev trött. I stället gick jag och lade mig tidigt kvällen före proven så att jag åtminstone skulle vara utvilad.

Biologiläraren fortsatte: "Ja, jag vet inte ... Har du några planer för vad du ska göra i livet? Jag förstår inte hur du ska kunna få ett jobb med dina betyg." Då tyckte jag lite synd om henne för hon verkade uppriktigt bekymrad. Det var däremot inte jag. På den tiden rådde det stor brist på arbetskraft i bland annat finansbranschen. Jag hade ett stort intresse för aktiemarknaden och hade spenderat mer tid med att läsa om och studera den än med att göra läxor. Jag drev sedan något år en enskilt firma som handlade med aktier och hade precis startat ett handelsbolag tillsammans med några kompisar. När hon sa att hon inte visste vad jag skulle kunna bli hade jag fått jobb inom värdepappersdivisionen på en stor bank. Det minns jag inte om jag berättade för henne. Däremot sa jag att hon inte behövde oroa sig utan att det skulle ordna sig.

Under skoltiden var det min uppfattning att om man bara kunde tala för sig och var beredd att jobba hårt skulle det gå att få jobb och arbeta sig upp. Just då fungerade det också. Nu är det nog inte lika lätt för dem som avslutar sina studier.

---

Nu, ganska många år efter att jag slutade skolan, har jag börjat lära mig saker med hjälp av böcker. Snabbläsningen är en hörnsten. Utan den hade jag antagligen inte läst över huvud taget. En annan hörnsten är erfarenhet. Det jag läser i böcker nu kan jag ofta knyta an till egna praktiska erfarenheter och då är det plötsligt inte teori som ska läras in utantill. Jag ser mycket av det jag läser som bilder som stämmer överens med och kompletterar andra bilder av egna erfarenheter.

För 20 år sedan hade jag säkert inte kunnat förstå de böcker jag läser nu. De hade varit alldeles för abstrakta och intetsägande. Jag kanske börjar bli skolmogen. Å andra sidan har jag nog ingen nytta av någon examen nu. Jag lär mig det jag vill och behöver i alla fall.

---

Att jag kom att tänka på allt det här nu hänger ihop med In the minds eye som jag just läser. I morse läste jag om William Butler Yeats, irländsk författare. I ett stycke beskrevs delar av hans skoltid. Hans upplevelser av den hade likheter med mina. Han beskrev till exempel hur svårt han hade för att lära sig saker som andra tyckte var mycket enkla.

I förrgår läste jag om Winston Churchill. När han beskrev hur han föredrog praktisk kunskap framför teoretisk kände jag också igen mig väl. Han var ständigt sämst i de flesta ämnen. Det var jag med. Klasskamrater som var dåliga, men inte riktigt lika dåliga som jag, brukade komma fram till mig när vi fick tillbaka prov. De tyckte att det var en liten uppmuntran i eländet att det alltid fanns någon de kunde lita på hade sämre resultat. För min del gjorde det ingenting. Jag kunde gärna ha den rollen eftersom jag inte hade ambitioner att vara bättre. Ämnena intresserade mig inte.

En av de klasskamrater som brukade använda mig som "självförtroendehöjare" hade en bild av mig som lite ointelligent. Han blev mycket förbryllad när vi mönstrade för värnpliten. Där fick man göra diverse tester, både fysiska och psykiska. Sedan graderades man på en 9-gradig skala. Till hans stora förvåning hade jag en stark 9:a.

Till saken hör att han under hela gymnasietiden var inriktad på att bli yrkesofficer och tränade hårt för att göra bra ifrån sig på mönstringsproverna. Att jag, som inte hade tränat särskilt för detta, fick bättre betyg såg han mer eller mindre som en omöjlighet. Han nämnde det flera gånger efteråt.

De fysiska proverna var inte särskilt krävande och de så kallade "intelligenstester" man får göra passade mig perfekt. De gick bland annat ut på att vika ihop pappersfigurer i huvudet och den typen av uppgifter har jag alltid haft ganska lätt för. Att jag fick goda resultat var därför inte så konstigt.

In the minds eye är intressant läsning. Att se sina egna "problem" beskrivna av andra är mycket utvecklande. Det knyter ihop många lösa tankar som jag har haft.

den 7 juli 2003

  Nikola Tesla hade en mycket välutvecklad förmåga att visualisera saker i huvudet. Han kunde konstruera en turbin och provköra den i huvudet. Han kunde dessutom uppfatta missljud vid testkörningarna och åtgärda dem och göra nya körningar. Detta gjorde han i stället för att bygga prototyper och han påstod att de tester han körde i huvudet aldrig gick fel. De färdiga produkterna fungerade som väntat.

Det är få förunnat att ha en sådan välutvecklad visualiseringsförmåga. Det är först med 3D-simuleringar i datorer som det har blivit möjligt för "alla" att göra liknande simuleringar.

Tesla hade, innan han kom underfund med sin visuella förmåga, stora problem med den. När han hörde ord som beskrev saker han kände till, såg han dessa saker i huvudet och ofta tillsammans med blixtrande ljus. Dessa bilder var så verkliga att han ibland hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten.

I In the minds eye berättar Thomas G. West om många av våra mest kända tänkare och genier och deras förmågor och oförmågor. Nikola Tesla är en av dem. Det verkar som om väl utvecklade färdigheter inom vissa områden går hand i hand med stora svårigheter inom andra.

Winston Churchill hade mycket svårt i skolan och språk var en av hans stora svagheter. Att han blev så bra på att hantera det engelska språket förklarade han med att han fick så mycket mer tid på sig att bekanta sig med det i och med att han gick om flera klasser. Churchill var sämst i sin klass, vilket syntes tydligt när klassen marscherade på skolgården. Eleverna marscherade i betygsordning. Han fick gå allra sist.

In the minds eye är en intressant bok. En del har jag läst tidigare, men här är likheterna mellan våra största tänkare sammanställda på ett bra sätt. Man kan nämna i stort sett vilken geniförklarad person som helst och koppla samman honom (det verkar nästan alltid vara män av någon anledning) med stora inlärningshandikapp eller andra svårigheter. Thomas G. West resonerar att långsam inlärning kanske kan leda till djupare förståelse för ämnet.

Carroll Lewis (skrev Alice i Underlandet), som egentligen hette C. L. Dodgson, var välkänd matematiklärare. Han hade extremt svårt att minnas ansikten och siffror. Därför utvecklade han egna minnestekniker med vars hjälp han slapp komma ihåg siffrorna, exempelvis datum, men kunde räkna fram dem snabbt i huvudet.

En sådan teknik gick ut på att tilldela alla siffror två konsonanter som var utbytbara mot varandra. Siffran två kunde till exempel vara d och v. D för "duo" (två) och v från två. Ett årtal, exempelvis 1492 (året då Columbus upptäckte Amerika), skulle kunna bli "fnd" (första ettan i årtalet hoppas över eftersom den anses självklar). När man har konsonanterna för talet kan man lägga till vokaler där man vill. I exemplet ovan skulle Dodgson lägga till "o" och "u" så att det blev "found" ("upptäckte" på engelska), vilket var lättare att komma ihåg.

Dodgson kallade denna teknik för "Memoria Technica". Själv tycker jag att tekniken verkar ganska omständig, men för honom var den tydligen ändamålsenlig.

den 18 juni 2003

  Citat från Powerhunch!:

Det är ett bra tips. De få gånger jag har svårt att sova är det därför att jag ligger och tänker på någonting. Det kan vara något jag vill komma ihåg eller en idé. Oavsett vilket brukar jag skriva ner dem eller, vilket jag oftast gör, spela in dem på ett fickminne (då slipper jag tända lampan).

När jag har berättat så mycket jag kan om idén kan jag släppa den eftersom jag vet att den är sparad. Ibland kommer jag på mer detaljer efter en stund och då måste jag "lasta av" mig dem också innan jag kan sova. Jag tror inte att dessa detaljer hade kommit fram om jag inte först hade gjort mig av med de första tankarna. (Det är nog ungefär så image streaming fungerar.)

Vänster hjärnhalva kan hålla omkring sju saker i minnet. Om man skriver ner de sju saker som finns där kan man lagra sju nya saker och eventuellt hamnar de saker man skrev ner i långtidsminnet i höger hjärnhalva i stället. 

Likadant gör jag på jobbet. I stället för att försöka hålla saker i huvudet skriver jag ner dem. Då kan jag koncentrera mig på det jag borde.

Det är som en sorts mental delegering. Från hjärna till papper, fickminne eller dator.

den 17 juni 2003

  I In the minds eye skriver Thomas G. West att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.

I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett svårt handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.

Thomas G. West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.

Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.

In the minds eye verkar intressant. Det sämsta med den är layouten. Det är alldeles för trångt mellan raderna och bokstäverna ser ut att vara lite olika från sida till sida. Det senare beror nog på slarv i tryckeriet. Jag tror att den är svårläst för dyslektiker, ironiskt nog. Innehållsmässigt verkar den däremot välskriven och genomtänkt (baserat på den lilla del jag har läst).

den 13 juni 2003

  Jag fick brev från damen bakom rabarberrabarber (jag skriver inte ut hennes namn eftersom hon inte gör det på sin sida).

Hennes snabbläsningslärare hade sagt att när man väl börjar med snabbläsning måste man alltid använda det. Det håller jag inte med om. Jag tror att snabbläsningen kommer att gå långsammare om man läser på traditionellt sätt väldigt mycket och det är alltid bra att öva snabbläsningen. Däremot tycker jag inte att det skadar att använda traditionell läsning emellanåt.

Det är nog lite som att springa. Bara för att man kan det behöver man inte göra det jämt. Vissa saker är dessutom svåra att läsa med snabbläsning. Rimmande dikter och verser till exempel. Jag har än så länge inte lyckats läsa verserna i Alice i Underlandet med snabbläsning. När jag försöker tappar jag sammanhanget helt för de är avsedda att läsa med en viss rytm och det är svårt att snabbläsa dem med rätt rytm.

När man börjar öva snabbläsning kan det kanske vara bra att inte läsa för mycket på vanligt sätt för det är lätt att falla in i gamla vanor då. Använd guiden även vid traditionell läsning. Då går det fortare.

Nu när snabbläsningen går automatiskt för mig känns det ofta avigt att läsa på annat sätt. Teknikerna för snabbläsning kan man använda även vid långsam läsning. Kanske var det så läraren menade.

  I morse läste jag en kort bok som heter "Den vakne jägaren - Hur man engagerar alla i företaget i jakten på ständiga förbättringar" (ISBN 9163053764) och är skriven av Lars Nilsson.

Boken beskriver hur man inom Candelia, godistillverkaren, arbetade för att åstadkomma ständiga förbättringar. Det är en mycket läsvärd bok för alla som arbetar i eller driver företag med anställda.

Tankarna i boken bygger på att involvera och ta till vara de anställdas förslag och idéer om hur man kan förbättra företaget. Det är viktigt att visa att alla inlämnade förslag tas om hand och utvärderas samt genomförs när så har beslutats. Varje chef är ansvarig för de förslag som kommer in inom sin enhet. Den centrala förslagskommittén skrotades eftersom den hamnade för långt ifrån förslagsställarna.

När det är något som inte fungerar använder man sig av The whys för att ta reda på varför och hur det kan åtgärdas. För problemlösning använder man också en metod de kallar 4F: Fakta, fundera, förbättra och följa upp. Först tar man reda på alla fakta kring problemet. Därefter funderar man över lösningar. Sedan genomför man förbättringar och sist följer man upp att de har fått önskat resultat. Det låter och är enkelt, men det fungerar inte så överallt. De har lagt till ytterligare ett F: förankra.

I boken beskrivs också en ledarskapsfilosofi:

1. Sätt mål och ange strategier.
2. Organisera och decentralisera ansvar.
3. Informera och utbilda för kunskap och motivation.
4. Följ upp.

Några nyckelord för filosofin är lyssna, initiera, delegera, motivera och följa upp.

Det är viktigt att ge återkoppling till personalen så att alla ser vad som händer med förslag och vilken effekt de genomförda förslagen får. På Candelia gav detta ständiga förbättringsarbete mycket tydliga resultat. Kvalitén på utfört arbete ökade, personalens arbetssituation förbättrades och de flesta verkade mer nöjda med vad de åstadkom. När arbetet började fungerade mycket dåligt på Candelia och arbetsmoralen och motivationen var låg.

Så långt det är möjligt ska idéer verkställas där de dyker upp. Då är det lättare att få det gjort än om någon annan, mindre motiverad, ska göra det.

den 12 juni 2003

  Albert Einstein har sagt:

Jag läste citatet i Powerhunch!. Fritt översatt betyder det att ett problem inte kan lösas av samma medvetande som skapade det. För att lösa problem kan man antingen be någon annan om hjälp eller använda ett annat medvetandetillstånd än det man befann sig i när problemet uppstod.

Einstein sägs ofta ha använt sitt undermedvetna och intuitionen till att lösa medvetna problem. Det rekommenderar både Gail Ferguson (Cracking the intuition code) och Marcia Emery också.

Jag använder ibland ett annat sätt. Jag vet inte om det hjälper till att växla mellan olika medvetanden, men det fungerar i alla fall. Fast i och med att jag går från att se problemet som mitt eget, till att se det som någon annans kanske det är olika medvetanden i alla fall. Det beror nog lite på hur man ser på medvetande.

den 5 juni 2003

  Alice i Underlandet och Liftarens guide till galaxen är egentligen ganska lika varandra. De är bägge fulla av påhittade omöjliga figurer, de innehåller många dialoger med ordvändningar och ordlekar, de handlar om resor.

Här är ett exempel från Alice i Underlandet. Alice samtalar med en grip och en falsk sköldpadda och Alice har frågat vilka ämnen de läste i skolan. Alice börjar:

Här är ett avsnitt ur Liftarens guide. Huvudpersonen Artur Dent är just på väg att få sitt hus nedrivet av bulldozers. Han ligger i leran framför huset som en mänsklig sköld (ungefär som Greenpeace brukar göra) och grälar med bulldozerföraren, Mr L. Prosser, när han får hjälp av Ford Prefect. Ford Pefect vill ha med sig Artur till en pub i byn. Mr Prosser blev orolig över att Artur hade fått förstärkning och ropade:

Och så fortsätter det.

Jag undrar om inte Douglas Adams var lite inspirerad av bland annat Lewis Carrolls böcker.

den 3 juni 2003

  Mina telefoner har en funktion som de kallar "magiskt ord". Det är ett ord som telefonen hela tiden "lyssnar" efter. När den hör det magiska ordet aktiveras röststyrningsfunktionen i telefonen.

Människor har också magiska ord. Om någon exempelvis säger mitt namn aktiveras min röststyrningsfunktion. Även om jag inte aktivt uppfattar vad personer i närheten talar om, reagerar jag direkt när jag hör mitt namn. Öronen tar alltså emot alla ljud som finns runtomkring, men hjärnan filtrerar bort det den tror att jag inte behöver veta och lägger det på något ställe i mitt undermedvetna. Ofta aktiveras hela den senast sagda meningen i samma stund som jag hör det magiska ordet.

Det är inte bara mitt namn som fungerar som magiskt ord. Alla ord som på något sätt är av intresse aktiverar mitt medvetande. Det kan vara något så enkelt som att något av barnen, som jag egentligen inte lyssnar aktivt på, säger något fel. Då rättar jag dem blixtsnabbt utan att tänka på det.

Likadant fungerar det med ögonen. Allt de ser lagras men bara det som behövs för den pågående aktiviteten görs medvetet. Det är därför vi kan bläddra på måfå i en bok och läsa bara de saker som ögonen fastnar vid och ändå få ut ganska mycket information. Ögonen och hjärnan tar hand om det om vi bara låter dem. Vi får ut mer på detta sätt om vi först gör klart för oss vad vi vill ha ut av boken. Det är bland annat på detta photoreading bygger.

Människokroppen är fantastisk. Det är synd att vi är så dåliga på att dra nytta av den och att det inte finns någon komplett manual.

  I går satt jag i ett projektmöte och diskuterade hur en stor finansiell aktör skulle anpassa sig för ett eventuellt medlemskap i EMU och hantering av euro. Det skulle kosta en oerhörd massa pengar och skillnaden blir att alla system räknar i en valuta som är värd ungefär 8 kronor per styck och heter euro.

Jag läste ut Powerhunch! i går. I sista kapitlet skriver Marcia Emery att man ska använda sin intuition till att försöka se saker i ett större sammanhang i dess rätta proportioner. Har det vi gör en plats i ett större sammanhang? Annars ska vi kanske inte göra det. När jag satt i mötet i går hade jag väldigt svårt att se den verkliga nyttan med det vi gjorde. Kanske skulle jag se det i ett ännu större sammanhang för att få det att verka vettigt.

I sista kapitlet står det också att Einstein har sagt ungefär att intuition är en gåva och logik är en bra betjänt, men att vårt samhälle hedrar betjänten och struntar i gåvan. Det är nog sant. Sant är det också att jag tänker mycket mer på intuition efter att ha läst om det.

Powerhunch! och Cracking the intuition code är två väldigt olika böcker om intuition. Medan Gail Ferguson försöker att beskriva intuition som något logiskt radar Marcia Emery upp exempel på hur intuition kan användas på olika sätt utan att så mycket bry sig om det bakomliggande. Det var nog bra att jag läste Cracking the intuition code först eftersom min intuition har varit så djupt begravd under logik. Powerhunch! är dock också mycket läsvärd.

den 1 juni 2003

  I morse vaknade jag med en komplett husplan i huvudet. Jag vet inte varför för jag har inte planerat att bygga något hus.

Jag kladdade ner den på ett papper för att inte glömma bort den om jag någon gång behöver den. Den har flera lösningar som jag är lite stolt över därför att jag tycker att de är ganska smarta. Det är inte ett vackert hus, men det vore nog ganska trevligt att bo i.

Huset har ett plan utan källare och det är ungefär 20 meter långt och 10 meter brett. Utmed ena långsidan (södersidan) ligger arbetsrum, vardagsrum och "bibliotek" (ett rum för lugn och ro). Utmed andra långsidan ligger fyra sovrum, kök och två badrum samt ingångshall.

De två "avdelningarna" (dag- och natt-) är åtskilda av en korridor som går tvärs igenom hela huset, på längden, med en dörr i varje ände (bra för snabbvädring). En finess med korridoren, är att det blir en extra ljudisolering från "dagsidan" där de mer ljudliga aktiviteterna äger rum.

Köket och ena badummet ligger på var sin sida av ingångshallen mitt i huset på baksidan. Det blir nära från alla sovrum och vardagsrum. Det andra badrummet ligger i ena änden av huset.

Husets tak är rakt men lutar med den lägre änden i nattsidan och den högre i dagsidan. Utmed dagsidan kommer det att vara fönster från golv till tak. Det blir alltså väldigt ljust och varmt där av solen. På nattsidan är det ett fönster av normalstorlek i varje rum. Eftersom det är åt norr blir det jämförelsevis svalt och mörkt där på sommaren. Takhöjden i vardagsrum, bibliotek och arbetsrum är mellan 2,5 och 4 meter. Golven är genomgående slipad och lackad furu.

Från vardagsrummet är det stora öppningsbara glasdörrar mot trädgården och en stor öppning mot hallen. Det är också stora öppningar med skjutdörrar mellan vardagsrum och bibliotek och arbetsrum så att det går att öppna och få det som ett stort rum som är 20 meter långt och 5 meter brett.

På baksidan av huset, nattsidan, är det tall- eller ekskog och huset står i en svag sluttning med utsikt över ängar eller åkrar. Huset ligger ganska avsides utan stora vägar i närheten.

Framväggen på huset vara välvd för att ge det en trevlig form, ungefär som ett öga som tittar mot solen med skogen som "ögonbryn".

Emmy sa något i dag som gav mig en idé till för huset. Hon sa att hon inte tycker om "stjärnhuset" i äpplen. Då kom jag på att man skulle kunna sätta stora fönster i taket på vardagsrummet och kalla det för just stjärnhuset.

Eftersom jag läser Powerhunch! har jag funderat mycket över varför jag fick denna "uppenbarelse". Om jag skulle gå efter boken kanske det är min intuition som säger någonting. Om den i så fall menar att jag faktiskt skulle bygga ett eget hus vet jag inte.

Det är ett väldigt härligt hus som jag säkert hade trivts bra i. Jag gillar konceptet med en natt- och en dagsida.

den 27 maj 2003

  Det är möjligt att förändra sig själv genom att förändra sitt språk. Det skriver Marcia Emery i Powerhunch!.

Hur vi uttrycker oss och uttryck vi använder ofta säger en del om vår inställning till oss själva och livet. En person som ofta använder uttryck som "jag har antagligen fel, men jag tycker att ...." är osäker på sig själv. Genom att byta ut det uttrycket mot ett annat, som bättre speglar hur han/hon vill vara, kan han/hon förändra sig själv. Att i stället säga "jag tycker att ..." ger ett intryck av gott självförtroende och leder med tiden också till bättre självförtroende.

Genom att fundera över hur vi uttrycker oss kan vi lära oss mycket om oss själva och, om vi vill, ändra på saker vi tycker är mindre bra.

Inte just detta, men en del andra av teknikerna i boken påminner om NLP (neurolingvistisk programmering). Det står en del om drömmar och hur de kan användas för att få svar på svåra frågor eller lösa problem. Det står också en hel del om kreativitet och hur associationsmetoden kan användas för att få svar på frågor.

Associationsmetoden kan också användas för att främja kreativitet. Kortfattat går det till så att man tänker på ett problem eller något man vill ha kreativa idéer kring. Därefter försätter man sig i ett avslappnad tillstånd samtidigt som man fokuserar på exempelvis en punkt eller ett mönster i närheten. När det sedan dyker upp en bild, ett ord eller något liknande, associerar man det till andra ord eller bilder. Något av dessa kommer att visa sig innehålla vad man är ute efter. Som sagt, kortfattat.

Att använda drömmar som problemlösare eller för kreativitet kan gå till på liknande sätt. Först formulerar man problemet som en fråga: "vad ska jag göra för att lösa problem x?". Sedan går man och lägger sig. När man vaknar börjar man med att dra sig till minnes vad man har drömt. Helst innan man öppnar ögonen. När drömmen börjar komma fram ska man gå igenom den gång på gång och försöka minnas så många detaljer som möjligt. Först när den inte blir mer detaljerad är det dags att öppna ögonen och skriva ner den (eller spela in den).

Sedan är det dags att tolka drömmen. Egentligen är det den som har haft drömmen som bäst kan tolka den. Det gäller att förstå vilket symbolspråk man har om man vill kunna tolka en dröm. Det finns generella saker, men mycket är helt individuellt.

Någon gång ska jag nog läsa en bok om drömmar.

den 14 maj 2003

  Osannolikt sannolikt.

I morse läste jag vidare i Powerhunch!. Det stod att man ska vända sig till naturen, böcker, tidningar, allt möjligt i sin omgivning, för att få svar på svåra frågor eller hjälp med svåra beslut. Man ska ställa frågan till sig själv och därefter öppna till exempel en bok eller en tidning och se vilka svar man får utan att egentligen leta. Jag tänkte att jag ville skriva om det, men kom inte på något att skriva.

---

Ibland när jag inte har något annat för mig brukar jag fundera över vad det har blivit av gamla skolkamrater och andra som jag inte har träffat på många år. Det har hänt att jag gjort en namnsökning i Google. Det blir träff ibland. Oftast blir det inte det.

För några veckor sedan kom jag att tänka på en skolkamrat som jag inte har sett på väldigt många år. Annars brukar jag springa på en del av dem emellanåt. Den här skolkamraten hade jag ingen aning om vad det hade blivit av.

---

På vägen hem från jobbet i dag satt jag och dagdrömde. Jag minns inte om vad. Ofta dras ögonen till olika texter i bussen eller tunnelbanan. Reklamskyltar, tidningar, böcker. Jag ströläser här och där. Ofta helt omedvetet. Precis innan jag klev av bussen i dag föll ögonen på en liten annons i en tidning som någon läste två eller tre stolsrader framför mig. Längst ner i annonsen stod det ett namn och ett telefonnummer. Ovanför det stod det en webbadress med stora bokstäver. Namnet tillhörde med största sannolikhet den gamla skolkamraten. Jag vet ingen annan som heter så och telefonnumret var typiskt för den plats där jag växte upp.

Ett fantastiskt sammanträffande kan man tycka. Både att jag eventuellt fick ett svar på min fråga om klasskamraten och att det dessutom blev något att skriva här som dessutom anknöt till det ämne jag ville skriva om.

Jag kom just att tänka på ett annat liknande "sammanträffande". För väldigt många år sedan var jag och två kamrater ute och cyklade runt Gotland under en dryg vecka. Vi stannade ofta och läste kartan för att hitta de bästa vägarna. Det var lite bökigt att hela tiden ta fram och lägga undan kartan.

När vi kom hem kom jag på att man borde tillverka någon sorts kartbladshållare att fästa på styret. Jag tillverkade en sådan. Då tyckte jag att det var en bra idé och funderade på att låta tillverka karthållare för cykelstyren och sälja dem. Om de skulle säljas behövdes det ett produktnamn. Jag öppnade en ordlista för att se om det fanns några lämpliga namn för en karthållare. Det första ord mina ögon föll på var "ciceron". Ciceron betyder vägvisare, förare.

Jag minns att det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag när jag insåg hur liten sannolikheten var att man först av allt ser ett så passande namn bland så många ord.

Marcia Emery rekommenderar att man skriver ner alla kontakter med sin intuition.

den 13 maj 2003

  Marcia Emery skriver i Powerhunch! att vi kan nå vår intuition genom att anropa den och be om hjälp. Ungefär samma sak står det i Cracking the intuition code.

Jag ställer frågor till mig själv ibland när jag behöver komma ihåg något eller om jag vill lösa ett problem. Beronde på vad det gäller kan det ta olika lång tid innan svaret kommer och svaret kan komma lite när som helst i helt fel sammanhang. Ofta händer det när jag sitter i möten att lösningen på problem dyker upp.

Av det lilla jag har hunnit läsa i Powerhunch! finns det än så länge ingenting som motsäger det jag tror om intuition, att det är hjärnans mestadels omedvetna bearbetning och analys av vår samlade kunskap och information. Inget hokus pokus alltså. Att anropa den på samma sätt som ett minne verkar därför inte heller orimligt. Jag är inte ens säker på att jag ser en stor skillnad mellan det vi kallar intuition/superlogik och återkallning av minnen eller undermedveten problemlösning. För min del kan det lika gärna vara olika tillämpningar av samma process. Likheterna mellan intuition och image streaming, som beskrivs i The Einstein factor, är också stora.

Även exemplen på hur intuition har använts och hur image streaming har använts påminner om varandra. I The Einstein factor beskrivs hur en man med hjälp av image streaming fick veta att något var fel med hans frus bil. Han hindrade henne från att använda den och kunde konstatera att ett däck var svårt skadat och på väg att explodera. I Powerhunch! tog en kvinna sin bil till en verkstad på grund av en obehagskänsla. Det visade sig att någon hade mixtrat med motorn så att den hade kunnat börja brinna.

den 12 maj 2003

  Det var ett tag sedan jag köpte böcker. I dag beställde jag fyra stycken. Två om ADD (attention deficit disorder), en om dyslexi och en om "the minds eye":

  Om man läser en bok om ett ämne lär man sig i bästa fall något. Om man läser en annan bok inom samma ämne lär man sig ofta mycket mer. Mer än dubbelt så mycket. Den andra boken har ofta en annan infallsvinkel än den första. Det ger dels nya perspektiv och dels bekräftar det saker man tror att man har lärt sig i den första boken. Dessutom ser man om det finns några motsägelsefulla uppgifter i böckerna. Det är särskilt vanligt inom områden som inte är helt utforskade.

Jag läser ofta böcker två och två (eller fler). Två böcker om kroppsspråk, två böcker om intuition, två böcker om minnet, flera böcker om snabbläsning, flera böcker om mindmapping, flera böcker om överlevnad, flera böcker om Aspergers syndrom, flera böcker om kunskapshantering, och så vidare.

Efter att ha läst en bok tycker jag vanligtvis att jag kan väldigt lite eller ingenting alls. Det är svårt att veta vad av det jag har läst som är verklig kunskap och vad som bara är sådant som hjärnan har kokat ihop av minnen och annat. Efter att ha läst en bok till brukar mycket klarna. Det som eventuellt är gemensamt i båda böckerna brukar vara kärnan i ämnet. Om jag inte hittar någon kärna efter två böcker kan jag läsa ytterligare en. Hittills har det inte hänt att jag inte har hittat en kärna efter att ha läst tre böcker om samma område. Ofta blir ytterligare böcker bara en repetition av sådant jag redan har läst.

Böckerna behöver inte läsas direkt efter varandra. Jag väljer ofta vilken bok jag ska läsa genom att titta på hyllan med olästa böcker och ta den som just då känns mest spännande. Jag tror inte att man vinner något på att tvinga sig igenom flera böcker inom samma område direkt efter varandra om det inte känns rätt. Dessutom kan det nog vara bra att få lite perspektiv på en bok innan man läser nästa bok om samma sak.

Det är inte något unikt i mitt sätt att välja och läsa böcker. En del av det beskrivs i The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele och i flera mindmappingböcker har jag läst att man rekommenderar läsning av flera böcker inom samma område parallellt med att man ritar mindmaps av innehållet i dem.

Just nu behöver jag bland annat läsa en till bok om dyslexi för att få ordning på det jag läste i The gift of dyslexia av Ronald D. Davis.

  I morse började jag läsa Powerhunch! Living an intuitive life av Marcia Emery.

Precis som Gail Ferguson (i Cracking the intuition code) hävdar Marcia Emery att intuition är något alla människor är begåvade med, men som de flesta behöver arbeta lite med för att kunna använda medvetet. Som exempel på "vardagsintuition" nämner hon känslan man kan få i samband med anställningsintervjuer, att det känns helt rätt att ta ett erbjudet jobb eller att det är något odefinierbart som inte stämmer. Det är intuitionen som säger något till oss.

Hon skriver att människor har olika sätt att känna intuition. En del "ser" sin intuition, andra "hör" eller "känner" den. Ytterligare andra kan "smaka" den eller upplever den på andra sätt.

Djur har intuition och använder den hela tiden. Det står inte så, men det kanske är det som kallas instinkt. Jag har hört att hundar kan känna på lukten vilken sinnesstämning i människa befinner sig i. Är man arg känner de det på lukten. Är det så är det kanske inte otänkbart att även människor skulle kunna känna på lukten hur andra människor mår. Kanske sänder vi ut signaler på andra sätt också utan att vi vet om det. Kroppen kan vara som en radiostation som är igång dygnet runt och som vissa människor har lärt sig att medvetet ta emot och förstå.

Kvinnor anses ofta vara mer intuitiva än män. Mina fördomar säger mig att män ofta anses vara mer logiska än kvinnor. Kan det finnas ett motsatsförhållande mellan logik och intuition? Logik är "läran om klart och följdriktigt tänkande". Intuition är "förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan medveten tillgång till alla fakta". (Båda definitionerna enligt Norstedts svenska ordbok och uppslagsbok.) I mina öron låter det lite som om det kan vara två sätt att nå samma resultat. Antingen låter vi hjärnan arbeta utan vår medvetna inblandning eller också resonerar vi oss medvetet fram till en slutsats.

Enligt Gail Ferguson började människan förlora sin medvetna intuitiva förmåga i samband med att logiskt tänkande blev på modet för ett par tusen år sedan. Så kanske det är.

den 1 maj 2003

  Sokratiska narrar.

På sidan 276 i Idéboken läser jag att gamla tiders kungar hade narrar för att ifrågasätta allt de gjorde. Narren kunde säga vad han ville utan att bli bestraffad. Det var hans uppgift. Kungen var medveten om att få vågade ifrågasätta hans beslut och narren var en sorts försäkring mot råka ta på sig "kejsarens nya kläder".

När jag läser det kommer jag att tänka på vad jag har läst om Sokrates och "sokratiska metoder". Sokrates arbetade också med att ifrågasätta. Att ikläda narren en lustig hatt och färgglada kläder var ett sätt att göra honom till en person vars ifrågasättande man kunde ignorera och skratta åt. Om han såg ut som en betydelsefull person skulle det ha varit svårare för kungen att inte lyssna på vad han sa.

Det var ett listigt system. Vi skulle nog behöva fler narrar, vilket Fredrik Härén också skriver i Idéboken (Peter tipsade om länken).

  Dyslektiker tänker huvudsakligen visuellt till skillnad från de flesta andra som tänker verbalt. Det betyder att de egentligen tänker mycket snabbt, men att det kan verka som om de tänker långsamt därför att skrivet språk inte passar in i deras sätt att tänka. När vi "ickedyslektiker" läser tolkar vi informationen på det för oss enda sättet, vilket vanligtvis går hyggligt snabbt (tycker vi). En dyslektikers hjärna provar på samma tid en stor mängd möjliga kombinationer, vilket gör att de kan verka långsamma. I praktiken är det alltså tvärt om. Ett ord som cat (katt) kan enligt Ronald Davis läsas på 42 olika sätt om man flyttar runt bokstäverna i alla tvådimensionella kombinationer. En dyslektiker hinner prova dem på lite drygt den tid vi andra hinner läsa ordet "rätt".

Med visuellt tänkande kan de behandla mycket mer information än vad som är möjlig genom verbalt tänkande. Enligt Ronald Davis tänker dyslektiker åtskilliga gånger snabbare än de flesta andra. Deras problem är att skriven text är tvådimensionell och bara kan tolkas på ett eller ett fåtal riktiga sätt. En tredimensionell sak, exempelvis en stol, kan ses från många olika vinklar och tolkas på ett stort antal sätt. Dyslektiker är ofta konstnärligt och kreativt lagda och har en fallenhet för att se saker i flera dimensioner. Sådant som vi andra kan behöva en lång stund för att se, ser de på en bråkdel av en sekund.

The gift of dyslexia är en spännande bok. Det är svårt att återge mycket av vad som står i boken för det kräver ganska omfattande bakgrundsinformation om det ska bli begripligt. En del saker låter nästan otroliga lästa för sig, men satta i sitt sammanhang fungerar det faktiskt. Eftersom jag antagligen inte är dyslektiker är det svårt att säga om idéerna fungerar i praktiken. Vore jag dyslektiker eller lärare skulle jag nog ge dem en chans. Metoden i boken går ut på att låta dyslektikern själv arbeta sig fram till lösningen på problemet och att ta tillvara deras kreativitet i processen.

Ronald Davis kopplar även samman dyslexi med hyperaktivitet och ADD (attention deficit disorder) och förklarar hur han ser även dessa som ett sätt för (framför allt) barn med dyslexi att hantera de problem visuellt tänkande kan ställa dem inför. Han liknar dyslexi vid sjösjuka på grund av en rörlig omgivning. Att röra sig är ett sätt att parera för omgivningens rörelser så att "sjösjukan" går över. Även detta låter säkert lite konstigt men i boken blir det logiskt. Min reflektion om att flera kända dyslektiker även har/hade ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), som är "släkt" med ADD, får ett ännu starkare samband. Ronald Davis skriver att han som barn var autistisk.

Jag tycker att det är intressant att läsa om hur människor som inte är som jag fungerar. Att det finns en logik i det även om jag inte kan se den själv. Dyslexi har för mig varit ett handikapp som gör det svårt för innehavaren att läsa, skriva och, ibland, räkna. Nu ser jag det inte bara så längre. Det är mycket mer intressant. En gåva (som bokens titel säger) som också kan ställa till problem om den inte hanteras på rätt sätt.

Min värld har blivit en liten bit större.

den 25 april 2003

  Dyslektiker har inte problem med att läsa alla ord. Det är främst ord som inte går att visualisera som ställer till problem. Att, eller, men, den och så vidare.

När de läser en mening bygger dyslektiker ihop meningarna visuellt, men när de kommer till ett ord som antingen är okänt eller svårt att visualisera, skapar det förvirring och ordet ersätts av något odefinierbart i den "bild" som byggs av meningen.

Jag har just börjat läsa The gift of dyslexia och den verkar intressant. Författaren, Ronald D. Davis, är själv dyslektiker och hade stora problem med läsning som barn.

I boken beskrivs hur en dyslektiker läser på ungefär följande sätt:

Meningen inleds med ordet "den" som är svårt att visualisera. Det blir en tom platshållare i den bild läsaren bygger upp och det desorienterar honom. Han ökar koncentrationen, säger ordet "den" och fortsätter. "Bruna" är en färg som går att visualisera och blir ett brunt fält i bilden. "Hästen" är också lätt att visualisera och den blir nu brun i bilden. "Hoppar" går att visualisera och gör att hästen på bilden står med bakbenen på marken och frambenen i luften. Ordet "över" gör att även hästens bakben befinner sig i luften. "Stenmuren" blir en mur av sten och hästen befinner sig i luften ovanför den. "Och" är svårt att visualisera och blir en ny platshållare samtidigt som det ökar desorienteringen för läsaren så att att gränsen för förvirring nås. Eftersom han är förvirrad är det troligt att han glömmer att säga ordet "och" eller kanske att han byter ut det mot "en" eller något annat ord. För att komma vidare försöker han koncentrera sig ännu mer och då ställer dyslexin till ännu mer skada. Ordet "sprang" får ingen koppling till bilden av hästen utan han ser sig själv springa i en helt fristående bild. I förvirringen kanske han säger "springer" i stället för "sprang". "Genom" kanske blir ersatt av ett annat liknande visualiserbart ord som inte går att koppla till någon av bilderna.

Så fortsätter det och läsaren blir snabbt desorienterad och förvirrad. Om man läser på det sättet kan jag förstå att det lätt blir väldigt rörigt och att läsning blir ett stort handikapp.

den 23 april 2003

  Ansikten har proportioner som egentligen är ganska lätta att komma ihåg.

På ett ansikte sett framifrån sitter ögonlinjen mitt emellan toppen av huvudet och hakan, i höjdled. Det är lika långt mellan ögonen som ett öga är brett. En lodrät linje från ena inre ögonvrån träffar näsvingen på den sidan av ansiktet. En lodrät linje från mitten av ögat träffar mungipan på den sidan av ansiktet.

På ett ansikte sett från sidan träffar ögonlinjen örats övre kant. Örats nedre kant träffar mellan överläppen och nederdelen av näsan. Det är lika långt mellan toppen av huvudet och nedre delen av örat som mellan bakre delen av örat och ögonvrån. Detta avstånd är också lika stort som mellan ögonlinjen och hakan.

För mig, som är mer analytisk än konstnärlig, är det skönt att ha dessa riktilinjer att luta sig mot. De beskrivs i Drawing on the right side of the brain. Det finns motsvarande riktlinjer för 3/4-profil också.

den 14 april 2003

  Illusioner.

Att rita är konsten att avbilda saker så som vi ser dem, inte så som de ser ut. Att lära sig rita är att lära sig konsten att bortse från vad vi vet och ägna oss åt illusioner i stället. På en bild kan det vara helt naturligt att människor är större än hus och att hus inte har några räta vinklar.

Att bortse från vad vi vet kan nog vara användbart i andra sammanhang också. Jag tror att det ofta är saker vi vet som gör att vi har svårt att se saker ur andra perspektiv, när de skiljer sig mycket från vårt eget. Genom att acceptera att vår uppfattning av saker inte behöver vara sanningen, eller den enda sanningen, kanske vi får möjlighet att se nya saker. Även kreativiteten borde gynnas av detta.

Om någon frågade mig nu om jag kan rita skulle jag vara frestad att svara ja. Ändå har jag inte hållit i en penna sedan jag började läsa Drawing on the right side of the brain. Så skicklig är Betty Edwards på att övertyga mig om att alla kan rita. Hon har uppenbarligen lyckats höja mitt självförtroende några snäpp över min förmodade förmåga.

den 10 april 2003

  Drawing on the right side of the brain tillhör kategorin "fantastiska böcker".

Fantastiska böcker kan vara böcker som omvandlar något som av många uppfattas som en "gåva" till en teknik som i stort sett vem som helst kan lära sig. I Drawing on the right side of the brain går Betty Edwards igenom, steg för steg, hur vem som helst kan lära sig att rita och det är verkligen en teknik.

Många av oss människor är väldigt duktiga på att se saker i tre dimensioner, i mängder av färger och nyanser och med skuggor. Ironiskt nog försvårar det för oss att rita av dem. En avbildning på papper är tvådimensionell och tillåter inte att vi avbildar saker exakt som de ser ut i en tredimensionell värld. Vi är tvungna att reducera dem till två dimensioner i de färger vi har till förfogande. Det är denna konvertering vi har svårt för att hantera. Vårt logiska sinne, det som kallas vänster hjärnhalva, hindrar oss från att bara rita av det vi ser.

Genom att i stället för saker se exempelvis ytor, kanter och silhuetter, kan vi inaktivera vänster hjärnhalva och rita vad vi ser. När det är klart kommer det ändå att se ut som föremålet vi ritar av. Det ser ögonen och hjärnan till. I stället för att rita en stol kan vi rita av de tomma områden som omger stolen. De har inga namn och de är inte något som vänster hjärnhalva kan arbeta med. Därför tvingar vi vänster hjärnhalva att sluta arbeta när vi väljer att rita av dem.

Det är synd att boken inte finns på svenska längre. Den hade varit en perfekt present att ge bort. För den som inte räds läsning på engelska är originalet en mycket bra gåva. Den är skriven med ett språk som är lätt att förstå och innehåller massor av bilder som illustrerar det som lärs ut.

Jag har inte gjort övningarna på riktigt, men genom att läsa dem har jag lärt mig att tänka på rätt sätt. Så småningom hoppas jag kunna sätta mig i lugn och ro någonstans och prova teknikerna i boken.

Jag har funderat mycket över hur tekniken att inaktivera vänster hjärnhalva kan användas i andra sammanhang. Kanske kommer jag på något bra framöver.

den 7 april 2003

  "Pure contour drawing".

Att kunna rita och måla på rätt sätt handlar bland annat om att se på "rätt sätt" och för att se på rätt sätt behöver man använda rätt del av hjärnan. Vänster hjärnhalva anses vara logisk och tar hand om vår verbala förmåga. Höger hjärnhalva är konstnärlig och intuitiv. Ett sätt att stänga av vänster hjärnhalva är att hitta på saker som den tycker är tråkiga eller långt under dess förmåga. Det kan man göra genom följande övning.

Ta ett papper och en penna. Stäng ena handen (den du inte ritar med) så mycket att du fortfarande ser handflatan, men så att den är så skrynklig som möjligt. Håll den stilla. Rita alla streck du kan se i handen under fem minuter (ställ en klocka så att du slipper bevaka tiden och därmed aktivera vänster hjärnhalva).

Varenda litet streck ska vara med, men du får inte titta på pappret medan du ritar. Det är viktigt att du inte tittar på pappret alls innan de fem minuterna är över. Titta på handen och rita samtidigt de streck du ser, en millimeter i taget.

Det kommer inte att gå att se att det är din handflata du har ritat och det är inte heller syftet med övningen. Det är att stänga av vänster hjärnhalva och aktivera höger hjärnhalva. Lägg märke till hur det känns när du ritar på det här sättet. Målet är att kunna aktivera den känslan med viljan.

Vänster hjärnhalva har färdiga "symboler" för det mesta. En för ögon, en för öron, en för händer, en för stolar och så vidare. När vi som inte kan rita ritar, är det vänster hjärnhalva som producerar de färdiga symbolerna för det vi ska rita. Vår konstnärliga sida blir aldrig inblandad. Det är därför de flesta saker vi ritar ser ungefär likadana ut. Ritar vi ansikten ser de ungefär likadana ut varje gång. Symbolerna vi använder är de vi lärde oss som barn i nioårsåldern.

Detta är ytterligare exempel på innehållet i Drawing on the right side of the brain. Bitvis finns det likheter mellan teckning och både läsning och flow. Likheter med flow på det sättet att man, när man mer eller mindre uteslutande använder höger hjärnhalva, tappar begrepp om tid och rum och "jaget". Likheter med läsning därför att man slutar att utvecklas både som läsare och "konstnär" när man är omkring nio år. Detta tror jag har att göra med att det är i den åldern man ställs inför krav som gör att vänster hjärnhalva får en viktigare uppgift och höger motsvarande minskad betydelse. Kanske är det även då som vi (de flesta) slutar att utveckla förmågan att använda vår intuition (superlogik).

den 28 mars 2003

  I Drawing on the right side of the brain finns en övning vars syfte är att låta läsaren känna hur det är när höger och vänster hjärnhalva hamnar i konflikt med varandra.

Det finns en ganska välkänd bild som, beroende på hur man tittar på den, kan föreställa antingen en vas eller två ansikten som är vända mot varandra. Den bilden ska man utgå ifrån i övningen. På ett papper ritar man (om man är högerhänt) det vänstra ansiktet (den vänstra halvan av vasen). För vänsterhänta är det den högra vashalvan (det högra ansiktet) som gäller. Därefter ska man föra en penna över profilen samtidigt som man uttalar de delar av ansiktet pennan passerar (panna, näsa, överläpp, underläpp, haka, hals). Gå sedan över till andra sidan och rita in den saknade av bilden med det andra ansiktet.

Här är det troligt att det blir svårt. Jag hade stora problem att inte vända bilden så att det blev två ansikten som tittar åt samma håll.

Vad som händer är att man först kopplar in den verbala delen av hjärnan, genom att uttala det man ritar. Sedan ska man övergå till att använda den visuella delen av hjärnan samtidigt och det är då det blir svårt.

Den här övningen finns på den webbplats som hör till boken: http://www.drawright.com/.

  På Irrational Software skriver Peter om "kreativt skrivande och programutveckling". Han skriver att det är viktigt att se till helheten när man lägger till delarna.

Jag kommer att tänka på mindmapping. I (bland annat Mind maps for kids beskriver Tony Buzan hur man med mind maps kan skriva uppsatser, presentationer, böcker och andra saker. Det ger en mycket god överblick när man kan se alltihop i en enda bild. Nu tänker jag att detta borde kunna vara lämpligt även för systemering och programmering. Jag har inte provat det själv däremot.

den 27 mars 2003

  Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste för någon vecka sedan. George Bush, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Albert Einstein finns med både på listan med vänsterhänta kändisar och den med dyslektiker.

Det är kanske inte så konstigt eftersom vänsterhänthet anses hänga ihop med större användande av höger hjärnhalva, som i sin tur anses mindre bra på att hantera språk.

Albert Einstein och Leonardo da Vinci tros dessutom ha haft ADHD (Attention Deficit and Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom. Magic Johnson och Whoopie Goldberg är både dyslektiker och har ADHD. Steven Spielberg är dyslektiker och har ADD (Attention Deficit Disorder).

Det är spännande att det kan finnas ett samband mellan kreativitet och egenskaper som ofta brukar anses vara handikappande inom andra områden.

den 21 mars 2003

  Nu har jag börjat läsa Drawing on the right side of the brain.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rita eller måla och nu är jag antagligen sämre än någonsin eftersom jag inte ens försöker. Enligt Betty Edwards kan alla lära sig att rita och har man väl lärt sig är det som att cykla. Det återstår att se. Jag kan erkänna att jag inte har ambitionen att lära mig rita ordentligt, men boken verkar så spännande så jag bestämde mig i höstas för att läsa den.

I förordet berättar författaren om hur hon i en av sina klasser lät eleverna måla av en upp-och-nervänd tavla av en känd konstnär, och hur hon till sin stora förvåning kunde konstatera att de lyckades mycket bättre än i vanliga fall. När eleverna fick frågan om vari skillnaden låg svarade de att de inte såg vad det var de ritade. Vad det har för betydelse hoppas jag få veta när jag fortsätter att läsa.

En annan intressant sak, är att de flesta människor som lär sig att rita tycks komma till en punkt då de plötsligt "ser" och vid denna punkt förbättras deras konstnärliga förmåga dramatiskt och hastigt. Det är som om de ser på ett nytt sätt. Jag misstänker att det är här höger hjärnhalva kommer in i bilden.

Jag har hört människor kalla boken "underbar" och bland Amazons läsare har den fått mycket höga betyg så det ska bli intressant läsning.

den 20 mars 2003

  När jag läser Tao Te Ching gör jag mängder av associationer till andra saker. Jag kan varmt rekommendera läsning av texterna!

Det fick mig att tänka på vad Business 2.0 skrev om företags övervakning av anställda.

Som sagt, mycket läsvärt. På AdLibris finns den att köpa för 119 kronor på svenska: Tao Te Ching - Taoismens källa av Lao Zi.

  Här är ytterligare ett avsnitt ur Tao Te Ching som jag tyckte var mycket tänkvärt.

Här finns till och med avdelningschefen jag skrev om i går med, på sätt och vis. "He who seeks titles, invites his own downfall."

Jag inser än en gång att jag har en del att jobba med själv också.

  Taoism.

Peter tycker att en del av vad jag skriver påminner om bland annat Taoism. Så kanske det är. Jag hade inte läst något om Tao förrän alldeles nyss. Han bifogade en länk till Tao Te Ching och jag har läst kanske en sjättedel.

Jag kom att tänka på en annan text när jag satt och läste.

Jag skojar inte. Tao verkar handla om att bestämma sig för hur man vill se på världen (staka ut målet) och sedan lära sig hur man ska göra för att uppnå detta tillstånd (strategin). Jag tror att jag förstår Peters kommentar att en hel del av vad jag skriver har likheter med bland annat detta. Många av de böcker jag har läst det senaste året går ut på att sätta upp mål och ta sig till dem.

  Många människor, särskilt människor som tillbringar mycket tid ensamma, funderar mycket över sig själva och sina liv. Man kan tycka att det skulle vara någonting bra, men det är inte säkert att det är det. Följande är ett kort utdrag ur Finna flow.

Som förslag på hur man kan göra i stället står det lite senare att:

Boken Finna flow är inte en handbok av typen "följ dessa enkla steg så kommer du att leva ett rikt liv". De råd som ges är mer som generella riktlinjer för den som vill öka sannolikheten att uppleva flow i sitt liv.

Flow är inte samma sak som lycka, utan snarare en berusningsliknande känsla där tiden står stilla och jaget är oviktigt. Man kan däremot vara lycklig efter att ha upplevt flow. Flowframkallande aktiviteter är just aktiverande. Det finns inte några passiva sätt att uppnå flow. Passivitet skapar snarare en motsats till flow. Passivt TV-tittande nämns som exempel på detta.

Jag tror att det är bra att ha boken i bakhuvudet. På längre sikt kan det som står där kanske påverka livet på positiva sätt. Vill man ha mer konkreta råd än i Finna flow kan Flow, också skriven av Mihály Csíkszentmihályi, vara läsvärd.

den 19 mars 2003

  Mihály Csíkszentmihályi berättar i Finna flow om en man som var avdelningschef och som under tio år gjorde allt han kunde för att bli befordrad. Han arbetade 70 timmar i veckan, försummade familjen och tog åt sig äran för alla bra saker som hände på avdelningen.

Efter att gång på gång ha sett kollegor bli befordrade, i stället för honom, gav han till sist upp. Han antog att han hade nått så långt han kunde i karriären och började trappa ner. Han tillbringade mer tid med familjen, hobbies och andra aktiviteter, och mindre på jobbet.

Omgivningen noterade hur han blev mindre fokuserad på sig själv och mer på sin omgivning. Han blev mer objektiv i sitt arbete. Han blev den typ av ledare företaget behövde, vilket uppmärksammades av ledningen som befordrade honom.

Detta är ett citat ur boken:

Det var ungefär detta avdelningschefen ovan gjorde, fast omedvetet och utöver att det antagligen gjorde honom mer välmående blev han en "bättre" medmänniska och ledare, vilket gjorde att han uppnådde sitt ursprungliga mål, att bli befordrad.

Detta tycker jag också är i enlighet med vad jag tidigare läste på baksidan av Märk världen, att "de flesta mänskliga färdigheter - från dans och fotbollsspel till tänkande och samtalande - utövas bäst om man inte är medveten om vad man gör". Det tycks gälla för ledarskap också.

den 14 mars 2003

  Peter skickade en länk som han i sin tur hade fått sig tillsänd av Laurent Bossavit. Det är en artikel som handlar om människor som läser mycket.

America's Biggest Readers

Om Jules Arens och John Jordans två respektive tre böcker per vecka ligger inom räckhåll så känns det inte som om Mary Alice Hornes 13 och Harriet Klausners 20 böcker per vecka gör det. Harriet Klausner har skrivit över 4100 recensioner på Amazon.com.

1000 lästa böcker per år är verkligen mycket. Jag känner mig nöjd med de jämförelsevis få böcker jag läste förra året och det är bara en bråkdel så många.

Kristin Mueller var redan som "ettagluttare" snabbläsare. Som 25-åring läser hon fem böcker per vecka. Howard Stephen Berg hade världsrekordet i snabbläsning på den tiden då det var något man kunde vara bäst på i Guinness rekordbok. Han kan läsa 80 sidor i minuten. Det är mer än vad jag hinner bläddra på en minut.

Flera av personerna i artikeln tycks ha problem att hitta tillräckligt att läsa. Mitt problem är det omvända. Min "eftersläpning " är ungefär ett halvår och ökar.

  För några dagar sedan beställde jag Influence: The psychology of persuasion av Robert B. Cialdini. Eftersom jag läste Influence - Science and practice och tyckte att det var en av de bättre böcker jag har läst hoppas jag att den här boken är nästan lika bra.

Samtidigt med Influence beställde jag Alice i Underlandet; Alice i Spegellandet. 100 kronor för bägge tycker jag är ett fynd.

  Flow-skapande och flow-hämmande.

Det står också att kroniskt depressiva och personer med ätstörningar upplever samma sinnestillstånd som friska människor så länge som de har sällskap och gör något som kräver koncentration. När de blir ensamma och sysslolösa kommer de depressiva tankarna.

En annan sak jag läste i morse är att bilkörning är en sysselsättning som ger vissa människor flowupplevelser. Jag tycker om att köra bil så länge som jag får göra det på mina villkor.

Att skriva är en sysselsättning som ofta ger mig flowupplevelser. Det har ett tydligt mål och kräver koncentration.

Förmodligen har jag tänkt en hel del på flow sedan jag läste Flow: The psychology of optimal experience för nu när jag tänker tillbaka på tiden sedan dess kan jag se ett antal saker som inte höjde kvalitén på mitt liv och som jag har slutat göra. Jag har inte slutat göra dem medvetet.

Tidigare kunde jag göra saker bara för att "de skulle göras", utan någon tanke på om de gav mig någonting. Jag är mer restriktiv med vad jag tar på mig nu. Det kan vara okej att göra saker för andras skull, men en del saker tillför nästan inte någonting för vare sig mig eller någon annan och dem kan jag likaväl låta bli att göra.

Böckerna om flow verkar krypa in i det omedvetna och påverka hur jag ser på saker omkring mig och vad jag gör. Även mitt sätt att skriva har påverkats. Jag har fokuserat ännu mer på att skriva för min egen skull och mindre på hur det kan uppfattas av andra. Det är själviskt men Enkelriktat kom till av just själviska anledningar.

den 13 mars 2003

  Nu läser jag Finna flow: den vardagliga entusiasmens psykologi av Mihály Csíkszentmihályi.

Georg Klein skriver i förordet att Csíkszentmihályi i boken varnar för:

Det är framför allt TV-tittande han avser med passiv underhållning. Att sätta barnen framför TV:n för att få dem ur vägen, eller att själv sitta och titta i brist på annan sysselsättning, är inte någon bra idé. Georg Klein kallar de negativa följderna för "välfärdsskador" och antyder att de kan vara lika farliga som de skador man kan ådra sig i krig.

den 11 mars 2003

  Olika sidor av samma mynt.

I Power reading finns det en bra liknelse för hur olika människor kan uppfatta samma sak på olika sätt och hur viktigt det är att inhämta flera experters syn när man lär sig nya saker.

Det var tre blinda lärda män som skulle beskriva en elefant. En kände på snabeln, en på svansen och en på ett ben. Alla beskrev elefanten på olika sätt och de kunde inte komma överens om hur den såg ut.

Om du hade varit elev hos en av dem hade du bara fått den mannens syn på vad en elefant är. Det är först om du lär dig av alla tre och bildar dig en egen uppfattning som du kan beskriva en elefant på ett bra sätt.

  Power reading lär ut ungefär samma tekniker för snabbläsning som andra böcker. En skillnad är dock att författaren inte lovar att alla som läser boken kommer att fördubbla sin hastighet på en viss tid. Han återkommer gång på gång till att det beror helt på hur mycket man övar och vad man vill uppnå.

Han tar stegen ett i taget och betonar att det är viktigt att hela tiden behålla eller öka läsförståelsen. Det är inte fråga om att slarvläsa.

I slutet av boken går Rick Ostrov igenom olika tekniker och strategier för att borra sig ner i ett ämne. Här poängterar han att man alltid bör ifrågasätta vad man läser oavsett vilken källan är. Vad baseras antaganden och slutsatser på? Varifrån kommer uppgifterna som antagandena bygger på? Är källan tillförlitlig? Är uppgifterna rimliga? Går det att spåra dem vidare?

Läsare i allmänhet och studenter i synnerhet kan ha glädje av att kunna läsa in ett ämne på det sätt som boken beskriver.

En sak som jag tycker är bättre i exempelvis The speed reading book, är att Tony Buzan beskriver hur hjärnan och ögonen fungerar innan han lär ut lästeknikerna. På det stora hela är Power reading en bra bok. Jag tycker att man kan läsa den likaväl som någon annan bok om snabbläsning.

den 9 mars 2003

  Den här mindmappen ritade Nathalie någon dag efter att hon började läsa Mind maps for kids. Jag tycker att det syns tydligt att hon har förstått principen. (Klicka på bilden för en större version.) 

För några veckor sedan fick jag ett brev av en mycket hjälpsam läsare som erbjöd sig att hjälpa mig med min mindmapping. Han är bland annat lärare och har utbildat i mindmapping och personlig utveckling. Jag fått flera bra tips.

Ett är att rita mindmappen med exempelvis kulspetspenna och vänta med att lägga till färgerna till repetitionen eller renskrivningen. Det har varit till stor hjälp eftersom just färgläggningen gjorde det extra svårt att hinna med att anteckna ordentligt. Det är inte så enkelt att hålla reda på tjugo färgpennor samtidigt som man ska hinna anteckna rätt saker.

Ett annat bra tips var att rita på A3-papper och vika det dubbelt, slå hål i ena kortsidan och sätta det i en vanlig A4-pärm. På så sätt kan man veckla ut dem utan att behöva öppna pärmen.

den 6 mars 2003

  I dag köpte jag två böcker på bokrea.

Den ena har jag sedan tidigare som pocket. Böckerna är Handbok i svenska och Hur ska det heta? och båda är skrivna av Gösta Åberg. Framför allt Handbok i svenska ser jag fram emot att läsa. Att jag köpte den inbunden nu, fastän jag har den som pocket, berodde på att det är lättare att snabbläsa böcker som är inbundna och i lite större format.

den 5 mars 2003

  Ännu mer snabbläsning.

En bra snabbläsare ser inte ord som kombinationer av bokstäver, utan som bilder. Ögat och hjärnan uppfattar bilder mycket snabbare än den uppfattar och analyserar kombinationer av bokstäver. Dessutom sker bildbehandling huvudsakligen i höger hjärnhalva medan analys sker i vänster hjärnhalva.

När Emmy och jag satt i bilen utanför McDonalds i dag och väntade på Cattis och Joey, ropade Emmy plötsligt: "Pappa, Djungelboken!". Hon pekade på en bioaffisch långt bort. Eftersom jag med nöd och näppe själv kunde se att det var en affisch med Djungelboken frågade jag vad hon såg. Hon sa att hon såg bokstäver. Hon kände alltså igen bokstäverna för Djungelboken fastän hon inte kan läsa. Hon ser dem som en bild.

På affischen är "Djungelboken" skrivet med stora bokstäver i ett speciellt typsnitt, så gränsen mellan vad som kan anses vara bild och text är ganska suddig i det fallet, men det visar i alla fall att det går utmärkt att läsa även om man ser text som bilder.

Det är därför en del, bland annat i USA, lär riktigt små barn att läsa med hjälp av så kallade läskort. Läskort är kort med bilder av saker och under bilderna står det ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Genom att visa korten för barnen och fråga dem vad de föreställer lär de sig samtidigt hur ordet för bilden ser ut. När de ser ordet i andra sammanhang, exempelvis texter, vet de vad det står. På en del daghem och Montessoriförskolor sätter de etiketter med ord på alla saker. Barnen lär sig hur ordet stol ser ut när de ser etiketten varje gång de sätter sig på en stol.

Jag tycker att det verkar vara ett bättre sätt att lära barn att läsa på än att börja med bokstäver och därefter bygga ord och till sist meningar, så som är det vanligaste sättet i Sverige. Med läskortsmodellen lär sig barnen läsa på ett sätt som främjar snabbläsning senare. Det ska finnas läskort att köpa men jag vet inte var.

den 3 mars 2003

  Så här börjar första kapitlet av Power reading:

Det sista svaret har jag fått flera gånger när jag har ställt frågan. När jag frågar vidare och börjar tala om snabbläsning visar det sig nästan alltid att de förknippar snabbläsning med slarvläsning och att de tror att ju långsammare man läser, desto mer förstår man.

Så är det inte. Det finns dock ett undantag. Det är om man läser långsamt och läser om varje mening flera gånger för att verkligen förstå alltihop. Skillnaden är att då har man inte läst texten en gång utan flera. Varje genomläsning är en repetition och då ska läsförståelsen jämföras med flera genomläsningar med snabbläsning.

I själva verket förstår man mer om farten är lite högre. Ovanan är det stora hindret för att läsa snabbare.

den 2 mars 2003

  Hundreflexer.

Jag har iakttagit Alba. Hon ligger ofta och sover. När någon lämnar rummet där hon är brukar hon följa efter tills personen stänger en dörr eller grind (vi har barngrindar i huset) framför henne. Där lägger hon sig. Ungefär som om hon tänker att: "Gick han ut den här vägen, måste han också komma tillbaka den här vägen." När dörren eller grinden öppnas igen brukar den träffa henne i baken om hon inte ligger med huvudet åt det hållet. Ibland reser hon sig och flyttar på sig men ofta ligger hon kvar så att man får fösa undan henne med dörren.

Om hon har huvudet åt grinden gör hon inget förrän ögonblicket innan grinden eller dörren ska träffa henne. Då flyttar hon huvudet precis så mycket som krävs för att den ska missa henne med någon centimeter. Så är det varje gång. Inga för tidiga rörelser och inte mer rörelse än absolut nödvändigt.

Gör man en snabb rörelse mot henne, för att testa reflexerna, är det likadant. Hon rör huvudet först om och när handen är precis framför henne och då flyttar hon huvudet med samma fart som handen kommer emot henne. Nästan som i en dans. Aldrig någon panik.

Katter gör ungefär likadant och det gäller säkert fler djur.

Otränade människor däremot, rycker ofta till så snart de får klart för sig att något är på väg åt deras håll. En snabb reflexmässig rörelse som är svår att kontrollera.

Utövare av bollsporter parerar mer kontrollerat. Kanske lyfter en hand för att fånga föremålet, eller duckar.

Kampsportutövare parerar också mer kontrollerat. De drar nytta av kraften i "attacken" och använder den mot angriparen. Det får man också lära sig i självförsvarskurser. En större angripare behöver inte vara en överlägsen angripare. Det beror på tekniken.

Jag har aldrig tränat självförsvar. Det närmaste jag har kommit självförsvar var när jag läste boken The SAS self-defense handbook. Den är skriven av John Wiseman. Han skriver att man genom en andningsteknik kan höja uppmärksamheten och medvetenheten så att man exempelvis kan se en attackerares rörelser som i slow motion, vilket ger "gott om tid" att parera dem. Det tycker jag är fascinerande. Det är kanske så som hundar ser det fast de befinner sig i det tillståndet för jämnan.

den 1 mars 2003

  Att ikläda sig rollen som någon annan är ett knep för att skaffa sig förmågor som man vanligtvis inte förknippar med sig själv.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger hur man exempelvis kan höja sin intelligens genom att tänka sig att man är Einstein eller någon annan person med förmågor man vill ha. Man försöker att tala, röra sig, tänka och känna sig som modellpersonen, ungefär som ett rollspel. Då "får" man en del av den personens egenskaper. I själva verket finns de där hela tiden, men den här tekniken är ett sätt att nå dem. Tekniken har även använts för att få musikaliska, konstnärliga eller andra kreativa förmågor, vilket torde visa att människor har större kapacitet än vi ofta tror.

Ronald Gross skriver i Socrates' way hur man genom att sätta på sig ett pannband som symboliserar att man är Sokrates, kan få egenskaper som är karaktäristiska för Sokrates. Det är en övning han brukar göra när han föreläser och håller kurser. Bland annat av den anledningen (att han vill tänka som Sokrates) klär sig Ronald Gross i samma typ av kläder som Sokrates brukade använda. Han gör det när han håller föreläsningar om Sokrates.

Det låter lite fånigt, men det är faktiskt inte bara en lek. Det fungerar. Jag har ett verkligt exempel där ungefär samma idé används och då låter det nästan självklart att det fungerar.

På Emmys dagis får ibland något av de större barnen (5-åringarna) "vara fröken" och organisera dukning inför måltider. De annars ganska livliga barnen blir, när de är fröken, som helt andra personer. De uppför sig som vuxna och håller stenhård disciplin på sina kamrater.

Emmy fick en gång, trots att hon då bara var tre år, vara fröken för en dag. Fröknarna berättade efteråt att hon bland annat hade sett till att de andra barnen åt med stängd mun och inte hade några armbågar på bordet. Hemma kan det vara lite si och så med det när hon "bara" är treåriga Emmy. Det här är en variant av samma teknik som de Ronald Gross och Win Wenger beskriver.

den 26 februari 2003

  Du, du, Ni och ni.

Du skrivs alltid med liten bokstav inuti meningar. Ni skrivs alltid med stor bokstav inuti meningar om det vänder sig till en person. Ni skrivs också alltid med stor bokstav inuti meningar om det är riktat till flera personer som var och en skulle ha tilltalats med Ni.

Tre punkter, ..., som skrivs när man har utelämnat delar av ord eller meningar, ska skrivas direkt i anslutning till ett ord med en del utelämnad men med ett mellanrum före om det är en del av meningen (ett eller flera hela ord) som har utelämnats. Exempelvis:

Jag har läst i Svenska skrivregler. Det är mycket jag inte vet om att skriva på svenska.

den 25 februari 2003

  I dag kom Power Reading av Rick Ostrov. Den marknadsförs som den bästa, snabbaste, enklaste och mest effektiva kursen i snabbläsning som någonsin har utvecklats. Det sätter förväntningarna högt.

Jag köpte också Överlevnadshandboken (ISBN: 9137094858) av John Wiseman. Det är samme John Wiseman som skrev bland annat The SAS survival handbook och The SAS self-defense handbook och som under mängder av år tjänstgjorde vid brittiska Special Air Service (SAS) och var ansvarig för överlevnadsutbildningen där.

den 24 februari 2003

  Jag har läst lite ur Republiken av Platon.

Sokrates diskuterar med Cephalus huruvida det är rätt att alltid säga sanningen, något som många hävdar. Han gör en jämförelse: Om en vän deponerar vapen hos dig när han är vid sina sinnens fulla bruk, och begär tillbaks dem när han inte är det, bör du då lämna tillbaka dem? Bör man med samma resonemang alltid säga sanningen?

Sokrates var en mästare på liknelser.

  När jag beställde Svenska skrivregler av Svenska språknämnden väntade jag mig att få en bok med språkliga regler för hur man skriver på svenska. Det fick jag också, men den innehåller även råd och riktlinjer för den grafiska utformningen av texter. Hur man använder rubriker, delar av stycken, disponerar sidan, väljer spaltbredd och radmellanrum, sidnumrerar och så vidare.

Bland de saker jag direkt har haft nytta av finns hur man skriver citat inom citat, hur företagsnamn som samtidigt är logotyper skrivs och hur man hanterar olika sorters förkortningar.

Jag räknar med att få stor nytta av Svenska skrivregler framöver.

den 22 februari 2003

  Nu har jag läst boken Att göra sin egen bok av Krister Gidlund. I den beskrivs hur man kan göra böcker i mycket små, men naturligtvis även stora, upplagor. Processen beskrivs från ax till limpa.

För den som vill göra en egen bok i så lite som 50 eller 100 exemplar och inte vill lägga ut en förmögenhet på tryck och bindning tror jag att den här boken kan vara intressant.

I ett exempel har författaren själv tryckt en bok i 50 exemplar till styckepriset 17 kronor inklusive limbindning och skärning av kanter. Då skrev han ut inlagorna (själva boksidorna utan omslag) själv på en skrivare. Andra tryckmetoder som nämns är "print on demand" och vanlig boktryckning på tryckeri.

Det finns bra resurser på nätet för den som är intresserad av att ge ut egna böcker. En heter Handbok för egenutgivare och tillhandahålls av ett print on demand-tryckeri som heter Books-on-Demand.

  I går beställde jag Power Reading: The best, fastest, easiest, most effective course on speedreading av Rick Ostrov. Den har fått 5,0 i betyg av 17 recensenter på Amazon.com, vilket är ett oerhört högt betyg. Det höga betyget gjorde att jag helt enkelt inte kunde motstå att köpa den. Fram till helt nyligen har den dessutom varit slutsåld.

den 21 februari 2003

  Sista kapitlet i Socrates' way inleds med detta citat:

Kapitlet har rubriken Socrates' way for women och handlar om hur viktiga kvinnor var för Sokrates och hur mycket han påverkades av saker kvinnor omkring honom sa och gjorde.

Boken är uppbyggd kring sju sätt att leva i sokratisk anda:

den 16 februari 2003

  Citat ur Svenska skrivregler:

Det finns flera typer av förkortningar: avbrytningar, sammandragningar, kortord och initialförkortningar.

Avbrytningar är ord som bryts av för att spara plats. Forts. (fortsättning) och resp. (respektive) till exempel. Ordgrupper kan också förkortas genom avbrytning. Bl.a. (bland annat) och t.ex. (till exempel) är exempel på detta. Svenska språknämnden rekommenderar att man använder punkt efter avbrytning.

Sammandragningar är ord som förkortas genom att man behåller första och sista bokstaven, samt eventuellt en eller flera mellanliggande bokstäver. Sthlm (Stockholm) och tfn (telefon) är exempel. Vid sammandragningar rekommenderar Svenska språknämnden att man inte använder punkt i slutet.

Kortord är ord som från början var förkortningar, men som har blivit vedertagna som talspråk. El (elektricitet) och ex (exemplar) till exempel. Kortord skrivs utan punkt.

Initialförkortningar är ord som bildas genom att begynnelsebokstäver i ord eller ordgrupper sätts samman. USA (United States of America), mc (motorcykel) och UV (ultraviolett) är exempel på initialförkortningar. Svenska språknämnden rekommenderar att initialförtkortningar skrivs utan punkter. Initialförkortningar med namnliknande funktion skrivs med versaler (stora bokstäver). Övriga skrivs alltid med gemener (små bokstäver).

Måttenheter (kg, l och mm) skrivs alltid utan punkt.

Det står mycket mer om förkortningar i Svenska språknämndens skrivregler. Det är en mycket praktisk bok att ha till hands.

Svenska språknämnden har en webbplats med bra information.

den 12 februari 2003

  Jag har börjat intressera mig för bokutgivning. I går beställde jag några böcker på AdLibris. Att göra sin egen bok av Krister Gidlund, Handbok i svenska av Gösta Åberg och Svenska skrivregler av Svenska språknämnden.

Att göra sin egen bok har jag bläddrat i så jag vet ungefär vad den innehåller. Svenska skrivregler likaså. Handbok i svenska skrev jag om för ett tag sedan.

den 11 februari 2003

  Tänk själv.

En av Sokrates ständiga följeslagare tyckte att Sokrates var så vis att han måste vara världens visaste man. Han var så övertygad om detta att han gick till oraklet i Delphi och frågade om inte Sokrates var världens visaste man. Oraklet svarade att Sokrates var världens visaste man.

När Sokrates fick höra om detta blev han väldigt störd. Han var övertygad om att han som visste så lite inte kunde vara vare sig Athens eller världens visaste man. Han gick ut för att bevisa att han inte var visast. Han vände sig till politiker som sade sig vara väldigt visa och började ställa frågor till dem för att förvisa sig om att de var visare än han. Ju fler frågor han ställde, desto tydligare blev det att de inte var så visa som de trodde. Det slutade ofta med att de lämnade Sokrates i vredesmod över att han till slut hade fått dem att säga emot sig själva.

Vart Sokrates än gick blev resultatet det samma och han fick till slut inse att han var visare än åtminstone de visa män han hade träffat eftersom de trodde att de visste mycket trots att de uppenbarligen visste lite, medan han själv var övertygad om att han visste väldigt lite och alltså visste något mer än dem.

Denna berättelse återges i ett kapitel som heter "think for yourself" (tänk själv) i Socrates' Way. Sokrates vägrade att lita på oraklets ord utan ville själv förvissa sig om hur det egentligen förhöll sig.

---

När Tommi arbetade som butikschef tröttnade han på att de anställda rent slentrianmässigt ställde många frågor som de själva visste svaret på. Därför skrev han en stor lapp med orden "tänk själv!" och satte upp på väggen.

  För några år sedan gick jag en konsultkurs. Läraren berättade ungefär följande.

Han träffade en dag sin ena granne och frågade hur hon mådde. Hon berättade att hon var nyskiljd och hade fått ta över det gemensamma huset. Problemet var att hon hade en låg lön och var tvungen att på något sätt ordna lån för att köpa ut den före detta mannen och hon såg ingen lösning på problemet. Hon hade inte heller några besparingar att köpa huset för.

Nu var hon väldigt orolig för hur det möte hon hade bokat med banken skulle gå.

När läraren hörde detta föreslog han att hon skulle prova en sak när hon mötte banken. Hon skulle inleda mötet med att säga att hon hade två mål med mötet. Det första målet var att de skulle komma fram till hur hon skulle kunna få ett lån för att köpa ut sin man ur huset. Det andra målet var att de skulle komma fram till hur hon skulle kunna få lägsta möjliga ränta på lånet.

Eftersom hon inte hade några andra alternativ sa hon att hon skulle göra på det sättet. Hon var fortfarande väldigt nervös.

Några dagar senare möttes läraren och grannen och han frågade hur det hade gått. Hon berättade glatt att det hade gått väldigt bra. Hon hade både fått lånet som hon egentligen inte borde kunna få och hon hade fått den lägsta räntan på lånet.

Genom att redan från början sätta upp målen med mötet och göra dem till deras gemensamma mål, fick hon bankpersonalen att fokusera på samma sak som hon. Det "omöjliga" blev plötsligt möjligt. Att hon verkade självsäker när hon berättade om målen för mötet hjälpte förstås också till.

I Socrates' Way beskrivs hur man kan använda frågor för att uppnå samma sorts resultat. Med frågor involverar man andra i problemlösningen. Damen ovan skulle ha kunnat fråga banken: - Hur ska vi gå till väga för att jag ska få ett lån hos er till lägsta möjliga ränta? En sådan fråga hade också fått dem att fokusera på samma mål. Om det hade dykt upp hinder för att hon skulle få ett lån hade hon kunnat ställa nya frågor om hur de skulle göra för att komma förbi dem.

Frågor kan vara mycket kraftfulla.

den 10 februari 2003

  Fartblindhet och snabbläsning.

Du svänger av från motorvägen. Hastighetsbegränsningen sänks till 50 kilometer i timmen och det känns plötsligt som om världen utanför bilen rör sig i ultrarapid. Varenda rörelse i omgivningen tycker du att du hinner uppfatta.

Om du uppnår detta tillstånd av fartblindhet när du läser har du stora möjligheter att snabbläsa. Detta är också ett av de sätt att lära sig snabbläsning som förespråkas av bland andra Steve Moidel i boken Speed Reading.

Börja med att försöka läsa med en hastighet över 1000 ord i minuten och sänk sedan hastigheten något för att uppnå fartblindhet. Öva detta tills du spontant kan snabbläsa med "lagom" hastighet.

I morse provade jag en ny teknik för snabbläsning. Vanligtvis för jag pennan under varje rad medan jag läser. Nu förde jag i stället pennan i slalommönster ganska snabbt fram och tillbaka över sidan.

Jag ska erkänna att jag inte medvetet uppfattade allt, men det kändes inte heller som om jag var ute och cyklade alldeles. Det gick fort. Kanske fem sidor i minuten i en ganska dålig pocketbok med förhållandevis liten stil. Jag märker att hjärnan pusslar ihop block med text så att det blir ett sammanhang av det. Med övning kommer det säkert att fungera bra.

  Flera skriver om böcker och att de blir längre och längre utan att innehålla mer läsvärt. Se Gustav Holmbergs, Johan Anglemarks och Mats Anderssons sidor till exempel. Gustav Holmberg nämner att även filmer blir allt längre.

Min gissning är att det är pengar som ligger bakom. Jag har hört någon gång att amerikanska författare får betalt per sida, vilket resulterar i tjocka, och i mångas ögon "tunna", böcker.

Det kan stämma att det är så. Om jag tittar i min bokhylla och jämför amerikanska och svenska böcker ser jag att de amerikanska påfallande ofta är tjockare. När det gäller filmer är det väl likadant. Till längre filmer kostar biljetter ofta någon tia mer. Produktionskostnaden blir förmodligen marginellt mer astronomisk.

För egen del tror jag på devisen "less is more" (ungefär mindre är mer). Det är inte hur många gånger man säger något utan hur väl man säger det som är viktigast.

  Jag kan inte låta bli att skriva några rader till om Funky business.

Sista kapitlet har rubriken "genomsnittet vinner aldrig". Det är en bra sammanfattning av boken. Var bäst på det du gör och gör bara det du är bäst på. Det är ungefär som igelkottkonceptet som beskrivs i Good to great av Jim Collins.

Det finns ingen anledning att göra något man inte är eller tror att man kan bli bäst på. Jag skriver inte här för att jag tror att jag kan göra världens bästa hemsida. Jag gör det för att jag tror att jag är världsbäst på att sammanfatta en del av Niklas Johanssons tankar.

den 8 februari 2003

  Jag har läst Mind maps for kids.

Boken är skriven med syfte att lära barn (7 till 14 år) att rita mind maps och utgår ifrån typiska uppgifter för skolbarn. Olika skolämnen: engelska, historia, matematik, naturkunskap, geografi och främmande språk. Hur man klarar prov. Hur man skriver brev, planerar semestrar och fester. Och så vidare.

De första kapitlen tyckte jag var lite fåniga, men boken är inte skriven för mig så det fungerar nog bättre för barn. När den övergick till att beskriva olika praktiska exempel blev det riktigt intressant. Den beskriver både nyttan och det praktiska tillvägagångssättet på ett bra sätt och jag blev än mer övertygad om att mindmapping är en verkligt användbar teknik, både för vuxna och barn. Barn har säkert lättare för att lära sig mindmapping eftersom de inte har samma gamla vanor att bryta.

Eftersom boken är på engelska går det inte att sätta den i händerna på vilket barn som helst. Däremot tror jag att man som vuxen kan använda den som en hjälp för att lära ut mindmapping till barn. Jag ska sätta den i händerna på Nathalie och se om hon får ut någonting av den. Den innehåller många bilder och är i A4-format.

I boken beskrivs mindmapping i fem steg och dessa steg upprepas med anpassningar till varje uppgift.

1. Använd ett tomt olinjerat papper och färgade pennor. Placera papperet liggande.

2. Rita en bild som sammanfattar huvudämnet i mitten av papperet.

3. Rita några tjocka böjda linjer ut från bilden i mitten av papperet. En för varje huvudidé kring ämnet.

4. Skriv namn på huvudidéerna och rita gärna en liten bild av varje idé (då använder man båda sidorna av hjärnan).

5. Från var och en av huvudidéerna kan man rita nya grenar som representerar tankar kring huvudidéerna. På det viset kan man fortsätta i all evighet eller tills man är nöjd med detaljnivån i mind mapen.

Detta är hela proceduren lite kortfattat. Ju mer färger och bilder man använder desto enklare blir det att komma ihåg mind mapen. Det finns ett antal frågor man kan utgå ifrån ifall man fastnar i sin mind map eller råkar ut för fantasitorka:

den 7 februari 2003

  I dag låg The mind map book och Mind maps for kids i brevlådan.

Den senare släpptes så sent som i måndags och Amazon UK levererade den som sagt i dag. Den är skriven för barn av Tony Buzan. Tanken med att köpa den var att se om det finns något jag kan förmedla till Nathalie. Jag ska läsa den om en stund. The mind map book läste jag ett lånat exemplar av häromdagen. Den var så bra att jag ville ha ett eget exemplar.

Jag gjorde min andra eller kanske tredje mind map i dag. Det var ett möte som jag satt med på mest som åhörare. Vi diskuterade en större systemförändring och en hel del tekniska detaljer kring det. Mind mapen blev en knapp A4 stor och ganska omfattande. Jag skulle nog kunna återberätta allt väsentligt som sades på mötet med hjälp av den.

Nathalie har också gjort en mind map. Jag har inte sett den. Hon har gjort den i skolan och den handlar tydligen om henne själv.

  Håkan Waara på Nadazilch föreslog, apropå mina texter om Socrates' Way, att jag skulle läsa Platons texter, som ju är "originalen" till böckerna om Sokrates.

Jag sökte lite på Google och hittade mängder av Platons texter på engelska. Bland annat Republiken. Jag ska försöka läsa den vid tillfälle.

  I går erbjöd ännu en snäll kollega mig att låna en bok. Funky business av Kjell A. Nordström och Jonas Ridderstråle.

Det skrevs mycket om den när den kom ut och den finns översatt till cirka 25 språk har jag för mig. Jag har inte läst ut den än men har åtminstone fått en god uppfattning om den.

Den andas mycket slutet av 1990-talet. Inte för att det som står i den är särskilt inaktuellt, utan mer därför att det diskuteras den "nya ekonomin". Kunskap, information och IT hyllas som det huvudsakliga konkurrensmedlet och det viktigaste företagsvärdet. Så som det beskrevs i slutet av 1990-talet. Nu har livet på många sätt återgått till en takt som liknar den vi hade före den värsta IT-boomen. Icon medialab och Razorfish är inte längre världsspelare. Det är lätt att tro att författarna levde mitt i det mest hysteriska av den nya ekonomin.

En hel del av det de skriver är trovärdigt och låter vettigt, men det blir emellanåt lite mycket och lite "hippt". Författarna staplar upp fantastisk jämförande statistik för att styrka sina påståenden. Ford köpte Volvo för motsvarande 4 procent av vad America Online hade kostat. Det är mer datorkraft i ett gratulationskort som spelar Happy birthday än vad som fanns på hela jorden 1950. Och så vidare.

Boken är full av citat av både kända och mindre kända personer. Rock-stjärnor, företagsledare, forskare, författare och andra.

Det är trots den överhurtiga tonen en rolig bok att läsa. Både därför att den delvis beskriver en tid som har varit och delvis en trolig framtid och därför att den representerar en optimistisk inställning.

den 6 februari 2003

  Mer intuition, kanske.

I dag träffade jag en kollega på ett möte. I samma ögonblick som hon kom in genom dörren tänkte jag "är hon med barn?". Det fanns ingenting i hennes utseende som tydde på det. Några minuter senare hörde jag en annan kollega bekräfta att hon är gravid. Om det var intuition eller något annat vet jag inte. Jag träffar henne ganska ofta och hade inte någon särskild anledning att fundera över om hon var gravid just i dag.

En liknande sak hände mig strax efter det att vi fick veta att Cattis var gravid (det blev en Emmy). Då var det en kollega till mig som sa till några andra kollegor, när jag var närvarande, att jag skulle bli pappa. Jag hade inte talat om det för någon på jobbet och ingen av dem har eller hade någon kontakt med personer som visste om det. När jag berättade att han hade rätt och frågade varför han trodde att det var så, sa han bara att han gissade det. Kanske var det bara en gissning.

För några dagar sedan fick jag ett väldigt trevligt mail från en läsare. Hon berättade flera fantastiska historier om tillfällen då hennes intuition har avslöjat saker som hon enligt vanlig logik inte borde ha vetat. Hon berättade också att det händer henne ständigt i alla möjliga vardagliga situationer. Berättelserna hade ganska stora likheter med en del av vad Gail Ferguson beskriver i Cracking the intuition code.

I slutet av mailet nämnde hon boken Lär känna Gud av Deepak Chopra. Han beskriver möjligheten att kan inte alla våra upplevelser är linjära, det vill säga att de kan finnas i en dimension där tiden inte finns och som är fylld av ett "gemensamt" medvetande som människor kan ansluta sig till. Det är en spännande tanke, men jag har inte läst boken så jag kan inte säga någonting mer om det. Det går dock utanför det jag inkluderar när jag tänker på superlogik. Däremot tror jag att det inkluderas i intuition, vilket betyder att jag inte längre ser superlogik och intuition som två ord för samma sak.

  Nyttan med att kunna ställa olika typer av frågor beskrivs i Socrates' Way. De frågetyper som räknas upp är: öppna frågor, diagnostiska frågor, informationssökande frågor, utmananade (testande) frågor, handlingsfrågor, prioritets- och ordningsfrågor, förutsägelsefrågor, hypotetiska frågor, utvidgande frågor och generaliseringsfrågor.

Som exempel nämns att skickliga rättegångsadvokater undviker att ställa frågor som de inte redan vet svaret på. Tänk på amerikanska TV-rättegångar. Ledningskonsulter, å andra sidan, ställer ofta frågor för att få en uppfattning om läget och människors uppfattningar i olika frågor.

Ämnet frågor är intressant. Det går att uppnå mycket genom att ställa frågor. Frågor kan till exempel vara minst lika avväpnande som en dräpande kommentar, utan att för den skull vara otrevliga. Ibland händer det att man råkar ut för personer som fäller otrevliga kommentarer utan att tänka på hur den kan uppfattas ("Jag måste komma förbi här, jag har beställt bord."). Om man då ställer en fråga blir de ofta ställda för det tvingar dem att tänka efter, även om det är en enkel fråga att besvara ("Vet du att inte vi andra också har beställt bord?"). Det brukar vara väsentligt svårare för personen i fråga att fortsätta i samma stil.

den 5 februari 2003

  Det finns en lek som kallas "The whys" (ungefär "varför-leken").

Leken går ut på att du utgår ifrån en tro eller övertygelse om någonting. Det kan vara en så enkel sak som att rabarberpaj är gott. Utifrån denna övertygelse börjar du ställa frågor, till dig själv, eller ber någon att ställa dem till dig. Frågorna ska inledas med "varför". Alla som har barn vet hur frustrerande det kan vara när frågan varför ställs på varje svar som lämnas, men här fyller det en funktion. Här är ett exempel på hur en sådan diskussion skulle kunna löpa:

Så kan det fortsätta tills man inte längre kan besvara en fråga. Då har man förhoppningsvis stött på en av sina grundövertygelser. Det intressanta är hur det ursprungliga ämnet kan leda till svar som kan verka mycket avlägsna och som ger insikter om dig själv.

Charles Case, kognitiv antropolog, har hittat på leken och den beskrivs i Socrates' Way.

den 4 februari 2003

  AdLibris har en bok som heter Handbok i svenska : skriva och tala, rätt och fel, grammatik, knepiga ord för 43 kronor. Den ligger högst upp på deras försäljningslista. Så här står det bland annat om den:

Jag ska beställa den vid nästa tillfälle.

  I morse läste jag de första kapitlen i Socrates' Way: Seven master keys to using your mind to the utmost av Ronald Gross.

Det jag är ute efter är få en bättre förståelse för Sokrates sätt att undervisa. Han ställde frågor i stället för att ge svar. På det sättet lärde han sina "elever" att tänka själva i stället för att förlita sig på andra.

den 3 februari 2003

  Peter skriver mer om sina erfarenheter av snabbläsning. Han konstaterar att det går att snabbläsa, åtminstone viss, skönlitteratur. Hans farhåga var att han inte skulle uppfatta de känslor som orden förmedlar.

(Peter skriver också om boken Use your head, att han tror att den har gått ur tryck. Den finns inte på Amazon.com, men väl på Bokus, Internetbokhandeln, Amazon UK och ett antal andra nätbokhandlar.)

  Jag har läst ut Emergence.

Steven Johnson pekar på likheter i hur olika system fungerar. Från städer och myrsamhällen till datorspel och celler. Alla består av mindre enheter som tillsammans strävar efter effektivitet och det gemensammas bästa.

Kortsiktigt kan en enskild del fatta bättre beslut än massan/gruppen/flocken, men över tiden är massan/gruppen/flocken överlägsen. Bland annat därför bildar människor byar och städer. På sätt och vis skulle jag av detta vilja dra slutsatsen att större städer är mer intelligenta än mindre, men det vågar jag inte göra.

Världen är som en gigantisk fraktal där detta mönster går igen på alla nivåer.

Emergence är en intressant bok men den är ganska översiktlig. Jag får uppfattningen att Steven Johnson huvudsakligen refererar saker som andra har konstaterat, utan att tillföra så mycket egna tankar. Lite som jag kan tänka mig att många journalister arbetar.

Som en fortsättning skulle jag kunna tänka mig att läsa något mer djuplodande inom detta område. Vad styr alla dessa intelligenta system till exempel?

Boken innehöll väldigt långa kapitel och saknar underrubriker och sammanfattningar, vilket jag tycker är lite synd. Det vore lättare att få ett sammanhang om detta fanns. Dessutom vore den lättare att snabbläsa då.

den 31 januari 2003

  Anders Lotsson på Computer Sweden:

Äntligen har någon formulerat detta på ett bra sätt, baserat på studier av hur människor läser. Jag har alltid skytt förkortningar. De hindrar flödet när man läser, de är fula, de kan leda till missförstånd och i värsta fall förstår inte läsaren dem. Dessutom är det många som inte kan förkorta ordentligt. Jag har fått lära mig flera olika "rätt" sätt att förkorta och jag vet många som inte använder något av dem.

Visst använder jag förkortningar, men sparsamt.

den 30 januari 2003

  På baksidan av Märk världen läser jag:

Den meningen är intressant.

den 26 januari 2003

  I går åkte Nathalie och jag bil tillsammans. Jag försökte intressera henne för mindmapping. Med tanke på hur duktig hon är på att både rita och skriva skulle det kunna vara ett idealiskt verktyg för henne.

I dag kom hon och bad att få låna boken Mindmapping. Den är egentligen inte skriven för tioåringar men jag har inte hittat någon bok om mindmapping skriven för barn än. På engelska ska det finnas en som heter Brain power for kids, men den verkar vara nästan omöjlig att få tag på och det blir nog för svårt för henne att läsa den på engelska i alla fall.

Efter att ha läst femtio sidor i boken verkade Nathalie fortfarande intresserad. Hon frågade när det var ord hon inte kände till. Pedagogik var ett sådant ord. Att lära ut, sa jag. Undervisningskonst, säger Norstedts svenska ordbok.

Brain power for kids är skriven av då 14-åriga Lana Israel. Hon blev så fascinerad av mindmapping att hon skrev en bok som lär ut mindmapping till jämnåriga barn. Hon lärde sina klasskamrater och lärare att rita mind maps, utsågs till "Brain of the year" 1994 och nu föreläser hon världen över.

den 24 januari 2003

  Thorvald Freiholtz, som står bakom Förvetet, gav i dag tips om en bok som han tror att jag och Mats Andersson skulle ha glädje av att läsa. Boken heter Märk världen och är skriven av Tor Nørretranders. För 69 kronor inklusive frakt till brevlådan på AdLibris kunde jag inte låta bli att beställa den direkt. Den hamnar en bit ner i läshögen dock.

På AdLibris står följande att läsa om boken:

Tack för det vänliga tipset, Thorvald!

den 23 januari 2003

  Det finns framför allt ett begrepp i The mind map book som jag tycker är bra att känna till. Det är "basic ordering ideas" (BOI). På svenska skulle det kanske kunna översättas med grundläggande överordnade begrepp. Det är nog inte den bästa översättningen. BOI är enligt definitionen i boken nyckelbegrepp inom vilka en mängd andra begrepp kan organiseras.

Ett BOI kan vara djur och under djur kan vi inordna exempelvis fåglar. Under fåglar i sin tur kan talgoxe, undulat och skata ordnas. Detta är grunden för mindmapping. I mitten placerar man det centrala begreppet och ut ifrån det "strålar" olika nivåer av underbegrepp.

BOI har också den fördelen att de lämnat stort utrymme för kreativitet och fantasi. Under djur kan vi få plats med en mer eller mindre oändlig mängd saker.

Ett sätt att hitta BOI:s är att ställa frågor som:

  En viktig del i snabbläsning är "mjukt fokus". Med mjukt fokus blir man medveten om en större del av det ögonen ser. Vid snabbläsning blir det i praktiken så att man ser fler ord i taget.

Jag såg delar av en kinesisk film häromdagen. En av huvudfigurerna sa vid något tillfälle ungefär: "Riktig skärpa kräver ingen möda". Det kan dels läsas som att det inte krävs någon möda för att uppnå riktig skärpa och det kan dels läsas som att det krävs att man inte lägger ner någon möda för att uppnå riktig skärpa. Det senare är en bra beskrivning av hur man uppnår mjukt fokus. Innan man är van krävs det att man anstränger sig för att inte anstränga sig. Det låter som moment 22, men det är det inte. Man anstränger sig mentalt för att inte anstränga ögonen på att fokusera skarpt.

Hård fokusering är vad vi gör vid vanlig läsning och över huvud taget oftast. Det har fördelen att man ser saker mycket tydligt och i all sin detalj. Det är däremot oanvändbart vid snabbläsning. Där behöver vi inte absolut skärpa, men vi vill se så mycket på en gång som möjligt. Mjukt fokus får man när man tittar rakt fram utan att fokusera på någonting. Skillnaden i känsla mellan mjuk och hård fokusering, är som skillnaden mellan att fokusera på en bokstav i en text och att slötitta mot horisonten.

Ju skickligare man blir på att inte fokusera skarpt, desto mer kommer man att uppfatta av det man ser. Det jag skrev tidigare i dag, om att jag omedvetet såg en sak i vänstermarginalen när jag egentligen läste kolumnen i mitten av sidan, är ett bra exempel på vad man medvetet kan uppnå med mjukt fokus. Så långt ut från det jag medvetet läste uppfattar ögonen och hjärnan saker. Med min skärm handlar det om minst fem centimeter utanför fokus. Om jag övade upp min förmåga att medvetet se så mycket kunde jag minst läsa kolumner som är tio centimeter breda i en fokusering per rad.

Jag är alldeles övertygad om att den verkliga gränsen ligger betydligt längre ut från fokus än så. Jag tror faktiskt att det är möjligt för ögonen och hjärnan att uppfatta saker i nästan 180 graders vinkel. Det kan låta orimligt, men jag tror att det handlar om träning. Photoreading utnyttjar den möjligheten. För vanlig snabbläsning kan man öva upp sin färdighet i mjukt fokus genom att helt enkelt läsa för fort. Med för fort menar jag att man ser till att ögonen håller så hög fart över raderna att man inte hinner läsa på traditionellt sätt. Jag gissar att de flesta kommer att märka att det fungerar under en halvtimmes träning. I början när man låter ögonen rusa fram över raderna kan det hända att det känns som om de försöker hänga med och titta på orden ett och ett. Till slut orkar de inte det utan tar raderna i några fokuseringar. Då följer hjärnan med och ser till att det blir ordning på sammanhangen i alla fall..

Det är bra att lägga märke till hur det känns när det fungerar. Då är det lättare att medvetet sätta sig i det stadiet. För mig, som räknar mig som en snabbläsande nybörjare, kan det ibland fortfarande ta några minuter innan jag kommer upp i fart.

Då och då får jag mail med frågor om snabbläsning och en vanlig fråga är vad man ska läsa när man övar. Mitt svar är att det är enklast att börja med lätt läsning. En inbunden bok på det språk man behärskar bäst. Gärna något man tycker om att läsa och med lite glesare mellan raderna i ett lättläst typsnitt av lagom storlek. Helst en bok med få okända ord eftersom de gör att man måste stanna och ta reda på vad de betyder.

En annan fråga som jag har fått, är om man kan lära sig att snabbläsa på egen hand. Absolut, är svaret. På en kurs kan de lära ut teknikerna men de kan inte ersätta övning. Teknikerna kan man lära sig från böcker eller av någon som berättar hur man gör och jag tror faktiskt att min korta beskrivning kan räcka också. Öva kan du bara göra själv. Med några timmars övning tror jag att många kommer långt.

  Boeing Aircraft koncentrerade sin ingenjörsmanual till en 25 fot lång mind map. Tack vare det kunde de på några veckor lära 100 flygingenjörer samma saker som det tidigare tog flera år att lära ut. På det sparade de 11 miljoner USD.

The mind map book är indelad i två delar. I den första beskrivs själva tekniken och i den andra olika användningsområden samt mängder av verkliga exempel. Ett av de många användningsområden som beskrivs är "familjestudiedagar". I korthet betyder det att hela familjen samlas en dag och lär sig så mycket de kan om något ämne. Var och en ansvarar för ett område inom ämnet och läser och ritar mind maps om det. Sedan sammanförs allas delar till en helhet som man går igenom tillsammans så att alla lär sig alla delar.

Det låter som ett mycket sympatiskt sätt att lära sig något tillsammans utan att var och en behöver göra hela jobbet. En lärobok kan delas in i så många delar som man är familjemedlemmar. Sedan läser varje medlem sin del och bidrar på så sätt till den gemensamma kunskapen. I boken nämns en svensk familj som gjorde detta varje helg under sex månader och höjde barnens studieresultat så mycket att grannarnas barn kom och ville vara med.

En motsvarighet till familjestudiedagar skulle man kunna tillämpa på många arbetsplatser när man vill höja en grupps kunskap inom ett område. Det blir en kraftig hävstång i inlärningen om man är några stycken i gruppen jämfört med om man skulle lära sig allt själv.

Ett annat användningsområde är i grupparbeten i skolan. Jag kan tänka mig att många elever skulle lockas av att inte behöva läsa och lära sig allt själva, utan få större delen berättad av sina klasskamrater i utbyte mot att de själva lär ut sin del till dem.

Boken kan mycket väl användas som uppslags- och idébok. Jag kommer förmodligen att köpa den själv för att ha den tillgänglig när den behövs.

Mindmapping av Björn Ringom är en mycket bra bok om mindmapping, men The mind map book är faktiskt ännu bättre. Den innehåller mycket fler exempel (den är betydligt tjockare) och tips på användningsområden.

den 22 januari 2003

  Tony Buzans The mind map book finns i en äldre utgåva på Bokus. Den kostar 157 kronor i stället för 240 kronor som den senaste utgåvan kostar. Då är det ändå inte mer än ett halvår mellan utgivningsdagarna. Jag tror att det allra mesta av innehållet är identiskt.

Jag har läst vidare i boken. Bland annat beskrivs olika sätt att använda mindmapping:

  Jag hittade bland annat en intressant text om fotoläsning på Rune Olssons hemsida. Den som vill lära sig snabbläsning i någon form har säkert nytta av att läsa olika personers syn på och beskrivning av snabbläsning. Fotoläsning i det här fallet, är samma teknik som Paul R Scheele beskriver i sin bok The Photoreading whole mind system, fast kortfattat och på svenska.

I slutet av texten beskrivs synoptisk läsning. Synoptisk betyder bland annat översiktlig och synoptisk läsning innebär att man lär sig om ett ämne genom att läsa flera böcker om ämnet samtidigt eller precis efter varandra. I Rune Olssons beskrivning görs det med fotoläsning (det rekommenderas också i boken Photoreading), men jag brukar göra det med snabbläsning. Principen är i stort sett den samma.

den 21 januari 2003

  Kanske intuition.

Efter att ha läst Cracking the intuition code har jag funderat mycket över hur jag upplever intuition. Jag är övertygad om att jag får hjälp av intuition mer eller mindre ständigt, men jag vet inte hur det "känns". Det är det jag försöker komma underfund med.

I går när jag satt hemma vid datorn tänkte jag ta mobiltelefonen och lägga den i skjortfickan eftersom jag inte ville glömma den där när jag gick upp lite senare. Då fick jag en stark känsla som sa "nej". Jag lät telefonen ligga.

En stund senare gick jag till badrummet på nedervåningen för att tömma badkaret för hand med en hink (stopp i avloppet). Om jag hade haft telefonen i bröstfickan vid det tillfället är risken stor att den hade trillat ut och ner i badvattnet när jag böjde mig ner för att fylla hinken med vatten. Jag har tappat telefonen åtskilliga gånger tidigare på det sättet. Dock hittills aldrig i vatten utan på ett golv eller på marken och det tar den inte skada av.

Var det här intuition? Om det var det är intuition något jag upplever dagligen. Det var samma känsla som när jag hade svårt att somna för några veckor sedan. När den känslan kommer är det nästan som om hjärtat hoppar över ett slag. Inte på något obehagligt sätt. Mer som för att göra en markering. Samtidigt med detta "ser" jag ett eller flera ord. I går var det "nej".

Är detta intuition? Frågan kan inte besvaras nu. Jag behöver mer fakta.

  I går kom en kollega förbi och erbjöd mig att låna The mind map book av Tony Buzan. Jag har varit på väg att beställa den flera gånger, men har varje gång beställt andra böcker i stället.

I morse läste jag den första tredjedelen. Även om den innehöll få nyheter var det uppfriskande läsning. Tony Buzan skriver på ett mycket entusiasmerande sätt.

Mindmapping har många tydliga fördelar över traditionella anteckningsmetoder.

den 17 januari 2003

  Nu har jag kommit igång med den första av mina två Steven Johnson-böcker: Emergence.

Han börjar med att beskriva myrkolonier och ett besök på en biologisk forskningsstation där de studerar myror.

Jag och många andra har fått lära oss att myrdrottningen är den som styr och ställer och ser till att allting fungerar i kolonin. I själva verket ligger hon djupt ner i jorden under kolonin och har ingen möjlighet att skicka några order någonstans.

De myrkolonier som beskrivs i boken har både begravningsplats och sophög. Steven Johnson resonerar kring hur de har hamnat där de har hamnat och vad som har fått alla myror att använda samma plats. Hans första antagande är att det är slumpen som har avgjort. Vid en närmare undersökning visar det sig att begravningsplatsen befinner sig på det längsta möjliga avståndet från kolonin. Sophögen befinner sig på längsta möjliga avstånd från både kolonin och begravningsplatsen, ungefär som om de hade en regel som säger att döda myror ska placeras så långt ifrån kolonin som möjligt och soporna så långt bort från kolonin som möjligt utan att de hamnar nära de döda myrorna.

Fascinerande.

Efter att ha berättat om myrorna börjar han diskutera städer. I synnerhet Manchester, från allra första början på 1200-talet fram till den industriella revolutionen och vidare. Det visar sig att mönstret från myrorna går igen. Staden växer upp till ett effektivt system utan att någon i förväg har gjort en generalplan. Mönstret går igen överallt där människor grupperar sig. Även om vi ofta börjar med en plan gör vi anpassningar för att optimera funktionen och optimeringen pågår kontinuerligt.

Det finns beröringspunkter med vattenmetaforen. Vatten tar den väg som innebär minst motstånd, liksom människor och resten av naturen gör det.

Jag har inte kommit så långt i boken än, men jag har börjat fundera över vad det är som styr oss. Det måste vara någonting som gör att alla organismer har ett likartat övergripande "program" vars syfte är att optimera.

Människor är gruppdjur. Det är lättare att överleva i grupper. Det verkar som om vi omedvetet vet vad som är mest optimalt i olika situationer och när vi ingår i grupper strömlinjeformas våra handlingar så att vi gör det som är bäst för gruppen, vilket i förlängningen också är bäst för individen. Frågan är vilka regler vi följer. Att hitta reglerna måste vara som att hitta den heliga graalen.

den 16 januari 2003

  Svenska Dagbladet har en artikel som på sätt och vis anknyter till båda de texter jag skrev tidigare i dag. Den handlar om retorik, det vill säga konsten att tala. Retorik är ett ämne som tyvärr inte är obligatoriskt i svenska skolor, men som jag tycker borde vara det.

Renässans för retoriken

Göran Hägg har skrivit boken Praktisk retorik. Han inleder med exempel på retorik från antiken, ungefär 300 år före Kristus, och fortsätter fram till modern tid. Han ger exempel på både bra och dåliga retoriker och beskriver hur bra tal ska byggas upp för att fängsla och övertyga. Det är en bok lika väl lämpad för den som vill lära sig att skriva tal och tala inför andra som för den som vill lära sig retorikens grundstenar. Boken är dessutom rolig läsning och kan gott läsas enbart för sitt underhållningsvärde. Många av bokens riktlinjer kan med framgång tillämpas i skrift.

  Förhandling är ett intressant ämne. Alla förhandlar i stort sett dagligen. I In troduktion till NLP nämns boken Getting to yes av Roger Fisher, William Ury och Bruce Patton som en utmärkt bok om förhandlingsteknik. Eftersom jag också tycker att den är bra tänkte jag gå igenom de delar jag uppfattar som viktigast i författarnas syn på förhandlingar.

Det allra viktigaste i förhandlingar, är utgångspunkten att samtliga parter ska lämna förhandlingen som vinnare. Går någon därifrån som förlorare kommer alla att vara förlorare i det långa loppet. En missnöjd part kommer sannolikt inte att vilja förhandla med samma motpart igen, vilket kan göra även den "vinnande" parten till en framtida förlorare.

Det är viktigt att samtliga parter har inställningen att alla ska bli vinnare, annars kommer inte förhandligen att bli lyckosam. Det kan krävas en del övertygande för att uppnå detta, men det betalar sig i längden.

En annan viktig sak när man ska ge sig in i en förhandling, är att ha ett "bästa alternativ". Ett bästa alternativ är det man ska göra om förhandlingen inte leder till önskat resultat. Det bästa alternativet är en försäkring. I ett sämre läge än så vet man redan på förhand att man inte kommer att sluta. Den vetskapen hjälper till att höja självförtroendet inför förhandlingen samtidigt som det kan sätta press på motparten att veta att du har ett annat alternativ som du kommer att vara nöjd med. I en löneförhandling kan bästa alternativ vara att byta jobb. Bäst fungerar det om man redan har ett öppet erbjudande om arbete någon annanstans.

Det är inget som säger att man behöver berätta om sitt bästa alternativ för motparten i förhandlingen. Om man väljer att göra det ska det vara för att stärka sin position. Alla förhandlingserbjudanden ska jämföras med det bästa alternativet och är de inte bättre eller åtminstone lika bra, är de inte intressanta.

Det är värt att lägga ner en del arbete på sitt bästa alternativ. Det ska kännas som en helt okej reträttväg. Har man ett tillräckligt bra bästa alternativ kan förhandling vara onödig. Det kan vara bättre att direkt bestämma sig för att använda sitt bästa alternativ än att ge sig in i en krävande förhandling.

Vid förhandlingar är det en vanlig fälla att tro att båda parter är intresserade av samma sak. Ofta är det inte så. Ett exempel från boken beskriver fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel på Camp David 1978.

Israel ockuperade Sinai-halvön under sexdagarskriget 1967. När Israel och Egypten satte sig ner och förhandlade om fred 1978 var deras krav oförenliga. Israel ville behålla delar av Sinai-halvön och Egypten ville ha tillbaka hela halvön. Alla förslag till lösning förkastades. Problemet var att man hade fokuserat förhandlingarna på positioner. I stället skulle man ha fokuserat på intressen. När man gjorde det kom man fram till att Israels primära intresse var säkerhet. De ville inte ha Egyptiska pansarvagnar posterade vid sin gräns. Egypten å sin sida, var intresserade av suveränitet. Sinai hade varit Egyptiskt territorium sedan faraonernas tid. Efter att under århundraden ha dominerats av greker, romare, turkar, fransmän och britter, hade Egypten återfått full suveränitet och den ville de inte förlora. När detta blev klart enades man kring ett förslag som gick ut på att Sinai skulle återgå till Egypten men till stora delar vara demilitariserad zon. På det viset tillgodosåg man båda sidors intressen.

Vad vi lär oss av exemplet ovan är att det är viktigt att utgå ifrån intressen i stället för positioner när vi förhandlar.

I boken finns det exempel på fula trick som man kan råka ut för om man inte är vaksam. Det beskrivs förstås hur man undviker att falla för dem också.

William Ury har skrivit en bok som heter Getting past no. Den har stora likheter med Getting to yes och bygger på samma grundfilosofi, men den fokuserar på förhandlingar där motpartens grundinställning är negativ. Den kan vara ett alternativ för den som vill rikta in sig huvudsakligen på detta. Annars rekommenderar jag Getting to yes för alla som vill lära sig förhandlingsteknik i största allmänhet.

  I sista kapitlet av Introduktion till NLP beskrivs en modelleringsteknik för, ja i stort sett vad som helst som man vill göra en modell av. Det är inte raketvetenskap men det är bra om man inte vill fundera själv över själva modelleringstekniken. Exempel på vad som kan modelleras är en experts sätt att ta sig an vissa typer av problem, en författares strategi för att skriva böcker eller en duktig programmerares sätt att programmera.

Som en del i modelleringstekniken går författarna igenom Walt Disneys strategi för att göra film. Han iklädde sig tre olika roller under processen: drömmare, realist och kritiker. Innan filmen var klar såg han till att ha haft alla dessa roller vid granskning av filmprojektet. Drömmaren bidrar med idéer och kreativitet. Realisten tar hand om budget och utvärderar projektet på ett affärsmässigt sätt. Kritikern ser till resultatet är intressant och sevärt. Författarna gissar att Disney valde den roll som vid varje möte var minst representerad bland övriga deltagare. I boken är beskrivningen av strategin mycket mer detaljerad.

Detta, att ikläda sig olika roller, finns med i The Einstein factor som ett sätt att exempelvis höja sin intelligens och kreativitet, men där är det betydligt mer ingående beskrivet.

En strategi som jag själv använder ibland för att höja min generella kreativitet, är att argumentera för en "omöjlig" ståndpunkt eller något jag inte tror på. Det kan man naturligtvis inte göra i vilka sammanhang som helst men om man gör det på ett humoristiskt sätt bland människor man känner väl kan det bli både roligt och en utmaning.

Jag har förvånats över hur ofta det går att vinna dessa till synes omöjliga diskussioner. Ett knep jag brukar ta till, är att utgå ifrån att det inte finns två sätt att se saker, utan hur många som helst. Då hittar jag många nya argument som jag kan använda. Det är nästan som att ta på sig rollen av olika diskussionsparter även om jag aldrig tidigare har tänkt på det så.

Den här strategin använder jag också när jag ska skriva en text som ska övertyga någon om någonting. Den genererar många argument och av dem väljer jag de jag tycker är bäst.

den 15 januari 2003

  Tidigare har jag skrivit om olika minnestekniker som jag har läst om i böcker. Själv har jag i många år använt en teknik för att komma ihåg saker jag ska göra och som jag inte har lust eller möjlighet att skriva upp.

Det handlar om att associera det jag ska komma ihåg med något annat som jag vet att jag kommer att göra. Låt oss anta att jag behöver vara lite tidigare på jobbet i morgon och att jag därför måste komma ihåg att ställa om väckarklockan när jag kommer hem.

Då börjar jag med att fundera över ett bra tillfälle att komma ihåg att ställa om klockan. När jag kommer hem brukar en av de första saker jag gör, vara att byta om och lägga ifrån mig telefon, kreditkort, nycklar och sådant på stereon som står brevid sängen. Det kan vara ett bra tillfälle att ställa om klockan eftersom den också står bredvid sängen.

Först skapar jag en mental bild av hur det brukar se ut när jag sträcker fram handen för att lägga ner nycklarna på stereon. Det är viktigt att försöka se så många detaljer som möjligt och det är viktigt att det är en bild av hur det faktiskt brukar se ut. När bilden är tillräckligt tydlig, vilket inte brukar ta mer än ett par sekunder för mig, bestämmer jag mig för att när jag ser den bilden nästa gång ska jag komma ihåg att ställa om väckarklockan. Jag gör en mental koppling mellan bilden och det jag ska komma ihåg och jag försöker att känna hur det känns när jag ser bilden och tanken om klockan dyker upp. Detta för att jag ska få en känsla av déjà vu när jag kommer hem och lägger ner nycklarna på stereon.

Den här tekniken fungerar nästan felfritt för mig och borde göra det för alla som kan se saker som bilder i huvudet. De gånger det slår fel brukar det bero på att jag inte följer mina vanliga rutiner. Det skulle till exempel kunna vara om jag har bråttom och lägger mina saker på sängen i stället för på stereon. Då ser jag ju aldrig den bild jag har knutit aktiviteten till.

Just den här tekniken har vuxit fram spontant hos mig under många år. När jag läser om en del tekniker i boken Introduktion till NLP ser jag likheter. Inom NLP används liknande tekniker för att associera beteenden och känslor med händelser. Jag trodde att jag var ensam om att använda den här tekniken, så det var inspirerande att inse hur mycket mer den kan användas till.

En "kusin" till tekniken beskrivs i boken och kan användas för att bota fobier, något som annars, enligt boken, kan ta många terapisessioner. Med NLP ska det kunna göras i en enda session.

Jag har nu nästan läst ut boken om NLP och har fått en bättre uppfattning om vad det är för en bok och vad NLP är. Boken är som titeln antyder en introduktion till NLP. Det betyder att författarna tar upp ett smörgåsbord av olika tillämpningar av NLP. Jag tycker att det är mycket intressant och kommer att försöka hitta andra böcker med fördjupningar inom vissa områden. Det finns en omfattande lista över böcker om NLP i slutet av boken.

När det gäller farhågan att NLP skulle ha med psykologiska sekter att göra tror jag att det rör sig om ett missförstånd. Säkert kan NLP användas av sekter eller illvilliga personer i onda syften. Det är dock inte alls på något sådant sätt teknikerna och tankarna bakom dem presenteras i boken. Sammantaget tycker jag alltså att det är en mycket intressant bok.

den 13 januari 2003

  Inom NLP finns det något som heter metamodellen. Jag har uppfattat det som att det är en beskrivning av hur språket fungerar och med hjälp av den kan man undvika många missförstånd, oavsiktliga eller avsiktliga.

Amerikanerna John Grinder och Richard Bandler har skrivit ner och gjort en modell av hur några framstående terapeuter använde frågor för att samla information om sina patienter. Genom att förstå hur språket fungerar och vilka effekter det kan få när det används på olika sätt kan man med hjälp av rätt frågor få fram mer användbar information. Det är detta metamodellen är till för.

Jag ska inte gå igenom hela modellen utan bara ge ett exempel där den går att tillämpa. Det kallas i boken för tankeläsning och ett exempel där tankeläsning förekommer är om någon säger: "Du älskar inte mig, för då skulle du ge mig vad jag behöver". Den som säger det förväntar sig att någon ska veta vad han eller hon behöver, som om det vore kopplat till kärlek, och ge det. Det är en koppling som inte alls är självklar. Att man älskar någon betyder inte automatiskt att man kan läsa dennes tankar.

I ett fall som ovanstående får man i metamodellen lära sig att ställa frågor som: "Hur exakt kan det att älska någon betyda att man vet vad denna någon vill ha och ger henne det?" Dock är det inte säkert att man ska ställa frågan så direkt som detta. Det beror på vem som säger det till vem och i vilket sammanhang.

Exemplet är kanske svårt att ta till sig när det är så översiktligt beskrivet. Det finns ett bra citat i boken som ändå belyser problemen med vårt språk på ett sätt som jag tycker är tydligt och som metamodellen ska hjälpa till att undvika. Det är taget ur Alice i Spegellandet:

Att behärska metamodellen kan vara nyttigt och kanske livsviktigt för personer i vars arbete kommunikation är avgörande. För oss andra är det bara till stor nytta. I Introduktion till NLP beskrivs grunderna i modellen.

den 12 januari 2003

  Jag lyckades länka fel när jag skrev att den svenska översättningen av Flow kostar 44 kronor på AdLibris. Håkan Waara påpekade mitt misstag. Tack för det! Boken kostar i alla fall 44 kronor.

Flow: Den optimala upplevelsens psykologi

Samtidigt som jag beställde Finna Flow beställde jag Socrates' Way: Seven master keys to using your mind to the utmost av Ronald Gross. Jag har letat ett tag efter böcker som beskriver sokratisk undervisning. Det är nog inte exakt vad den här boken handlar om men den verkar bra. Den har fått på Amazon.com.

den 10 januari 2003

  På AdLibris kostar den svenska översättningen av Mihály Csíkszentmihályis bok, Flow, 44 kronor. För den som inte har läst den tycker jag att det låter som ett mycket lockande pris. Fortsättningen, Finna Flow, kostar 41 kronor. Den tänker jag beställa.

  Vanligtvis brukar jag försöka att beskriva olika tekniker som jag läser om. Jag har läst lite mer av Introduktion till NLP och de tekniker som beskrivs där tänker jag faktiskt inte försöka återge.

De framstår som mycket kraftfulla. Man kan bland annat förändra sina minnen av historiska händelser. Du kan programmera om dig så att något som du har upplevt som obehagligt kan bli neutralt eller, om du så vill, positivt. Naturligtvis går det att vända på det också.

Det är inte svårt att förstå att med sådana tekniker är det avgörande att man förstår vad man håller på med. Om jag skrev en sammanfattning av teknikerna som någon försöker att använda måste risken för misslyckande vara stor. I boken finns det en varning för de effekter neuro-lingvistisk programmering kan få om det inte används på rätt sätt. De rekommenderar att man först går ett utbildningsseminarium innan man arbetar på egen hand.

NLP kan användas av personer som har en generellt negativ syn på livet för att vända det till något positivt. Skådespelare kan använda NLP för att "bli" en viss rollfigur. Idrottsmän kan programmeras att nå topprestationer. Man kan bota fobier med NLP och ord eller situationer som framkallar obehag hos en människa kan programmeras om och bli positiva. Det påminner lite om hypnos. Man programmerar att en viss känsla eller ett agerande ska initieras av ett speciellt ord eller en viss handling. Dessa ord eller handlingar kallas ankare på NLP-språk.

I de första kapitlen av boken står det en hel del om kroppsspråk och intressanta psykologiska förhållanden. Olika färger är starkt förknippade med olika sinnesstämningar. Blått med lugn och rött med vrede. Ska man skapa en diskussionstjänst på nätet och vill ha en eldig debatt kanske röd bakgrundsfärg kan hjälpa till. Blått borde vara bättre för lugna diskussioner. Man har kunnat mäta att blodtrycket stiger hos personer som befinner sig i en miljö som domineras av rött. Jag har läst att det är av denna anledning som höga broar målas röda. Det påstås minska lusten att hoppa ifrån dem. Det sätter för mycket känslor i rörelse och de som vill ta livet av sig gör det helst i en lugn miljö.

Boken är oerhört intressant och samtidigt kuslig. Jag tror att det är bra att känna till neuro-lingvistisk programmering och hur det fungerar. Boken kan rekommenderas som intressant läsning oavsett om man har behov av tekniken eller inte.

den 9 januari 2003

  Cracking the intuition code innehöll sammantaget ganska mycket intressant. Det skulle dock ha gått att säga det med betydligt färre ord.

I andra delen av boken, kapitel 10 till 13, var en ganska stor del läsvärt, medan det i första delen var en mindre del. Kapitel 5 skulle jag hoppa över helt om jag läste om boken. Boken är i mångt och mycket en självbiografi och ibland kändes det som om Gail Ferguson var så noggrann med att få med allt att nyttan för bokens syfte blev underordnad. Visst kan det vara intressant att läsa alla episoder där intuition är inblandad, men jag var för otålig för att uppskatta det.

Till bokens fördel ska sägas att hon verkligen anstränger sig för att ta ner intuition till en nivå som så många som möjligt kan acceptera. Det finns delar där jag tycker att det närmar sig vad som i min värld är svårförklarligt. Det är kanske oundvikligt. Intuition är något som alla har och kan lära sig att utnyttja. Det som krävs är övning. När hon beskriver det framstår det som troligt att det stämmer. Hon har tagit fram en process för att identifiera intuitionen när den visar sig så att man ska kunna träna sig i att känna igen den. Hon beskriver också hur man kallar på intuitionen, för det är fullt möjligt.

Att anropa intuition är en femstegsprocess. I stora drag ser den ut som följer:

1. Identifiera den information du behöver. Exempelvis vilken riktning man ska välja vid ett vägval eller hur du ska ta dig ur din nuvarande situation för att starta en ny karriär.

2. Ställ frågan. Man börjar alltid med att ställa samma fråga oavsett vilka förutsättningarna är. "Vad vet jag om...". Exempelvis "vad vet jag om att svänga höger här" eller "vad vet jag om min framtid inom det här yrket".

3. Spåra svaret. Var vaksam på svaret som kommer.

4. Besluta vad du ska göra och var noga med att enbart använda fakta så som du får dem intuitivt.

5. Agera.

Processen kallar hon "rutinen" (The Routine). Planering och utformning av frågan är mycket viktigt för att få igång den föreskrivna processen på rätt sätt. Frågan måste börja med ordet "vad". Det är det enda frågeord som genererar intuition. Det inleder en öppen fråga om karaktären, sysselsättningen eller rollen hos en person, plats eller sak. Jämför med frågeorden vem, var, varför, hur, när och vilken som leder till helt olika svar på en fråga.

För att lära sig att märka när intuition "säger" saker föreslår Gail Ferguson att man ska skriva ner de gånger då man i efterskott tycker att man har haft en intuitiv upplevelse och beskriva den i så mycket detalj som möjligt. Det kan liknas vid hur vi lära oss de flesta andra saker, ett nytt språk till exempel. Vi hör orden om och om igen innan vi kan skilja ut dem ur meningar. Det krävs övning. Massor av övning.

Jag är glad att jag har läst boken. Den har satt igång många nya tankekedjor och jag kommer att försöka vara uppmärksam på hur intuition fungerar för mig. Boken är oerhört mycket djupare än vad jag har lyckats förmedla här. Bland annat definieras olika typer av intuition.

I måndags kväll när jag hade lagt mig och nästan höll på att somna blev jag plötsligt klarvaken samtidigt som förkortningen "SL" dök upp i huvudet. Mitt SL-kort hade gått ut och jag hade glömt att köpa ett nytt. Jag har vanligtvis inga kontanter på mig men nu var jag tvungen att ta en femtiolapp av Cattis för att klara mig till jobbet morgonen efter. Det var nog intuitionen som väckte mig då. Liknande saker har hänt många gånger tidigare och det är nog intuitionen som meddelar mig saker som jag bör känna till. Ibland har det varit lösningar på problem som jag har funderat över. Ofta kommer de just när jag ska sova eller precis har somnat.

  En reflektion jag gjorde när jag läste om In troduktion till NLP, var att det verkar vara en motsvarighet till Good to great fast med inriktning på människor i stället för företag. Vad som kännetecknar de mest framgångsrika människornas väg till framgång.

  I morse började jag läsa Introduktion till NLP av Joseph O'Connor och John Seymor.

Neuro-lingvistisk programmering är en teknik för att ta reda på vad man vill uppnå och göra vad som behövs för att uppnå det, kort sammanfattat.

När jag berättade att jag hade beställt boken var det en som sa:

Jag kan tänka mig att det går att bygga en sekt kring delar av innehållet eller att använda det för att påverka människor. Så är det med det mesta. Allt går att missbruka.

I inledningen av boken beskrivs inlärningens fyra stadier:

1. Omedveten inkompetens
2. Medveten inkompetens
3. Medveten kompetens
4. Omedveten kompetens

Först vet man inte vad man inte kan. Därefter blir man medveten om vad man inte kan. När man lär sig blir man medveten om vad man kan. Slutligen sitter det i ryggmärgen och används utan att det behöver ägnas någon särskild tanke. Då är det omedveten kompetens.

Jag drog på smilbanden när jag läste ett avsnitt där de citerar en passage ur Alice i underlandet som jag själv har använt, fast i ett helt annat sammanhang. Det belyser vikten av att ha ett mål innan man stakar ut vägen dit:

Det är ett av mina favoritcitat. Det visar så tydligt hur avgörande det är med mål, strategier och fokus på dessa.

den 6 januari 2003

  Jag kan inte sova. Jag låg i flera timmar och tänkte på ett problem jag inte kan lösa. Till slut satte jag på musik i hopp om att glömma problemet.

När jag låg där i mörkret började tankarna vandra till andra saker. Bland annat till Cattis problem med den frusna vattenkranen i stallet. I vanliga fall hålls den varm med en värmeslinga, men den fungerar inte. I förrgår kollade jag propparna ifall någon skulle ha gått. Såvitt jag kunde se var de hela allihop.

När jag nu tänkte på problemet slog det mig att en utomhuslampa, som normalt alltid lyser, var släckt. Om det stämde att lampan var släckt borde det ändå vara något problem med strömförsörjningen till värmeslingan. Jag blev så nyfiken på om det stämde att lampan inte lös att jag åkte ut till stallet för att titta efter. Det stämde. Jag kontrollerade säkringarna en gång till och provade även att byta ut en, men det verkar inte vara något fel på dem. Kanske finns det någon strömbrytare som har blivit avslagen av misstag. Jag ska fråga Cattis i morgon när hon vaknar.

Detta tycker jag är ett bra exempel både på det jag skrev om intuition häromdagen och på det Win Wenger skriver i The Einstein factor om hur hjärnan fungerar.

Beträffande intuition skrev jag bland annat att hjärnan tar emot mycket fler intryck än vad vi är medvetna om och lagrar och analyserar dem undermedvetet. När jag låg och funderade över vattenproblemet blev jag medveten om något jag hade sett, men inte alls tänkt på vid tidpunkten då jag såg det. Något som antagligen var en del i problemets lösning.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger på flera ställen hur människor har blivit medvetna om små men ytterst viktiga detaljer när de utövar image streaming. Det var inte image streaming jag sysslade med nu men det påminner lite om det ändå. Det är fascinerande.

---

Det var ruskigt kallt ute. 26 minusgrader enligt termometern i bilen. Motorn blev knappt varmt på de nästan tre milen jag körde. Det ångade om gatubrunnarna.

den 1 januari 2003

  Hela tiden tar människokroppen emot intryck. Lukter, ljud, känslor, smaker, synintryck och så vidare. Vissa av dem tänker vi medvetet på. Om vi känner en lukt som inte hör hemma där vi befinner oss, röklukt inomhus till exempel, blir vi medvetna om det. Hjärnan signalerar att det är någonting som inte stämmer och vi får möjlighet att agera på informationen.

Vi tycker att det är självklart att det är så här. Så självklart att vi knappt tänker på det. Om vi nu medvetet funderar över detta inser vi att det bara är vissa av alla intryck som vi blir medvetna om. Av allt vi ser är det i stort sett bara det som finns rakt framför ögonen (bildligt talat) som vi är medvetna om. Resten tror många av oss knappt att vi egentligen ser. Åtminstone inte så tydligt att det kan vara till någon nytta.

Det är fel. All information (alla intryck) som vi tar emot behandlas av hjärnan. Det vi inte är medvetna om finns där ändå och gör nytta hela tiden. Vi använder det utan att vi vet om det. Ibland, när det händer något som verkar vara konstigt, tänker vi på det, men tillskriver det slumpen eller något annat som vi inte rår över. Alla ljud som örat kan höra, allt som ögonen kan se inom hela sitt synfält, alla lukter, smaker och känslor som kroppen kan uppfatta registreras och utvärderas i hjärnan. Inte bara de ljud vi lyssnar på, inte bara de synintryck vi tittar efter, inte bara de smaker, lukter och andra känslor som vi tänker på. Alla intryck tas om hand. Det vi inte är medvetna om hanteras undermedvetet.

Jag har ibland kommit att tänka på någon gammal vän, klasskamrat eller liknande, som jag inte har träffat på många år. Kort därefter ser eller träffar jag honom eller henne, oftast på en plats med många människor. Jag brukar tillskriva det slumpen och tänka "när man talar om trollen...".

Det är inte slumpen. När jag tänkte på personen framkallade jag en bild av hur han eller hon ser ut i huvudet. Den bilden håller hjärnan kvar och jämför med alla människor som som jag ser den närmaste tiden därefter. Alla människor som jag ser men inte är medveten om också. När hjärnan plötsligt får "träff", ett ansikte som matchar bilden i mitt huvud, medvetandegörs det jag ser genom att hjärnan "råkar" vända huvudet åt rätt håll så att personen hamnar i mitt blickfång. Det är inte någon slump. En annan variant på samma tema, är när jag har tänkt på en person och kort därefter "råkar" läsa om honom eller henne någonstans. Det är åter hjärnan som har namnet lätt tillgängligt och får träff när det dyker upp i en text någonstans.

Detta är en del av det vi kallar intuition. Exemplen ovan är inte så spektakulära som det många förknippar intuition med. Det är när någon mirakulöst avbokar en resa på grund av en odefinierbar obehagskänsla, och därigenom undgår en allvarlig olycka, som vi tänker på intuition.

Alla har intuition och använder den hela tiden, men det är bara vid dessa tillfällen som vi tänker på det. En del är skickligare än andra på att följa sin intuition medvetet. Enligt Gail Ferguson, i boken Cracking the intuition code, har intuitionen alltid rätt. Det är alltid rätt att följa sin intuition. Vad intuition saknar däremot, är takt och ton. Om man får en känsla av att man bör avvika från en festtillställning därför att det inte känns bra att stanna kvar, är det vår rationella sida som säger till oss att stanna kvar därför att det vore ohövligt att gå och att en maggropskänsla inte är skäl nog att avvika. Det är sådana tankar vi måste lära oss att inte följa. Intuitionen har rätt. När det är för sent kanske det visar sig att maten på festen var förgiftad eller att ett ljus har satt eld på huset. I sådana lägen har intuitionen rätt och våra sociala regler fel. Det är rätt att avvika från tillställningen.

Intuition är inte hokus pokus. Det är inte trolldom som gör att intuitionen talar till oss. Att vårt medvetna inte förstår och kan tolka den information som ligger bakom intuitiva känslor betyder inte att det handlar om hokus pokus. Vi får inte förkasta saker bara för att vi inte medvetet förstår dem och det gäller inte bara intuition. Bakom intuitionen ligger oerhörda mängder undermedveten information. Denna information har hjärnan bearbetat på ett sätt som är betydligt mer avancerat än vad de flesta medvetet klarar av. Om vi vill dra full nytta av vår intuition måste vi acceptera att det är så. Intuition är egentligen en form av extrem undermedveten informationsbehandling och analys.

De vanligaste skälen till att vi inte följer vår intuition är att det kan vara obekvämt eller pinsamt, eller att känslan inte verkar ha någon vettig orsak.

I boken skriver Gail Ferguson om mycket som jag tycker ligger utanför vad som är intressant i relation till intuition, men när jag nu ser hur mycket jag ändå har uppfattat och fått ut av boken, tycker jag att det inte spelar så stor roll. Jag har bara läst ungefär en tredjedel av den. Vad jag framför allt uppskattar med boken, är att författaren anstränger sig för att avmystifiera intuition och göra det till något konkret och användbart för den som är intresserad.

Det jag har skrivit här är min tolkning av intuition baserat på vad jag har läst i boken och egna erfarenheter. Den som läser boken kommer därför inte nödvändigtvis att känna igen sig helt.

den 31 december 2002

  Håkan Waara, som skriver på Nadazilch, och jag har diskuterat snabbläsning den senaste veckan. Han har nyligen börjat och hade några frågor som jag försökte besvara. Utan att ange några hastigheter kan jag nämna att han ungefär fördubblade hastigheten på ganska kort tid. Han hade väldigt hög läsförståelse när han började så det är möjligt att han kommer att förlora lite av den i början, men han kommer antagligen att ligga över genomsnittet ändå.

Håkan läser The speed reading book av Tony Buzan. En av hans frågor var om man behöver göra alla övningar i boken. Han tyckte att de var en stressfaktor. Mitt svar var att övningarna sannolikt inte gör så stor nytta om de framkallar stress. Själv gjorde jag inte alla övningar. Det är viktigare att öva på teknikerna än att mäta sin läshastighet stup i kvarten. En lättläst och underhållande bok är bra att börja öva med. Det ska vara roligt att läsa. Vad som är roligt är upp till var och en.

En annan av hans frågor var om man behöver använda den "visuella guiden" (ett finger, en penna eller något annat spetsigt föremål) när man tycker att det börjar gå bra att läsa fort. Det tycker jag absolut att man ska fortsätta att göra. För egen del har jag oerhört svårt att hålla en jämn hög hastighet med bara ögonen. Det är så lätt att halka tillbaka i gamla läsvanor. Guiden fyller flera funktioner. Den hjälper till att hålla läshastigheten jämn och hög. Den hjälper ögat att hålla reda på raderna vid radbyten. Den hjälper till att förhindra tillbakahopp. Med den höga hastigheten kommer efter ett tag även mjuk fokusering och förmågan att läsa varje rad i ett fåtal fokuseringar.

Ett övningstips som jag gav Håkan, och som jag själv kom på alldeles nyligen, var att öva snabbläsning framför TV:n, på textade program. Jag tittar på textraderna så kort tid jag kan, men måste uppfatta allt som står där. Oftast behövs det bara en bråkdel av en sekund för att uppfatta båda raderna. Det blir som en tävling mot mig själv. Om det är något jag inte uppfattar direkt beror det vanligtvis på att det är ett ovanligt ord. Att det går att uppfatta båda raderna på så kort tid tror jag beror på att de befinner sig så långt ifrån ögat. Det motsvarar att hålla en bok så långt ifrån ögonen som möjligt. Många som läser långsamt håller boken alldeles för nära ögonen. Då blir det sårt att läsa snabbt. Ju mer ögonen ser på en gång desto bättre.

När det gäller mjuk fokusering skrev jag detta till Håkan:

den 17 december 2002

  På sidan med böcker i läshögen lade jag till Stora etikettboken av Magdalena Ribbing. Vad jag framför allt tycker om i den, är att hon berättar varifrån många etikettregler kommer. Hon slår också hål på en del myter. Hur många tror inte att man får börja äta om man är fler än åtta vid bordet? Jag har gjort det. Det är fel. Man får aldrig börja innan alla har fått sin mat och värden eller värdinnan säger var så goda. Däremot finns det en regel som säger att man inte får skåla med värdinnan om man är fler än åtta vid bordet. Det är inte meningen att hon ska skålas under bordet.

Vill man inte köpa boken men ändå är nyfiken på etikettsregler, har Dagens Nyheter en avdelning för detta. Magdalena Ribbing arbetar på DN och ansvarar för den avdelningen och en del känns igen från boken. Hon svarar även på frågor från läsarna, vilket kan vara ganska rolig läsning.

  Jag har lagt ut ytterligare några av årets lästa böcker.

Jag är lite osäker på om jag läste Swim with the sharks without being eaten alive i år eller förra året, men den fick slinka med i alla fall.

Affärsmässig systemförvaltning är en erbarmligt torr bok. Den fyller dock sin funktion som referensverk. Principerna är bra och fungerar.

  Nu har Peter läst färdigt The Einstein factor och skrivit en lång text om sina upplevelser av den.

Det är spännande att läsa vad någon annan skriver om något man själv har läst. Ofta är det något helt annat de har uppfattat. Så icke i det här fallet. Peter verkar både ha uppfattat ungefär samma saker som jag och ha ungefär samma känslor inför boken som jag hade. Jag ville också lära mig mer om hjärnan och visste först inte vad jag skulle tycka om boken.

Nu när det har gått några månader sedan jag läste boken har jag kommit fram till att den gav mig ganska mycket. Inte så att jag har en massa svar nu som jag inte hade förut, utan mer så att jag har fått en glimt av en värld som jag vill lära mig mer om. Den knöt även ihop en del trådar från andra böcker som jag har läst.

Peter verkar inte lika tänd på idén om photoreading som jag är. Han beskriver det som lite skrämmande. Jag har nog mer uppfattat det som en annan teknik för att göra ungefär samma saker som med image streaming. Den stora skillnaden uppfattar jag är, att man först fyller höger hjärnhalva med det man vill ha ut genom att mer eller mindre "hälla" in det, och sedan återkallar det genom attt gå igenom boken snabbt enligt en viss modell. Jag tycker att det borde gå att använda image streaming för att återkalla det, som ett alternativ till metoden i boken.

Nyligen började jag läsa boken Cracking the intuition code av Gail Ferguson. Jag har inte hunnit så långt än, men jag har fått för mig att även intuition har mycket med höger hjärnhalva att göra. Jag ser fram emot att läsa vidare i boken. Kanske finns det svar där.

Sokratisk inlärning är ett annat område från The Einstein factor som Peter kommenterar. Även jag fastnade för det. I stora drag tycker Win Wenger att "korvstoppning" är en dålig metod att lära ut någonting. Det har aldrig fungerat för mig så jag håller med om det. Han förordar i stället inlärning genom undervisning, eller hur man nu ska beskriva det.

När vi lär ut något lär vi oss själva. Genom att berätta för någon annan hur något fungerar lär vi oss själva samtidigt. Det är precis det jag försöker göra när jag skriver. Det var också precis så HTML på svenska kom till. Jag ville lära mig HTML och skrev under tiden som jag lärde mig ner det jag ville lära mig som om jag skulle lära ut det till någon annan. Det var otroligt effektivt och det satt kvar länge. Nu är det nästan sju år sedan (det syns på designen av sidan) så jag börjar tappa en del när jag inte använder det.

Förmodligen fungerade det bra som utlärningsmetod också för när jag tittar på statistiken för november hämtades förstasidan av kursen mer än 12000 gånger, vilket är ganska mycket, och då är sidan både gammal och i princip orörd sedan 1997. Jag tror att man är bäst som lärare inom ämnen man inte behärskar till fullo och medan man själv lär sig. Då tar man inte saker för självklara på samma sätt som annars.

den 13 december 2002

  The art of war, som jag skrev kort om i går, anses av många vara ett av de klassiska verken om strategi och skrevs för mer än 2000 år sedan.

Det här är vad jag uppfattar som viktiga delar i boken:

  Peter Lindberg skriver om snabbläsning.

Det är mycket läsvärt för dem som är tveksamma eller kanske helt förkastar idén att läsa snabbare. Peter var också tveksam i början (det var jag med men jag ville så gärna lära mig att läsa snabbare att jag gav det en chans ändå), men nu börjar han komma in i det efter bara en månad. Det gör mig väldigt glad.

Korståget drar vidare...

den 12 december 2002

  Av en händelse såg jag att Sun Tzu: The art of war finns översatt till engelska och utlagd på nätet på http://www.sonshi.com/. Det är en bok jag har tänkt läsa så småningom och nu har jag ännu en anledning att göra det. Den finns i flera olika format. Bland annat vanlig HTML, text-format och en "auto-scroller-version", som de kallar det.

Sonshi har ett flertal andra verk om strategi utlagda också. Bland annat av Marcus Aurelius, Niccolo Machiavelli och Gaius Julius Caesar.

den 10 december 2002

  Jag har kompletterat sidan med årets lästa böcker.

När jag går igenom listan konstaterar jag att det inte är någon av böckerna jag ångrar att jag avsatte tid för att läsa. Det kanske inte var nödvändigt att läsa båda böckerna om förhandlingar eller båda böckerna om kroppsspråk.

När det gäller böckerna om förhandling är det nog hugget som stucket vilken man väljer. Jag började med Getting to yes och skulle kanske ha valt den om jag bara skulle läsa den ena, men jag kan inte motivera varför. De bygger på samma grundtankar.

Av böckerna om kroppsspråk var Teach yourself body language den klart bättre, men Vårt kroppsspråk tog inte mer än någon halvtimme att läsa så det är svårt att ångra det.

Av samtliga böcker är det tre som har varit verkliga milstolpar. The speed reading book av Tony Buzan, The Einstein factor av Win Wenger och Richard Poe och The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele. Antingen är de ruskigt bra eller också råkade jag läsa dem vid rätt tidpunkt i livet.

  Fler tankar om freenoting och mötesnoteringar.

Det är märkbart svårare att göra anteckningar av vad som sägs om jag koncentrerar mig på vad som sägs än om jag bara skriver det som dyker upp i tankarna. Det blir mindre skrivet och jag kommer ihåg en mindre del av vad som har sagts.

När jag numera tittar på mina noteringar efter ett möte är det som står ofta svårtolkat. Däremot har jag så tydliga minnen av mötet att jag kan skriva protokoll från de minnen som de knappa noteringarna frammanar. Ibland kan jag nästan ordagrant återge vad någon har sagt i ett visst skede.

Att använda höger hjärnhalva på det här sättet är ganska spännande. När det gäller snabbläsning händer det ganska ofta att saker jag har läst, men inte medvetet tänkt på, dyker upp som om det vore ett gammalt tydligt minne. Så var det med freenoting tidigare i dag. Jag visste inte att jag hade lärt mig någonting om det förrän det dök upp när jag skrev om mjuk fokusering och då var minnet plötsligt ganska tydligt.

I photoreading använder man (jag har inte lyckats använda photoreading) den här sortens koppling mellan höger och vänster hjärnhalva och i och med att jag verkar ha någon sorts förmåga att flytta saker mellan dem hoppas jag så småningom kunna lära mig även photoreading.

  Det är fascinerande när något man har lärt sig kommer till användning på oväntade sätt.

I snabbläsning använder jag "mjuk" fokusering för att se större områden. Fram till i dag har jag sett det som något jag gör med ögonen. Plötsligt, medan jag gjorde anteckningar på ett möte, slog det mig att jag gör exakt samma sak när jag lyssnar och antecknar medan andra talar. Den mjuka fokuseringen sker i huvudet.

Det kan också förklara varför mina anteckningar har blivit så mycket bättre det senaste året. I boken The Einstein factor beskrivs en teknik som heter "freenoting". Freenoting går ut på att just anteckna medan man lyssnar på någon, utan att egentligen fundera över vad som sägs. Man behöver inte ens försöka anteckna vad som sägs utan det är tillåtet att skriva det som dyker upp i huvudet, men det är viktigt att man inte tänker efter. Det är höger hjärnhalva som ska aktiveras.

Dels lär det höja kreativiteten och dels intelligensen och, framför allt, man lär minnas mer av vad som har sagts under mötet. Omedvetet är det kanske freenoting jag har sysslat med.

den 9 december 2002

  I lördags fick jag tre nya böcker som jag hade beställt. Samtliga verkar mycket spännande. Två handlar om intuition (Cracking the intuition code och Powerhunch! Living an intuitive life) och en om att lära sig rita samtidigt som man lär sig att använda höger hjärnhalva (The new drawing on the right side of the brain).

Alla tre böckerna har fått på Amazon.com.

  Del två av boken Teach yourself body language handlar om kroppsspråk i olika sammanhang.

Kroppsspråk är liksom alla andra språk inte universellt. Att man förstår kroppsspråk i Sverige betyder inte automatiskt att man vet vad som gäller på alla andra ställen.

En gest som för oss betyder någonting positivt, kan uppfattas som djupt kränkande i andra världsändar, och tvärt om. Här är vi vana vid att passa tider. Det är inte någon global självklarhet att man är försenad om man inte kommer i tid. Även de enklaste kroppsrörelser kan ha olika betydelser. För oss betyder det nej om man skakar på huvudet. På vissa platser betyder det ja om man gör det.

I affärssammanhang kan det vara helt avgörande om man förstår kroppsspråk i olika kulturer. I förhandlingssituationer är det också en fördel om man kan tolka kroppsspråk. Munnen kan säga en sak och kroppen en annan. Ofta är det kroppen som talar sanning.

I förhandlingssituationer är det vanligt att parterna sitter på olika sidor av ett bord. Det uppmuntrar till kamp och tävling. Om man i stället sätter sig på samma sida uppmuntras samarbete. Lika viktigt är det hur man sitter vid till exempel anställningsintervjuer. Bäst är det ofta att sitta i vinkel mot varandra vid ett hörn av ett bord.

Trots sina knappt 190 sidor är boken mycket innehållsrik med information av värde för de flesta som inte har läst om kroppsspråk tidigare. Det finns mängder av övningar i boken. Syftet är att lära ut kroppsspråk på ett praktiskt sätt så att kunskaperna sitter kvar längre.

den 5 december 2002

  Det finns många resurser på nätet för den som tycker om friluftsliv. För en del är det kanske oväntat att man kan hitta hela böcker för friluftsliv i pdf-format på Försvarsmaktens hemsida. Där finns Handbok i överlevnad och Vintersoldat. Framför allt överlevnadsboken tycker jag är bra. Den innehåller mycket sådant som alla som vistas i naturen bör känna till och den är ett bra gratis alternativ till exempelvis Uteliv och The SAS survival handbook.

Jag misstänker att Lars Fält som har skrivit Uteliv har ett finger med i Handbok i överlevnad i och med att han har varit chef för försvarets överlevnadsskola. The SAS Survival handbook är betydligt mer omfattande, men för de flesta svenskar är friluftsliv i ökenklimat eller subtropiska klimat inte så intressant.

Rocky Mountain survival group har en mycket omfattande överlevnadsguide med allt från "city survival" och "financial survival" till "farming & gardening" och "rural survival".

Den som är intresserad av bergsklättring kan också hitta en del bra information. Tidigare hade försvaret sin Utbildningsreglemente för firning och klättring på nätet men den tycks de ha tagit bort. I stället finns US Ranger Handbook som har ett kapitel om klättring. De har förstås också en överlevnadsdel värd att läsa.

En annan bra resurs för utemänniskor är Utsidan. De har bland annat ett väldigt städat och trevligt diskussionsforum där man hittar information om det mesta som har med uteliv och utrustning att göra.

  Jag resonerade lite kring kroppsspråk och huruvida det är rätt eller fel att försöka använda ett kroppsspråk som framhäver en önskad bild av sig själv i förrgår.

Sedan dess har jag läst vidare i boken Teach yourself body language och inser allt mer att min uppfattning är att det inte borde vara fel. Boken tar i kapitlet "appearance & physique" bland annat upp klädsel, smink, hygien och fysik som saker vi använder för att styra bilden av oss själva inför andra.

Vi är inte till hundra procent födda till att vara en viss person. Eftersom så stor del av vår personlighet är saker som har med utseende att göra kan vi byta personlighet nästan som vi byter skjortor (!). Varför skulle det vara mer fel att tänka på hur vi rör huvudet, står eller går, än att klä oss på ett visst sätt eller använda smink? Om vi sätter oss i mitten av en bar, vända mot baren, därför att vi vet att sannolikheten är störst att få träffa intressanta/intresserade människor där, är det väl inte fel? Om vi använder ögon, händer, huvud, fötter och resten av kroppen på ett sätt som stödjer vår bild av oss själva är det väl inte heller fel?

Fel tycker jag att det är om man gör något av detta i avsikt att föra någon bakom ljuset. Med ett tydligt kroppsspråk kan vi i stället hjälpa människor omkring oss att förstå oss och att få en riktig bild av oss. Ett sätt att bli bättre på det är att lära sig om kroppsspråk genom att till exempel läsa böcker.

den 4 december 2002

  Peter är ofta snabb att skicka kommentarer till saker jag skriver. Ibland har han nya infallsvinklar på mina texter.

Jag fick ett långt brev med anledning av vad jag skrev om svårigheterna att få människor att dela med sig av kunskap och information. Han påpekade att en skillnad mellan att dela med sig till sina kollegor och att göra det i diskussionsforum, kan vara att i ett diskussionsforum lagras det man skriver på ett annat sätt och kan återanvändas och läsas av flera. Det blir som ett monument över den som har delat med sig. Detta tror jag är en mycket viktig skillnad.

Peter skrev också att som mottagare av kunskap, på en arbetsplats, är muntlig överföring ofta önskvärt eftersom det kan ge mer än text på ett papper. Det tror jag också är sant och i så fall finns det nog en konflikt i intressen mellan avsändare och mottagare av kunskap.

Det går inte att bevaka "upphovsrätt" på muntligt överförd kunskap, vilket betyder att i samma stund som kunskapslämnaren slutar prata, kan ingen mer än mottagaren intyga att avsändaren har bidragit med någonting. Mottagaren kan till och med lämna kunskapen vidare som om han eller hon vore upphovsman.

I praktiken har detta kanske ingen betydelse, men för kunskapslämnarna kan det ha en stor psykologisk betydelse. Ansträngningen behöver leda till ett konkret resultat för att tillfredsställa kunskapslämnaren. Denna tanke stämmer även väl överens med slutsatserna i boken Flow, om vad som leder till optimala upplevelser. Muntlig kunskapsöverföring uppfyller normalt inte dessa krav. Jag menar inte att kunskapsöverföring nödvändigtvis måste leda till en "flow-upplevelse", men ju färre av kraven för flow-upplevelser som blir uppfyllda av en aktivitet, desto mindre är sannolikheten att den utförs frivilligt och med kvalitet. Att snegla på listan över vad som kännetecknar flow kan således inte skada.

den 3 december 2002

  Svante Adermark skriver om kroppsspråk att han inte gillar att människor är medvetna om sitt kroppsspråk därför att han vill kunna bedöma dem utifrån deras spontana beteende. Jag förstår den synpunkten. Det fick mig också att fundera över vad som är hönan och ägget. Är det vårt beteende som gör oss till dem vi är eller hur vi är som avgör vårt beteende? Vi kan till viss del styra vår uppfattning av saker med hjälp av vårt kroppsspråk. Eftersom vi bedömer människor baserat på de första fem minuterna kanske det inte är mer än rätt att vi har en chans att "spela" den vi vill vara och uppfattas som? Det borde inte vara konstigare än att första intrycket har så stor betydelse som det har.

I en övning i Teach yourself body language uppmanas du att under en veckas tid gå med kroppen upprätt, raka axlar och huvudet högt. Inte på ett konstgjort sätt utan så att kroppen inte tillåts säcka ihop. Ett knep är att titta framåt i stället för ner på marken som många gör. Det ska inte vara jobbigare än nödvändigt.

Efter några dagar, står det i boken, är det troligt att du börjar känna dig mer positiv och säker i ditt dagliga liv. Det är också möjligt att den nya hållningen, även om det var en ansträngning i början, börjar kännas bekvämare och avslappnad och att du känner dig mer vältränad och går lite snabbare utan att det känns som om du skyndar sig. Du kommer att vara mer medveten om vad som pågår runtomkring, tankarna blir generellt tydligare och mer exakta samt snabbare.

Andras reaktioner gentemot dig kommer att vara vänligare och varmare och de är mer villiga att ha med dig att göra. Vad du säger kommer att beaktas i högre grad än tidigare, möjligen beroende på att upprätt hållning förknippas med dominanta personer.

Om detta redan är en del av ditt sätt kommer övningen inte att ge någonting nytt.

Tidigare skrev jag att nickande kan få människor att tala längre. En annan sak som kan få dem att tala längre, är om man lutar sig fram mot dem. Det ger ett intresserat intryck. På motsvarande sätt fungerar det om man lutar sig bakåt, ifrån någon som talar. Det uppfattas som ointresserat.

När det gäller barn har jag tänkt på att om jag försöker få dem att göra något genom att stå upp och säga det till dem, är de ofta mer ovilliga att göra det än om jag sätter mig på huk så att jag hamnar i deras höjd när jag talar. Särskilt tydligt är det när jag hamnar i diskussion med Emmy. Ofta tar det en tvär vändning när jag sätter mig på huk och ber henne om någonting. Det är användbart.

Ju mer jag läser om kroppsspråk, desto tydligare blir det vilken betydelse det har. Det är ännu ett ämne som borde finnas på schemat och vara obligatoriskt i skolan. Det är jag ganska säker på att jag inte hade tyckt när jag gick i skolan. Det är skönt att märka att man förändras och inte bara blir äldre.

den 29 november 2002

  Något så obetydligt som huvudrörelser är viktigare för människors kommunikation än man kan tro.

Vanligtvis nickar vi när vi lyssnar intresserat på någon som talar. Talaren uppfattar detta som att han eller hon har vår uppmärksamhet, vilket oftast är riktigt. Det är till och med så, att genom att nicka kan vi få en person som talar att tala upp till mellan tre och fyra gånger så länge som om vi inte gör det. Det kan vara användbar kunskap vid till exempel intervjuer. På samma sätt kan vi få folk att sluta tala ganska snabbt om vi inte ger dem återkoppling genom att nicka med huvudet. Talaren vet vanligtvis inte varför, men kommer att ha känslan av att vi inte lyssnade.

Leenden är en annan viktig del av kroppsspråket. Den som är eller ska vara "krånglig" kan, genom att le, få andra att tolerera mer trassel och störningsmoment än om de både var och såg osympatiska ut. När man läser det låter det självklart, men det kan trots allt vara bra att vara medveten om det ifall man behöver "bråka" med någon och få någonting gjort.

I experiment har det bevisats att människor som först ombads att le och sedan titta på bilder av olika händelser, sedan beskrev bilderna med positiva ord. När samma experiment gjordes om men försökspersonerna ombads att först rynka pannan och se arga ut, beskrev de bilderna med ord som irritation och ilska. Vi kan alltså till en del "programmera" oss att uppfatta saker på ett bra eller dåligt sätt.

"Smile and the world smiles with you", är inte bara ett uttryck, det är sant. Om vi ler åt människor runtomkring oss kommer de, nästan utan undantag, att le tillbaka.

Vi bildar oss uppfattningar om människor baserat på intrycket av dem under de första fyra till fem minuterna av det första mötet. Dessa uppfattningar sitter sedan kvar och förstärks av nya intryck, inte på ett objektivt sätt, utan med vårt första intryck som grund. Man kan därför med fog säga att första intrycket är viktigast. Under dessa första minuter bedömer vi vilken karaktär, personlighet, intelligens, temperament, vanor, arbetsförmåga och lämplighet som vän eller älskare/älskarinna människor har. Detta trots att vi inte rimligen borde ha en uppfattning om det efter så kort tid. Att känna till det är bra både för vår egen bedömning av andra och för våra möjligheter att göra ett bra första intryck på andra.

Allt detta kommer från boken Teach yourself body language.

den 27 november 2002

  Människor som ljuger döljer ofta munnen med handen medan eller efter att de ljuger och de brukar undvika ögonkontakt.

Jag har läst ett avsnitt om ögonens språk i Teach yourself body language. Här är några fakta om ögonkontakt:

För mycket ögonkontakt uppfattas vanligtvis som att man kommunicerar en känsla av överlägsenhet, brist på respekt, hot eller en önskan att förolämpa. Det är ungefär som i djurvärlden. Hundar tycker inte om att bli stirrade på, utan uppfattar det som ett hot.

För lite ögonkontakt uppfattas ofta som att man inte är uppmärksam, är oartig, oärlig eller blyg.

Att undvika ögonkontakt genom att sänka blicken uppfattas som ett tecken på underkastelse. Även det är likadant som hos hundar. En underlägsen hund undviker att möta blicken på en hund som den uppfattar som överlägsen.

Sättet att bryta ögonkontakt säger ger också signaler. Det finns saker som tyder på att de som bryter ögonkontakt och tittar snett till vänster är konstnärligt skolade medan de som tittar åt höger är vetenskapligt skolade. De som tittar åt vänster antas vara idérika och ha starkt föreställningsförmåga medan högertittare har mindre visuell föreställningsförmåga.

Pupillernas storlek säger också någonting om människor. Förstorade pupiller tyder generellt på gillande medan förminskade tyder på ogillande. Det har använts som mätinstrument vid utvärdering av annonser och pilitiska kandidater. Eftersom pupillstorlek inte kan kontrolleras medvetet anses de vara en pålitlig indikator av intresse, attityd med mera.

Människor som söker ögonkontakt blir ofta mer omtyckta än dem som inte gör det.

Det finns mängder av andra intressanta fakta om ögonen och ögonkontakt som det kan vara bra att känna till.

den 26 november 2002

  Jag har beställt tre böcker. Draw on the right side of the brain, Powerhunch! och Cracking the intuition code.

Varje gång jag köper en bok slår mig en naiv tanke om att det kommer att dröja ett tag innan jag hittar fler böcker som jag behöver ha. Varje gång hittills har jag haft fel. Det finns så oerhört många intressanta och bra böcker och ju mer man läser desto mer hittar man.

Bill Gates avsätter en vecka om året till att läsa ikapp inom olika områden. Det skulle jag också vilja göra. Åka iväg till en lugn plats med en bunt böcker och bara läsa och skriva, utan kontakt med omvärlden. Med tanke på att jag i princip bara läser på väg till, och ibland från, jobbet hinner jag ändå ganska mycket. Någon gång framöver ska jag avsätta en viss tid per dag för läsning, men det lär inte bli än på ett tag.

I morse började jag läsa Teach yourself body language. Den verkar betydligt mer innehållsrik än Vårt kroppsspråk. Den har en trevlig layout och lämpar sig bra för snabbläsning även på en skumpig buss.

Apropå snabbläsning, i går efter ett styrgruppsmöte kom en systemägare fram till mig och sa: "Du måste ha gått en kurs i power reading! Jag såg hur du läste organisationsförslaget för acceptanstestning." Han hade tydligen gått Imemorys kurs och kände igen tekniken. Jag har visserligen inte läst deras kurs än men tekniken är densamma.

den 24 november 2002

  I vintras såg jag i förbigående en bok som jag vid det tillfället inte var intresserad av och jag tänkte inte närmare på vad den handlade om heller. För någon månad sedan dök den upp i tankarna igen, men jag hade ingen aning om vare sig vad den hette eller vem som hade skrivit den och bara en mycket vag uppfattning om innehållet. Jag letade på måfå på Amazon men det var lönlöst eftersom jag i stort sett inte visste någonting om den.

Nu i veckan hade vi en diskussion om maggroppskänsla och intuition på Aktieguiden och då nämnde jag detta eftersom det hade med höger hjärnhalva och det undermedvetna att göra. Givetvis var det en medlem som visste precis vilken bok jag menade och gav mig ISBN-nummer till både den svenska och den engelska utgåvan.

"Teckna med högra hjärnhalvan" heter den på svenska och ISBN-numret är 9137102516. På engelska heter den Draw on the right side of the brain och har ISBN-nummer 0874774241. Den svenska versionen finns tydligen bara på bibliotek. Jag tänker beställa den engelska. Dels lär man sig att använda höger hjärnhalva och dels kanske man lär sig att rita och det är i så fall grädde på moset.

  Peter Lindberg skickade för några dagar sedan en länk till en intressant artikel om intuition och maggropskänsla. I den exemplifieras betydelsen av intuition.

Enligt ordboken är intuition "förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan medveten tillgång till alla fakta". Efter att ha läst artikeln har jag funderat en hel del över intuition. Min uppfattning är att intuition är vad vi kallar det när hjärnan använder undermedveten information och kunskap till att skapa en medveten uppfattning om någonting. Jag har bläddrat runt en hel del på Amazon i jakt på böcker om intuition och hittade några som kanske kan vara läsvärda:

PowerHunch!: Living an Intuitive Life av Marcia Emery och Leland Kaiser

Cracking the Intuition Code: Understanding and Mastering Your Intuitive Power av Gail Ferguson

Educating Intuition av Robin M. Hogarth

The Intuitive Way: A Guide to Living from Inner Wisdom av Penney Pierce och Carol Adrienne

Samtliga har fått höga betyg av Amazons besökare och det brukar vara en säker värdemätare om böckerna har rätt inriktning.

den 21 november 2002

  I morse läste jag merparten av boken Vårt kroppsspråk. Det mesta är sådant jag känner till sedan tidigare och det är både upplyftande och nedslående på samma gång. Upplyftande därför att det betyder att jag inte fullständigt har missuppfattat mig själv och min omgivning. Nedslående därför att jag hade en förhoppning om att lära mig nya spännande saker om kroppsspråk.

En bieffekt av att läsa boken är att jag går omkring och tänker på kroppsspråk och hur människor runtomkring mig gör. Det är bra. Omkring 70 procent av av den information vi får av och ger varandra kommer från kroppsspråket. Genom att iaktta kan jag bli bättre på att använda kroppsspråk när jag bedömer andra.

En annan bieffekt är att jag tänker på hur jag själv gör och försöker korrigera mig när jag ger ett intryck som jag inte tycker stämmer med det jag vill ge. Det går nog över.

Inför situationer där kroppsspråk spelar extra stor roll, som på anställningsintervjuer, tror jag att det är bra att läsa boken.

Jag ska läsa Teach yourself body language också. Den är lite tjockare och kanske innehåller något mer.

den 20 november 2002

  Peter Lindberg tipsade mig om en intressant artikel i Business 2.0 och via den hittade jag några andra mycket intressanta artiklar. Bland annat en om konsumentbeteende.

Jag känner igen en del från boken Influence, men det fanns också saker jag inte har läst tidigare.

Företag som konstant levererar dåliga produkter eller tjänster uppfattas som bättre totalt sett, än företag som har levererat utmärkta produkter eller tjänster men som har börjat försämras. Detta även om den kvalitet som det försämrade företaget levererar, är hägre än den det ständigt dåliga levererar.

Inside the (twisted) mind of the average consumer

den 14 november 2002

  Att läsa en bok som Flow: The psychology of optimal experience gör att jag tänker mer på mitt liv, vad jag gör av det och vad som är "optimala upplevelser" för mig.

Att skriva känns ofta som en optimal upplevelse. Jag skriver egentligen ganska mycket, men all skrivning får mig inte in i "flow". Det är framför allt när jag skriver om saker som jag just har lärt mig och som har givit mig något speciellt som jag hamnar i flow.

En annan sak som ganska ofta försätter mig i flow, är när jag lär mig nya saker och känner att jag börjar få kontroll över sådant som tidigare framstod som svårgreppbart och abstrakt.

Kanske är det viktigaste jag lär mig av boken Flow, att vara vaksam på vad jag gör med mitt liv. Jag har funderat över om jag ska fortsätta med det jag gör nu. Kanske ska jag hoppa av den här karriären och börja med något helt annat? Skriva böcker? Starta en friskola som tillgodoser de brister jag tycker att den allmänna skolan har? Arbeta som daytrader? Eller kock? Starta ett förlag med inriktning på svenska översättningar av den bästa utländska facklitteraturen? Personlig strateg? Det finns så mycket jag skulle kunna göra. Visst trivs jag med jobbet, men det kanske finns saker jag skulle trivas ännu bättre med och som tar tillvara mer av det jag kan och erbjuder större utmaningar?

Att fundera är i alla fall nyttigt.

  Här är delar av min syn på kunskapshantering.

Det finns tre typer av tillgångar i ett företag:

- Humankapital
- Strukturkapital
- Kundkapital

Inget företag klarar sig utan något av dessa.

Personalen och all deras kunskap är företagets humankapital.

Det som blir kvar i företaget i form av kunskap om man tar bort humankapitalet är strukturkapitalet. Det kan vara databaser, dokumentation, rutinbeskrivningar, arbetsbeskrivningar, organisationsplaner med mera.

En förutsättning för att ett företag ska kunna leva är att det finns en efterfrågan på dess produkter eller tjänster, att det finns kunder. Kunderna och den kunskap de besitter är företagets kundkapital.

Ett kunskapsutbyte mellan tillgångsslagen är nödvändigt för företagets överlevnad. Ett kunskapsutbyte inom dem är också nödvändigt för företagets överlevnad. Ju större kunskapsutbytet är desto "rikare" blir företaget. Det är möjligt att stimulera och förenkla kunskapsutbytet.

För att ett företag ska leva krävs det fungerande kunskapsöverföring. Personalen utbyter kunskap och erfarenheter. En del av kunskapen överförs till strukturkapitalet genom dokumentation av rutiner, arbetsbeskrivningar och annat. Nyanställd personal kan överföra kunskap från strukturkapitalet till humankapitalet genom att läsa dokumentation och beskrivningar. På samma sätt måste det överföras kunskap mellan kundkapitalet och humankapitalet samt mellan kundkapitalet och strukturkapitalet för att företaget ska fungera.

Ju högre kunskapsutbytet inom företaget är, desto "intelligentare" blir företaget. Om all kunskap hos personalen även finns dokumenterad och lätt tillgänglig, är inte företaget lika sårbart för hög personalomsättning som om en stor del av kunskapen endast finns hos personalen. Likaså är ett företag mindre sårbart vid till exempel datahaverier om en stor del av den dokumenterade kunskapen även finns som kunskap hos personalen.

Kunder som vet mycket om företagets tjänster och produkter och som lätt kan få tillgång till mer information har större chans att bli nöjda. Därför är det viktigt att se till att de har en rimlig möjlighet att tillgodogöra sig all tillgänglig information. Ett kunskapsutbyte mellan kunder kan också gynna företaget eftersom det sprider företagets information utan någon merkostnad för företaget.

Många företag har inte ovanstående klart för sig och gör följaktligen ingenting speciellt för att främja kunskapsutbyten. Kunskapsutbyte sker därför att det råkar ingå i det man gör och inte för att man har bestämt sig för att kunskapsutbyten i sig har ett värde.

Hur många företag delar ut bonusar baserat på vilken kunskap man bevisligen tillför företaget? Varför gör de inte det?

Hur många företag har en väl utvecklad dialog med sina kunder? De flesta tror säkert att de har det. Jag tror att det är få som verkligen har det. Den sparsamma kommunikation som förekommer sker ofta helt på företagets villkor. Varför inte på kundens villkor? Varför ska man kontakta företaget per telefon? Eller fax? Eller med e-post? Varför under kontorstid? Arbetar inte de flesta kunder under kontorstid? Varför ska inte de kunder som kan mer få möjlighet att hjälpa de kunder som kan mindre, om de vill?

En lösning på några av ovanstående problem skulle kunna vara företagscommunities. En del för intern kommunikation och en annan för kunder. Självklart ska företagets personal komma åt den del kunderna kommer åt så att de kan besvara frågor och hjälpa dem till rätta. När man har besvarat en fråga ligger den kvar och man kan hänvisa till den nästa gång en liknande fråga ställs. På det sättet återvinns det ursprungligen nedlagda arbetet i stället för att man, som i till exempel en telefonsupport, besvarar samma fråga om och om igen så länge som någon ställer den.

Kunderna kan också kommunicera med varandra i communityn. Visst finns det en risk att missnöjda kunder försöker påverka andra. Ett hot tycker säkert många. En möjlighet tycker jag. Uppfattas något som dåligt i kundernas ögon är det bättre att veta det än att inte veta. Då har man en chans att genomföra förbättringar. Ofta kan missnöje från kunder bero på missuppfattningar eller felaktiga förväntningar. Missuppfattningar kan man rätta till. Felaktiga förväntningar kan bero på dålig information, missuppfattningar eller andra saker. Oftast går det också att göra något åt.

Ett företagscommunity kan också vara ett bra sätt att "tjuvlyssna" på kunderna och vad de är intresserade av. Vem vet vad som döljer sig där? Vem skulle inte vilja lyssna om man hade chansen?

Ett företag som öppet tar emot kritik och bemöter den kommer i längden, tror jag, att bli en vinnare.

(Tanken med de tre tillgångstyperna humankapital, strukturkapital och kundkapital kommer från boken Det intellektuella kapitalet av Leif Edvinsson. Boken Working Knowledge innehåller mycket information om kunskapshantering.)

den 13 november 2002

  Mitt korståg för snabbläsning har eventuellt skördat ett till "offer". Peter Lindberg beskriver sina, och på sätt och vis mina, erfarenheter av läsning i skolan. Precis som han blev jag avskräckt från all läsning efter skolan. Vi är säkert inte ensamma. För min del tog det över tio år innan jag öppnade en bok frivilligt igen.

Nu verkar det som om han tänker satsa seriöst på snabbläsning (välkommen till en ny värld, Peter!).

Jag önskar att det gick att starta en folkrörelse kring snabbläsning. Det är inte klokt att vi läser så illa som vi gör bara för att vi inte vet bättre. Förhoppningsvis kan Peters texter locka några fler att lära sig mer om snabbläsning, men det borde finnas sätt att nå ut till många fler snabbare. Kanske en liten logotype som snabbläsare kan placera på sin hemsida och som länkar till en informationsplats om snabbläsning? Det bästa är förstås om fler och fler skriver om snabbläsning och sina erfarenheter jämfört med traditionell snigelläsning. Att höra (läsa) det av någon man känner väger ofta tyngre än att få det med det allmänna informationsbruset.

den 11 november 2002

  Jag beställde båda böckerna om kroppsspråk. Det kan hända att mycket i böckerna är gemensamt men då är det intressant att veta det och det som inte är gemensamt är också intressant att veta. 304 kronor inklusive frakt fram till dörren tycker jag är överkomligt.

  För en stund sedan hörde jag en chef tilltala en av sina underodnade chefer. Att jag tänkte på det berodde på att den högre chefen tilltalade den lägre chefen med en ovanligt ljus stämma. Ljusare än vad han normalt använder vid tilltal.

Våra röster kan avslöja hur vi uppfattar olika rangordningar. Exempelvis är det vanligt att en person som står lägre i rang anpassar sin röst efter en person som han uppfattar står högre i rang. Rangen behöver inte vara yrkesanknuten utan kan likaväl vara social. I mitt exempel kan det vara så att den högre chefen har stor respekt för sin underordnade chef.

Det är intressant med kroppsspråk. Jag tror att jag har läst om detta med rösten i bland annat boken Influence.

Jag sökte på Amazon och hittade en bok om kroppsspråk som kanske är läsvärd. Teach yourself body language heter den och den har fått i genomsnitt fyra stjärnor av femton olika recensenter. På AdLibris hittade jag Vårt kroppsspråk av Mark Asher. Kroppsspråk borde jag nog kunna mer om.

den 10 november 2002

  Här ska jag kortfattat beskriva image streaming (tankeströmning skulle det kunna heta på svenska) som Win Wenger har utvecklat och beskriver i boken The Einstein factor. Det är en teknik för att öka sin synliga intelligens. Nästan alla människor är väldigt intelligenta, men vi använder som bekant bara bråkdelar av vår kapacitet. Med image streaming går det att nå längre och med intelligens följer kreativitet och en hel del andra positiva saker.

Sitt bekvämt i en stol eller ligg ner (somna inte) med stängda ögon. Beskriv högt de saker du ser när du blundar. Beskriv dem ner till minsta detalj. Vrid och vänd på sakerna i huvudet om det går. Berätta allt du upplever. Lukter, smaker, känslor, färger, ljud. Fortsätt tills det inte längre finns något mer att säga om det du ser. Det är viktigt att man talar. Det räcker inte att bara tänka sakerna. Därför ska man antingen berätta för en annan person eller för en bandspelare eller liknande.

Detta är basen för image streaming. Boken tar naturligtvis upp det i mycket mer detalj (det behövs). Där finns också väldigt många exempel på image streams från kända personer som Einstein, Mozart och en mängd andra.

Det låter säkert flummigt. Det tyckte jag i början. Det var först när jag hade gått omkring och tänkt en hel del på image streaming och provat det några gånger som jag började förstå vad poängen var och varför det fungerar. En sak som image streaming tränar, är förmågan att se detaljer. När man beskriver saker i sådan total detaljnivå som man gör, lär man sig att se mer. Det är lite grand på samma sätt som med snabbläsning. Där lär man sig att fokusera "mjukt" så att man ser inom ett vidare område. Den förmågan blir kvar och gör att man ser mer i alla andra situationer också. Egentligen ser man inte mer, man lär sig bara att vara observant på mer av det man ser.

Photoreading är en annan teknik som har likheter med både snabbläsning och image streaming. Med Photoreading kan man läsa med en hastighet av ungefär ett bokuppslag i sekunden, alltså över 20000 ord i minuten. Det har inga likheter med traditionell läsning utan går ut på att "registrera" saker utan att använda analytiskt tänkande, som vid vanlig läsning. Det analytiska tänkandet använder man i ett senare skede av Photoreading, när man ska återkalla det registrerade.

Jag har inte lyckats med Photoreading även om jag har provat det några få gånger (det krävs mycket mer träning). Min tro är ändå att det fungerar. Jag har sett och provat andra saker som påminner om det och som fungerar och jag har läst en del om synen och hjärnan och allt detta talar för att tekniken fungerar.

Två böcker som jag verkligen kan rekommendera för dem som vill läsa något som ger nya perspektiv på människans möjligheter, är Photoreading och The Einstein factor. Oavsett om man använder teknikerna eller inte vågar jag nästan lova att man inte ångrar att man har läst böckerna. För mig var det hisnande upplevelser. Tillsammans med The speed reading book är det några av de böcker som har betytt allra mest för mig.

den 9 november 2002

  På bussen hem från jobbet i går hamnade jag bredvid en kille som satt och läste. Boken hette Twin towers eller något liknande och den var på engelska.

Jag var för trött för att läsa själv så jag iakttog hans läsande i stället. Ett tag undrade jag om han läste eller om han bara satt med boken öppen. Jag såg honom inte bläddra. I brist på roligare saker att göra tog jag tid på hans läsning. Tre minuter per sida, det vill säga sex minuter per uppslag. Det var ingen svår engelska, inte så väldigt mycket text per sida och inte någon svår layout heller. Han var på sidan 341. Det såg ut att vara hundra sidor kvar. Det betyder att han måste ha hållit på med boken i omkring sjutton timmar och hade ungefär fem timmar kvar innan han var färdig. Det är säkert ingen extremt låg läshastighet.

För mindre än ett år sedan kunde det ha varit jag. Fast jag hade inte orkat läsa 341 sidor med den takten. Jag läste inte färdigt böcker på mer än tvåhundra sidor på den tiden och jag läste ganska få böcker över huvud taget.

Jag läste någon sida över axeln på honom och tror att med min nuvarande hastighet skulle jag ha läst ett uppslag på mellan en och två minuter. Det är ganska stor skillnad. Ändå känner jag mig fortfarande som nybörjare på snabbläsning.

Snabbläsning borde verkligen vara ett obligatoriskt skolämne. Fast det borde heta någonting annat. Snabbläsning låter som om det handlar om någonting utöver det normala. Det handlar egentligen om att läsa effektivt. "Effektivläsning" är ett dåligt ord men det säger vad det är fråga om i alla fall. Jag ska försöka komma på något bättre.

den 6 november 2002

  Utvecklare av spel, både sällskapsspel och digitala, borde utgå ifrån den kunskap om hur man uppnår optimal upplevelse som finns i böcker som Flow. 

Jag har hört dataspels-spelare beskriva känslan av riktigt bra spel på sätt som påminner om det som kännetecknar flow-aktiviteter.

Jag kan förstå det där med att spel som inte är för komplicerade, och som man kan behärska på någon nivå ganska snabbt, har en speciell tjusning. Själv spelar jag väldigt sällan men de få gånger det händer är det just spel som är slut när jag lämnar dem, som jag inte behöver ta upp igen på en viss plats. Bilspel är bra exempel på det. Varje tävling är slut när man kommer i mål och man kan tävla mot sig själv och se sin prestation väldigt tydligt.

Ofta verkar spel utvecklas med huvudmål att göra vad ingen har gjort tidigare, grafik- och prestandamässigt. Som konst ungefär. Det tror jag kan komma i konflikt med spelkänslan. Bara för att något är naturtroget behöver det inte vara bra.

den 3 november 2002

  Man kan försörja sig med något som kräver full koncentration, som får tiden att stå stilla, som får adrenalinet att rusa runt i kroppen och som, när man lyckas, ger en känsla av att man kan klara av vad som helst. Något som dessutom kan ge en god inkomst.

Man kan också försörja sig på någonting som börjar varje vardag klockan 8.30 och slutar 17.00, som måste utföras om man ska ha råd att leva och som inte tar till vara den kapacitet eller de intressen man har.

Det första exemplet kan vara beskrivningen av känslan av att begå ett inbrott, ett rån eller någon annan olaglig aktivitet. Det andra är ett vanligt jobb så som många upplever det.

För många brottslingar är känslan då man begår brottet, flow, det som gör det värt de stora riskerna. Att ersätta det med ett nio-till-fem-jobb är kanske inte så lockande. Är det möjligen så att många återfallsförbrytare är beroende av att uppnå känslan av flow då och då och att den "återanpassning" till samhället som de erbjuds saknar det? Kanske skulle fångvård mer inriktas på en återanpassning där flow ingår som en del? För någon kanske det kan vara bergsklättring, för någon annan folkrace och för en tredje löpning.

I boken Flow har bland andra kriminella intervjuats och många av dem säger att känslan av flow är det de eftersträvar när de begår brott. I så fall är det inte konstigt om återanpassningen ofta misslyckas så att de återfaller i kriminella aktiviteter.

den 30 oktober 2002

  En sak som skiljer dem som på ett eller annat sätt hålls fysiskt fängslade länge, och som överlever, från dem som tynar bort och dör, är förmågan att skilja på fysisk och psykisk fångenskap.

Det finns de som, trots många års fysisk fångenskap, fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk när de blir utsläppta. Det finns också de som redan vid kortare tids fångenskap förlorar sin psykiska hälsa och till slut dör av detta. Undersökningar har visat att bland dem som överlever har en övervägande del inte låtit den fysiska fångenskapen störa deras tankeverksamhet, utan sysselsätter sig med olika minnes- och tankelekar.

I ett fall sysselsatte sig hundratals ungerska fångar med en poesiöversättningstävling. Först skulle de enas om en text att översätta. Det gjorde de genom att memorera och berätta olika dikter de kom ihåg för varandra. Den processen pågick under flera månader innan de hade enats om en dikt (O Captain! My Captain! av Walt Whitman). Därefter gjorde de översättningar som cirkulerade på samma sätt, genom memorering och mun-mot-mun-metoden. Ungefär ett dussin olika ungerska översättningar cirkulerade bland alla fångarna innan de röstade fram den bästa. När de var klara började de om med en annan dikt. Hela tävlingen pågick under mer än ett år.

Alexander Solzhenitsyn gav sig ut på mentala resor under sin långa fångenskap och kunde ibland känna sig både upprymd och fri trots det elände han befann sig mitt i.

Jag ska försöka översätta några rader ur Flow, där detta beskrivs ganska bra:

Översättningen är lite stel men andemeningen är att genom att sysselsätta hjärnan med uppgifter som har ett tydligt mål och som inte kan påverkas av externa krafter, kan man även under förhållande med mycket låg yttre stimulans, uppnå inre stimulans.

Ett annat exempel ur Flow, är berättelsen om en pilot som hölls fånge i Nordvietnam i många år. Han förlorade mycket av sin vikt och fick dålig hälsa under fångenskapen i djungeln. När han släpptes ut var en av de första saker han bad om, att få spela en runda golf. Till allas förvåning var hans spel oerhört bra, trots hans i övrigt dåliga kondition. Förklaringen visade sig ligga i att han, varje dag under sin fångenskap, hade föreställt sig själv spela 18 hål inklusive att välja klubbor och spela på olika banor. Det hjälpte honom att bevara förståndet och hålla sina fysiska färdigheter i trim.

den 28 oktober 2002

  Ibland när jag behöver "boota om" huvudet besöker jag någon av mina favoritwebbloggar, inte för att läsa dem, jag följer dem regelbundet och vet vad som står där, utan för att följa länkar till andra webbloggar. Det är som att hoppa på tuvor över en myr. Ett kort stopp på varje tuva och sedan vidare. Ibland blir det längre stopp. Många skriver väldigt bra och underhållande.

Jag undrar hur många som läser webbloggar. De flesta är väl som jag och skriver för sin egen skull. Att skriva är ett bra sätt att formulera sina tankar och att få dem ur huvudet. Enligt The Einstein factor är det dessutom bra för intelligensen att skriva dagbok eller liknande, fast det är i så fall en bonus.

Bland det mest fascinerande med webbloggar är de kedjor av tankar de genererar. Någon skriver något som någon annan läser och associerar till någonting annat och skriver om. Det i sin tur skapar associationer hos en tredje person som skriver om det och så fortsätter det.

Tidningar kan starta liknande associationskedjor men inte på samma sätt eftersom det ofta stannar efter första ledet. Jag tror att nätet kan göra människor "smartare" och mer kreativa. Vi får tillgång till mycket mer kunskap än vad tidigare generationer har haft. Om vi sedan klarar av att dra nytta och göra något bra av den är förstås en annan fråga.

Vi som lever nu är en mellangeneration. Vi har varit med om både att ha och inte ha tillgång till Internet. Våra barn kommer att växa upp med Internet som en självklarhet, ungefär som diskmaskin. De kommer kanske inte att uppskatta det lika mycket men de kommer säkert att behärska det bättre.

Nathalie fick i förra veckan sitt första webbmailkonto (på pompom.nu) så att hon kan sköta sin mail själv och i dag fick jag mitt första mail av henne. Jag frågade om det fungerade. Hon svarade: "Det fungerar utmärkt!". Hon är lite lillgammal. Så hade inte jag skrivit när jag var tio år. Fast jag kunde knappt skriva alls när jag var tio.

Nu har Nathalie plötsligt tillgång till ett kommunikationsverktyg som är väldigt kraftfullt (med mina mått mätt). För henne är det självklart...

den 24 oktober 2002

  Bodil Jönsson har bland annat skrivit böckerna Tio tankar om tid och I tid & otid. De handlar om tid, vårt förhållande till tid och varför så många blir en tidens fånge. Hon berättar också hur man kan göra för att återta makten över tiden. Tio tankar om tid har jag läst och jag vet personer som har läst den åtskilliga gånger därför att den innehåller så många tänkvärdheter. Det är svårt att inte känna igen sig i mycket av det hon skriver.

I dagens Metro finns det en intervju med Bodil Jönsson. Hon säger att mycket av den stress vi upplever beror på att vi är för dåliga på att planera vår tid och att dra lärdom av den tid saker vi har gjort tar. Läs mer på sidorna 14 och 15 i Metro.

Metro 2002-10-24

Jag gick en gång en kurs som heter PEP, personlig effektivitetsplanering, och hölls av ett företag som heter IBT. Det är en kurs som inriktar sig på praktisk planering av arbetet på framför allt kontorsarbetsplatser. Ta bara i ett papper en gång, strukturera alla inkommande ärenden direkt och gör det nu! Det är några av grundpelarna i kursen.

För en del, de som har travar med papper på sitt skrivbord och i lådor och skåp, kan kursen verka skrämmande. I ett steg av kursen tar kursledaren fram alla sådana högar, lägger dem i en enda hög och börjar gå igenom vart och ett av papprena med avseende på vad som ska göras med det. Det mesta brukar hamna i papperskorgen. En annan del av kursen tar upp något de kallar för arkivfest. På arkivfesten går man igenom alla delar av kontoret som inte tillhör personliga arbetsplatser och arkiverar det som ska sparas och kastar det som inte måste vara kvar, allt under festliga former med mat och dryck. Resultatet vid slutet av en kursdag, brukar vara märkbart ökad ordning och struktur på kontoret. Kursen kan varmt rekommenderas.

En av de verkligt betydelsefulla saker jag lärde mig, var att den som kommer fem minuter sent till ett möte inte är fem minuter sen. Han har tagit fem minuter av var och en av övriga mötesdeltagares tid. Om det är fem personer som väntar är han alltså 5 x 5 = 25 minuter sen.

Tid är det dyrbaraste som finns. Hur var och en använder sin tid är en personlig fråga, men man får aldrig slösa med andras tid. Passa överenskomna tider. Ta inte någon annans tid i anspråk utan att först be om lov. Begär inte hjälp med saker som tar väldigt lång tid om du inte är säker på att personen i fråga säger nej om hon inte vill. Respektera andra människors begränsade livstid.

IBT:s grundare, Kerry Gleeson, har skrivit en bok om personlig effektivitetsplanering. Den heter Få mer gjort!. I den tar han upp en hel del av det kursen går igenom. För den som inte har möjlighet att gå kursen kan boken vara ett alternativ. Den är "hurtig" på ett typiskt amerikanskt sätt, men det fungerar ganska bra när det gäller det här ämnet.

den 21 oktober 2002

  Nu läser jag Flow av Mihaly Csikszentmihalyi (varenda gång jag skriver det namnet måste jag titta efter hur det stavas). Den handlar om psykologin bakom optimal upplevelse.

De flesta har åtminstone någon gång varit med om att livet tycks flyta fram så att det nästan känns som ett rus. Det kan vara vid utövande av en sportaktivitet, under programmering, ett parti schack, läsning, eller någonting annat. Den här boken handlar om hur man aktivt gör för att uppnå detta tillstånd. Några saker är gemensamma för många av dem som uppnår flow och för hur de upplever känslan:

  Alexander Bard och Jan Söderqvist har givit sig på utmaningen att försöka förutspå vilka konsekvenser Internet kommer att få för samhället i framtiden. Eftersom jag ser mig själv som en del av nätet, de kallar det "divid" till skillnad från individ, tycker jag att det är intressant att följa deras resonemang.

För några år sedan skrev de boken Nätokraterna som handlar om hur en nätaristokrati håller på att växa fram. Jag har den liggande i min läshög.

Snart ger de ut boken Det globala imperiet, som är en sorts fortsättning på Nätokraterna.

Jag tycker att man ser tecken på att det de förutspår i Nätokraterna redan är på väg. Det finns en del verkliga makthavare som huvudsakligen är verksamma på nätet. De är intelligenta, de har åsikter och förmågan att engagera, de behärskar sitt språk, framför allt skriftligen, och de förstår den globala värld som Internet erbjuder. Deras makt bygger inte främst på marknadsföring av dem själva, utan på efterfrågan av deras budskap. Det betyder att de har en starkare grund än konventionella politiker, vars makt ofta bygger på ett marknadsfört överutbud.

En annan viktig skillnad mellan nätokratins värld och den fysiska, är att utseende spelar mindre roll i nätokratin. Det lämnar fältet öppet även för dem som normalt skyr rampljuset och som kanske lider av dåligt självförtroende i en värld där utseende är en dörröppnare. I nätokratin är tanken viktigare och den främsta dörröppnaren.

Förmodligen borde Det globala imperiet hamna i läshögen när den kommer ut.

Nu blev det nästan lite politiskt igen. Kanske glädjer det någon.

Computer Sweden har en artikel om de två författarna och ett utdrag ur Det globala imperiet. Alexander Bard ger bland annat en snyting till musikbranschen för dess sätt att angripa problemet med piratkopiering.

Nätverket ersätter individen
Imperiets infrastruktur och eternalismens moraliska imperativ

Länkarna kräver att man är prenumerant på Computer Sweden

den 17 oktober 2002

  Ett område som delar rum med konflikthantering är konsten att hantera besvärliga människor. Boken Coping with difficult people, av Robert M. Bramson, handlar om det.

Han har identifierat ett antal stereotyper av människor som på ett eller annat sätt är till besvär för sin omgivning och han har utvecklat, och praktiskt testat, metoder för att hantera dem.

Där finns definitioner av "stridsvagnar", "krypskyttar", "musslor", "neggare", "besserwissers" och ytterligare några typer. För den som träffar många människor och behöver komma överens med dem är det en bra bok att ha läst. "Typerna" är lätta att känna igen. Särskilt under möten är det lätt att upptäcka besvärliga människor.

Boken kan också användas för att se om man själv kan betecknas som en besvärlig människa. Vissa av oss är ju det. 8-)

den 15 oktober 2002

  När jag klev på bussen i morse hade jag läst 70 - 80 sidor av The courage to create. Jag fortsatte att läsa men insåg plötsligt att boken inte hade givit mig någonting så långt. Jag hade inte ens förstått vad den handlade om. Samtidigt tyckte jag att det var konstigt med tanke på den väldigt fina kritik och de höga poäng boken har fått på Amazon.com.

Det bar mig emot att bara lägga den ifrån mig och börja läsa någonting annat så jag bestämde mig för att läsa resten av boken verkligt snabbt. Resten av resan läste jag andra halvan av boken och då blev det plötsligt klart vad jag tror att boken handlar om.

För att skapa behöver man en omgivning med begränsningar. Jag tror att bland annat det är bokens budskap. Skapande är en process där man tänjer på eller spränger gränser. På ett papper kan man rita något, en hund till exempel. Det kommer aldrig att bli en riktig hund, det är ett papper med streck på, men man kan uppfatta det som en hund. Den som har ritat hunden har tänjt på gränserna för vad som är möjligt med papper och penna och skapat illusionen av en hund på papperet.

I boken fanns det ett exempel på vad som kan hända med skapandeprocessen om de nödvändiga gränserna saknas. Det skulle hållas en paneldiskussion om människans möjligheter en kväll i New York. I panelen satt personer som Joyce Carol Oates, Gregory Bateson och William Irwin Thomson och i publiken satt över sjuhundra förväntansfulla personer. Moderatorn för diskussionen framhöll i sin introduktion att "möjligheterna för människan är obegränsade".

När debatten började verkade det plötsligt inte finnas några problem att diskutera. Både panelen och publiken kände avsaknaden av riktiga diskussionsämnen och stämningen blev nästan pinsam.

Efter debatten frågade man sig vad som hade gått fel.

Rollo May framför i boken sin teori om vad som var fel. Det inledande påståendet, att människans möjligheter är obegränsade, tog bort de gränser som behövs för en konstruktiv debatt. Skapandeprocessen hade inte en chans.

I slutet kan jag i alla fall säga att boken gav mig något. Kreativitet och skapande kräver begränsningar. Det ska jag komma ihåg när jag hamnar i det kreativa vacuum man ibland kan känna, både privat och i arbetssituationer.

den 10 oktober 2002

  Nu har jag beställt Emergence av Steven Johnson. Jag passade även på att beställa Interface Culture som han också har skrivit. Om den står det:

Det låter som om det kan vara läsvärt.

  För ett tag sedan blev jag tipsad om boken Emergence av Peter Lindberg som skriver på Tesugen.com. Jag har tänkt på boken nästan dagligen sedan dess.

I dag fick jag en länk till en intervju med Steven Johnson som är författare till boken. Det var mycket intressant läsning. Här är ett citat: 

När jag läste det tyckte jag att jag kände igen det, kanske från Tesugen.com. Nu fick jag i alla fall plötsligt ett ha-begär efter boken. Artikeln är mycket intressant och läsvärd. Det finns flera saker i den som stack till i mig när jag läste dem. Saker som jag har tänkt på fast på andra sätt. "Blog tribes" till exempel. Jag skrev till och med en text för Enkelriktat om det men kastade bort den när jag kom på att det finns en motsats mellan enskilt webbloggande och "blog-kluster" som jag inte kom runt. Jag får fundera lite mer över om det kanske är en bra idé trots allt. Kanske har jag missat någonting.

Hur som helst ska jag beställa boken. Den ser ut att ha en layout som passar bra för snabbläsning.

  Nu har jag börjat läsa The courage to create av Rollo May.

Det är för ovanlighetens skull en bok som jag egentligen inte vet vad den handlar om. Jag köpte den därför att jag blev nyfiken när jag läste vad andra tycker om den. Här är ett utdrag ur en recension på Amazon: 

Jag vet inte vad jag ska vänta mig men boken är tunn så snart vet jag nog.

  Jag har läst ut Make the most of your mind av Tony Buzan.

För den som har läst en del om minnestekniker, mindmapping, snabbläsning, logik, matematikknep med mera, tillför boken förmodligen inte så mycket. Den som däremot vill ha ett smakprov av allt detta kan ha utbyte av den. Det är intressanta saker som står i den. I slutet finns det en litteraturförteckning med förslag om fördjupningsläsning. Studenter är antagligen en bra målgrupp för boken.

den 9 oktober 2002